GOTT NYTT ÅR!

STRUNTA I ALLA NYÅRSLÖFTEN, EFTERSOM DU BRUTIT DEM REDAN TILL TRETTONDAGEN!

Har botten nåtts?

Jessica Simpson i Blonde Ambition

NÄR SCOTT MARSHALLS romantiska komedi Blonde Ambition med Jessica Simpson som småstadsflickan med de stora ambitionerna nyligen hade premiär i Texas på åtta biografer kunde man räkna in sammanlagt 48 (!) betalande åskådare. Anledningen sägs vara att filmen är så dålig att man egentligen skulle ha lanserat den direkt på DVD (?), nu får den premiären vänta till den 22 januari. Och det skulle verkligen förvåna mig om någon väntar otåligt.
Intäkterna stannade på ett par tusenlappar, vilket väl närmast är att beteckna inte bara som ett kvalitativt fiasko utan också intäktsmässigt under en premiärhelg. Och detta trots att den manlige huvudrollsinnehavaren Luke Wilson kommer från Texas. Som en jämförelse, även om den är elak, kan nämnas att Titanic spelade in över 100 miljoner under den första helgen.
Blonde Ambition är en remake av Working Girl, som inte heller gjorde så särskilt många människor glada, men som i alla fall sågs av betydligt fler.
Jag har givetvis inte sett filmen, men trovärdiga källor säger att floppen framför allt beror på Jessica Simpsons usla spel.
Det har redan hotats med att filmen kommer att få svensk premiär, och förmodligen stannar det inte vid ett hot, det har vi lärt oss med åren!

En gigant har avlidit

MED SORG OCH DELTAGANDE har jazzvännerna världen över nåtts av budet att den kanadensiske pianisten och kompositören Oscar Peterson har avlidit i en ålder av 82 år.
”En av de sorgligaste dagarna i mitt liv”, sade den amerikanske pianisten Hank Jones, som själv räknas som en av jazzvärldens största.
Den amerikanske musikern Billy Taylor, också han pianist och kompositör, betonade att Peterson med sitt virtuosa och högst precisa spel ”visade vägen för praktiskt taget alla jazzmusiker efter honom”. Han var en gigant, har det också sagts, liksom att han inte bara var en stor jazzmusiker utan också en perfekt gentleman.
Oscar Peterson dog natten mot julafton i sitt hem i Mississauga utanför Toronto.

GOD JUL och ETT GOTT NYTT ÅR

Återfunna foton av Leni Riefenstahl

Hitlers favoritregissör Leni Riefenstahl

NAZIFOTOGRAFEN LENI RIEFENSTAHLS foton, som stals från en källare i Köln, har enligt polisen återfunnits i samband att tre misstänkta har gripiets. Anledningen var den märkvärdiga detaljen att de misstänkta kände till platsen så väl.
Leni Riefenstahl, som föddes den 22 augusti 1902, utbildade sig till en början till dansös, men upptäckte efter en knäskada sin lidelse för film. Brömd blev hon för filmerna Der heilige Berg (1926) och Weiße Hölle am Piz Palü (1929). Senare blev hon som bekant Hitlers favoritregissör och väckte stort uppseende med filmerna från partidagarna i Nürnberg 1934 - Viljans triumf - och Olympiska spelen i Berlin 1936.
De återfunna fotografierna visar henne kort före gripandet den 16 maj 1945 i hennes trädgård i Kitzbühel. Polisen har nu säkerställt fotografier av Leni Riefenstahl och andra fotografer till ett värde av ca fyra miljoner Euro. Tre förrövare har gripits och en fjärde är efterspanad. De tre gripna bestrider varje inblandning i stölden.
Fram till början på november fanns fotografierna i en källare i centrala Köln, men i fredags meddelade polisen att man funnit fotografierna kort efter stölden i en gömma fylld med avfall inte långt från brottsplatsen. Av spaningstekniska skäl har fyndet av bl a 250 fotografier av Leni Riefenstahl, 300 verk av USA-fotografen Elliott Erwitt liksom arbeten av såväl Peter Lindbergh som Helmut Newton hållits hemligt.


Hitler i samtal med Leni Riefenstahl i samband med inspelningen av partidagen i Nürnberg 1934

Statyett och manus på auktion

Oscars-statyetten för manuskriptet till Orson Welles Citizen Kane

SOM JAG NOTERADE redan den 17 oktober kommer Orson Welles Oscar för manuset till Citizen Kane att gå under klubban på Sotheby's i New York. Den har gått under klubban en gång tidigare, nämligen 1991, och nu är det alltså dags igen. Man väntar sig att statyetten skall gå för ca 8 miljoner kronor, och att manuset - av många betraktat som filmhistoriens viktigaste - som auktioneras ut samtidigt kommer att inbringa i runda tal 800 000. Har ni vägarna förbi och plånboken späckad så finns det möjlighet att banta ner den en aning!

Kinesisk folksport

DE OLYMPISKA SPELEN i Kina står för dörren, men innan dess måste de kinesiska myndigheterna på landets invånare att upphöra med en ovana som verkar ha blivit en kinesisk folksport – att spotta!

Programmet på Berlinalen 2008 tar form

Doris Dörrie nominerad till Berlinalen 2008

BERLINALEN (Berlins internationella filmfestival) har nominerat den tyska regissören Doris Dörries nya film Kirschblüten Hanami för jakten på Guld- och Silverbjörnarna vid den 58 festivalen som äger rum en bit in på det nya året. Konkurrensen med filmländer som Kina, Brasilien, Mexico, Storbritannien, USA och Polen kommer att bli mycket hård.
Doris Dörrie, som vi inte minst minns från filmen Männer, berättar i sin nya film om Rudi (Elmar Wepper), som lider av obotlig cancer och hans levnadsglada och esoteriska hustru (Hannelore Elsner).
Utöver Doris Dörries film har man från festivalens sida offentliggjort titlarna på ytterligare ett antal filmer, som kommer att delta i tävlingen under den kommande festivalen. Av dessa kommer fem att vara världspremiärer.
Den amerikanske regissören Paul Thomas Anderson, som vann år 2000 med Magnolia i Berlin, kommer med There Will Be Blood – en filmatisering av Upton Sinclairs roman ”Oil” om en det sagolika uppsvinget från att ha varit en föga framgångsrik ägare av en silvergruva till att bli en oljemagnat i början av 1900-talet. Huvudrollen spelas av Daniel Day-Lewis.
Bland de övriga filmerna märks den polske Oscarsvinnaren Andrzej Wajda, som redan varit representerad i Berlin tidigare tre gånger kommer nu med sin senaste film Katyn, som tematiserar den länge tabubelagda massakern på tusentals polska krigsfångar genom den hemliga underrättelsetjänsten 1940. Med S.O.P. Standard Operating Procedure erinrar dokumentärfilmaren Errol Morris om kränkningen av de mänskliga rättigheterna i fängelser Abu Ghoreib i Bagdad och belyser också bakgrunden till antiterrorkriget.
Gardens of the Night heter britten Damian Harris’ film om två barn som blir bortförda och fasthållna i nio år. En av huvudrollerna spelas av John Malkovich. Kinesen Wang Xiaoshuai, som belönades med en Silverbjörn 2001 för Beijing Bicycle tävlar nu med Zou You (Vi tror på kärleken), en berättelse om modern till ett barn som drabbats av cancer. Mexikanen Fernando Eimbcke visar Lake Tahoe, historien om en sextonåring som måste bearbeta faderns plötsliga död.
Från Brasilien kommer José Padilha med sin thriller Tropa de Elite (Elittruppen) om drogmaffian och den korrumperade polisen i hemlandet. Filmen har hittills slagit alla publikrekord i Brasilien, påpekar man från festivalens sida.
Ytterligare ett antal filmer kommer att delta i tävlingen, och i mitten av januari skall alla vara presenterade.

Kompositören Karlheinz Stockhausen har avlidit

Karlheinz Stockhausen var en programmedveten musikavangardist

KARLHEINZ STOCKHAUSEN ÄR DÖD. Igår tillkännagavs att han avled efter en kortare, svår sjukdom i sin hemort Kürten i närheten av Köln. Stockhausen har länge gällt för att vara den mest renommerade efterkrigskompositören och en pionjär ifråga om elektronisk musik. Hans verk omfattar 362 kompositioner, som finns utgivna på 139 CD-skivor.
Stockhausens verk spelas idag över hela världen. I sin klangvärld blandar han människoröster, olika ljud och syntetiska toner. Han har själv sagt att hans kompositioner är inspirerade av den japanska zen-buddismen.
”Det fundamentala i min musik är alltid religiöst och andligt, det tekniska är bara kommentar”, har Stockhausen sagt vid något tillfälle om sin musik.

Filippo Inzaghi detroniserade Gerd Müller

Milans måltjuv Filippo Inzaghi gjorde i går kväll sitt 63 mål i Europacup-sammanhang och slog därmed tysken Gerd Müllers rekord som lydde på 62

AC MILAN besegrade igår kväll Celtic i Champions League och Milans specielle målgörare Filippo Inzaghi gjorde det avgörande målet, men inte nog med det, hans mål betydde också att han gick om Bayern Münchens Gerd Müller i målgörarligan i Europacup-sammanhang.

De framgångsrikaste målgörarna i alla Europacup-sammanhang (Champions League, Europa-Cupen och Uefa-Cupen):
1. Filippo Inzaghi (AC Milan) 63
2. Gerd Müller (Bayern München) 62
3. Andrej Schewtschenko (FC Chelsea) 60
Raul (Real Madrid) 60
5. Ruud van Nistelrooy (Real Madrid) 57
6. Eusebio (Benfica Lissabon) 56
7. Henrik Larsson (Helsingborgs IF) 52
Thierry Henry (FC Barcelona) 52
9. Alfredo Di Stefano (Real Madrid) 50
10. Carlos Santillana (Real Madrid) 47

De framgångsrikaste målskyttarna i Champions League

1. Raul (Real Madrid) 58
2. Ruud van Nistelrooy (Real Madrid) 53
3. Andrej Schewtschenko (FC Chelsea) 47
4. Thierry Henry (FC Barcelona) 44
5. Filippo Inzaghi (AC Milan) 42
6. Alessandro Del Piero (Juventus Turin) 37

Josef Fares till Berlin med Leo

Shahab Salchi och Josef Fares

JOSEF FARES senaste film Leo, som visades under Stockholm Film Festival och som nyss haft svensk biopremiär kommer att visas under Berlinfestivalen i början på februari i sektionen The International Forum of New Cinema.
Jag skrev om filmen redan den 18 september och vill bara nu konstatera att Josef Fares på ganska kort tid blivit ett av de allra hetaste namnet i den annars så svala svenska filmen.
- Otroligt kul att filmen är uttagen, det är första gången jag har en film med i Berlin Film Festival. Jag ser fram emot att åka dit med filmen.
Och vi önskar honom givetvis lycka till!

Till minne av Erich Wolfgang Korngold

"Musik är musik oavsett om den är skriven för scenen, dirigentpulten eller filmen. Formen kan kanske växla, sättet att skriva kan variera, men kompositören behöver inte göra några eftergifter vad hans egen musikaliska ideologi beträffar…"
(Erich Wolfgang Korngold i en intervju 1946)

DEN 29 NOVEMBER är det exakt femtio år sedan den österrikiske kompositören Erich Wolfgang Korngold avled i Kalifornien. Förmodligen är det inte många utanför de mest intresserade kretsarna som särskilt ofta erinrar sig hans namn. Dels skrev han inte speciellt mycket, och en stor del av hans produktion är dessutom filmmusik, och vi vet ju sedan länge att filmmusiken går de flesta förbi. Men det som Korngold skrev för filmen var inte bara att jämföra med dagens ljudkulisser utan ofta små musikaliska pärlor.
Erich Wolfgang Korngold föddes i Brünn 1897 i den dåvarande dubbelmonarkien Österrike-Ungern. Fadern var den judiske musikkritikern Julius Korngold. Familjen tillhörde de högborgerliga kretsarna i landet. Fadern hade t ex studerat för Anton Bruckner och hans var kurskamrat med Hugo Wolf. Till familjens bekantskapskrets räknades också makarna Alma och Gustav Mahler.
Erich Wolfgang betraktades tidigt som ett musikaliskt underbarn, och redan i sexårsåldern började han komponera och som elvaåring skrev han musiken till baletten "Der Schneemann". Hans produktion kom sedermera att omfatta opera, orkester- och kammarmusik, lieder och som nämnts filmmusik.
På inbjudan av den redan emigrerade vännen Max Reinhardt reste Korngold 1934 till Hollywood för att arrangera musiken till Reinhardts "En midsommarnattsdröm". Med tanke på hans ursprung kunde Korngold givetvis inte återvända till Österrike efter Hitlers ”Anschluss” till det Stortyska riket utan begärde asyl och blev 1943 amerikansk medborgare. Och på så sätt började hans andra karriär som filmkompositör hos Warner Brothers. Han belönades med två Oscars, dels för musiken till "Äventyraren Anthony Adverse" 1936 och "Robin Hoods äventyr" 1938. Mellan åren 1935 och 1957 skrev han musiken till inte mindre än 19 filmer, bland andra "Kapten Blod", "Frihetshjälten Juarez", "Slaghöken".

Storvinnare på Stockholms Filmfestival

STOCKHOLMS INTERNATIONELLA FILMFESTIVAL är slut för den här gången, och den stora segraren blev NonStop Entertainment, som tog hem fyra priser.
Bronshästen för bästa film och för bästa kvinnliga huvudroll tilldelades den rumänska filmen 4 månader, 3 veckor & 2 dagar, som berättar om den unga Otilia (Anamaria Marinca), som försöker hjälpa en studentkamrat att göra illegal abort under Ceausceaus sista år i kommunismens Rumänien. Det är en otäckt aktuell skildring av hur livet kunde te sig i den socialistiska förtryckarstaten. För rollen som Otilia fick Anamaria Marinca den eftertraktade bronshästen för bästa kvinnliga huvudroll.
4 månader, 3 veckor & 2, som både skrivits och regisserats av debutanten Cristian Mungiu erövrade som jag redan tidigare konstaterat Guldpalmen i Cannes i våras och det internationella kritikerförbundets pris.
Den svenska premiären äger rum i ett antal svenska städer (Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund och Uppsala) den 30 november 2007.
Årets regidebut går till La Zona, den mexikanska regissören Rodrigo Plás långfilmsdebut, som nyligen kammade hem pris för bästa debut vid Venedigs Film Festival 2007 och belönades med det Internationella kritikerpriset FIPRESCI för bästa film vid Torontos filmfestival. La Zona skildrar på ett gripande sätt hur en avskärmad enklav av välbärgade mexikaners liv ställs på ända när yttervärlden gör sig påmind.
La Zona har svensk biopremiär våren 2008.
Jason Patric (som tidigare spelat i bland annat Narc och Sleepers) belönas med bästa manliga skådespelare för sin roll som labila parkeringsvakten Jay i charmiga Expired av Cecilia Miniucchi. Hans motspelerska i Expired är tvåfaldigt Oscarnominerade Samantha Morton (Morvern Callar, Control).
Expired har svensk biopremiär i mars 2008.

Så minns vi Robert Altman

NÄSTAN PÅ DAGEN FÖR ETT ÅR SEDAN nådde oss budet om att ytterligare en av den amerikanska filmens verkliga giganter hade gått ur tiden. Regissören Robert Altman som var född 1925 avled den 20 november 2006 och han blev alltså drygt 80 år. För den stora allmänheten är det kanske främst "M*A*S*H" man förknippar med hans namn. Mina personliga favoriter är "McCabe & Mrs Miller" (1971), "Nashville" (1975) och de samhällskritiska "Spelaren" och "Short Cuts" på 1990-talet.
Altman var en mycket mångsidig regissör, som lyckades skapa om inte alltid mästerverk så i alla fall ständigt mycket habila filmer, som aldrig var ointressanta.

En språklig särling omläst

DET FINNS ETT ANTAL SÄRLINGAR i den svenska prosan, och en av dem är utan tvekan Thorsten Jonsson. Förmodligen är han idag tämligen bortglömd utanför specialistkretsarna, och därför känns det extra välkommet att två av hans böcker nu finns tillgängliga, romanen ”Konvoj” och novellsamlingen ”Amerikaberättelser”, båda på förlaget Modernista.
Thorsten Jonsson blev inte gammal, han var född 1910 i Hörnsjö i Nordmaling och dog redan 1950. Fadern förestod EFS-bokhandeln i Umeå, varför Thorsten Jonsson kom att växa upp där. Efter en fil. kand.-examen 1932 fick han jobb på Umebladet, men redan 1935 flyttade han till Stockholm och arbetade på de båda tidskrifterna Tiden och Frihet. Under några år omkring 1940 var han redaktör för Bonniers konversationslexikon och även för Det Bästa. Mellan år 1943 och 1946 var han Dagens Nyheters New York-korrespondent och de sista åren före sin död var han knuten till kulturredaktionen, de två sista åren som dess chef.
Med natur- och kärleksdikter i samlingen ”Utflykt” debuterade Jonsson 1933 och han fortsatte sin litterära verksamhet med att översätta John Steinbeck och Ernest Hemingway till svenska, vilket kom att spela en avgörande roll för hans egna författarskap i fortsättningen, inte minst påverkades han av Hemingways hårdkokta stil. Överhuvudtaget var Thorsten Jonsson oerhört påverkad av amerikanska författare, utöver de nämnda bland annat också William Faulkner. På 1940-talet och efter hans död 1951 kom två essäböcker som i högsta grad pekar på detta: ”6 amerikaner” och ”Synpunkter”.
Thorsten Jonsson var framför allt en novellens mästare med samlingar som ”Dimman från havet” och ”Som det brukar vara” i främsta rummet, men hans mest kända verk är förmodligen romanen ”Konvoj”, som just kommit ut i en ny utgåva, och som berättar om en grupp människor ombord på S/S Barama med destination USA eller Kanada, passagerarna får sväva i ovisshet om destinationsorten, under andra världskriget. Här visar Jonsson tydligt att han inte bara är en språkets mästare utan också en högklassig människoskildrare.
Samtidigt har förlaget Modernista också givit ut Jonssons ”Berättelser från Amerika”, där vi återfinner ”Dimman från havet” och novellerna ”Anteckningar från Manhattan” och ”Samtalsvis”, som ingick i samlingen ”Sidor av Amerika” (1946), som alla visar att Jonsson hade en nästan profetisk syn på det amerikanska samhället och man kan knappast beskylla dem för att vara nattståndna.
Modernista har nu visat vägen, och förhoppningsvis får vi så småningom tillgång till mer av Thorsten Jonssons intressanta författarskap.

Steven Spielberg belönas med Cecil B DeMille-priset

VID NÄSTA GOLDEN-GLOBE-gala i januari 2008 kommer Steven Spielberg att få mottaga Cecil B DeMille Award för som det heter i ett pressmeddelande ”enastående bidrag till nöjesindustrin”. Priset instiftdes redan 1952 med avsikt att uppmärksamma personer som på olika sätt bidragit exraordinärt till underhållningsindustrin.
Cecil B DeMille avsatte själv djupa spår i den amerikanska nöjesindustrin, och han var som bekant själv också regissör. Trots detta är det bara två regissörer för Spielberg – Alfred Hitchcock och Mervyn LeRoy – som fått priset. Däremot har åtskilliga skådespelare och producenter fått utmärkelsen, Al Pacino, Barbra Streisand, Harrison Ford och Anthony Hopkins för att nämna några filmstjärnor och bland producenterna lägger vi märke till Walt Disney och Samuel Goldwyn.
Steven Spielberg som just håller på att avsluta ”Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull”, som skall ha premiär i maj 2008, har tidigare erhållit sex Golden Globes och tre Oscars.

Slottet vid Unter den Linden i Berlin återuppbyggs

NÄR BERLIN DELADES passade östtyskarna i sin iver att göra sig kvitt allt det gamla på att riva det gamla kungliga och kejserliga slottet vid Unter den Linden i Berlin och lät i stället uppföra en anskrämlig byggnad fylld av asbest, varför man efter återföreningen haft väldiga problem med att riva detta förfärliga monument över det socialistiska erans misslyckande. Nu har Berlins myndigheter, trots enorma kostnader, beslutat att återuppbygga slottet i sitt ursprungliga skick (se bilden), och Berlin kommer så småningom att åter kunna visa upp ett exempel på klassisk arkitektur. I närheten ligger både en av stadens tre operahus, barockdomen, Museum Insel och Humboldt-universitet.

Barnens Astrid 100 år

DET HAR VÄL inte kunnat undgå någon att Sveriges mesta och bästa barnboksförfattarinna Astrid Lindgren idag skulle ha fyllt 100 år. Låt oss därför bara instämma i hyllningskören, och uttrycka vår tacksamhet över vad hon åstadkom för både stora och små barn. Jag minns henne inte minst för att hon i samband med en skattebrottning lyckades få självaste, självgode finansministern Gunnar Sträng "på rygg".

Sjutton år i Alexander Solsjenitsyns liv

LITTERATURPRISTAGAREN Alexander Solsjenitsyn levde sjutton år i landsflykt i Vermont, USA, och om den tiden har han nu givit ut boken ”Mina amerikanska år”

Efter publiceringen av „Gulag-arkipelagen“ 1974 satt Alexander Solsjenitsyn en kort tid i häkte och blev sedan utvisad från Sovjetunionen. Efter två år i Schweiz flyttade den ofrivillige emigranten så med sin familj till USA, där man slog sig ner i Vermont vid den kanadensiska gränsen, och där bodde han så till 1994, då han återvände till Ryssland.
Minnena från den amerikanska exilen ligger nu till grund för boken ”Mina amerikanska år”. Vid sin sida hade han hela tiden hustrun Alja, som inte har nog med lovord för maken. Som redaktris, sekreterare och mor lyckades hon även i USA skapa en familjär atmosfär. Men Solsjenitsyn kände sig ändå alltid som en enstöring, och kände att hans liv egentligen inte förde någonstans, och han drabbades ständigt av en hemlängtan, som inte ens snön kunde rå på. Trots allt säger han själv, trots att han aldrig kände sig hemma i USA upplevde han i avskildheten i Vermont de sex lyckligaste åren i sitt liv.
Solsjenitsyn låter dussintals sovjetiska profiler och profithungriga ”skurkar” passera revy och citerar flitigt ur deras lögnaktiga historier, och systematisk går han igenom meningsskiljaktigheterna mellan honom själv och Andrej Sacharow och ovänskapen med Lew Kopelew. Sacharow kritiseras för sina ytterst naiva politiska åsikter ifråga om männsikorätt och det ryska folket. Kopelew anklagas för lögner och antisemistism.
Ännu hårdade slår kritiken av ”varulven” Andrej Sinjawskij, som i sin tur kritiserat Solsjenitsyns författarskap som stilitiskt undermåligt, jämställer Solsjenitsyn med en ayatollah.
Efter Sovjetunionens fall återvände Alexander Solsjenitsyn till Ryssland och bosatte sig i en liten by utanför Moskva.

En fotbollsepok är till ända

Gunnar Nordahl, Nils Liedholm och Gunnar Gren

DEN SISTE av den i Italien fortfarande oerhört populära svenska trion Gre-No-Li har avlidit, och därmed går en viktig epok i Sverige och Italien slutgiltigt i graven. Valdemarsviksgrabben Nils Liedholm blev 85 år.
Se för övrigt alla artiklar om "il Barone" t ex via Google.

Ny teori om Edgar Allan Poes död

Edgar Allan Poe (1809-1849)levde ett hårt liv med litteratur och alkohol

NÄR EDGAR ALLAN POE dog 1849, bara 40 år gammal, var han fattig och okänd, men ganska snart vallfärdade hans beundrare till graven. Poes mystiska död tror sig nu den amerikanske författaren Matthew Pearl ha en lösning på, och den lägger han fram i en roman, där han utnyttjats Poes detektivmetod.
Under sina sista dagar före sin död var Poe bara tillfälligtvis vid medvetande. Han utstötte åter och åter namnet ”Reynold” och bad sin bäste vän blåsa bort hans hjärna. Man hade hittat honom på en pub i kläder som inte var hans och i ett tillstånd som först tydde på att han var oerhört berusad.

Edgar Allan Poe dog den 7 oktober 1849 och till hans begravning kom bara fyra sörjande. Så tog staden Baltimore avsked av en av sina största andar. Hans beklagliga död är typisk för ett underskattat geni, och ända tills nu har hans död varit en gåta. Drack han sig till döds? Dog han av drogmissbruk? Eller var rabies dödsorsaken?
Matthew Pearl har försökt skingra dimmorna, och han tror att Poe dog på grund av en hjärntumör. I sin motivering pekar han på Poe på det fantasifulla skarpsinne, som den mästerlige undersökare C. Auguste Dupin arbetar med, t ex i ”Morden på Rue Morgue”, där förövaren i kriminell energi påminner om Hannibal Lecter. Det handlar kort sagt om en slags kriminalnovell om en diktare, som själv anses ha grundat den moderna kriminallitteraturen. Poes hjärna var skrumpnad men i övrigt i gott skick.
Matthew Pearls huvudperson försöker förklara Poes död genom att söka hjälp av den men som stått modell för mästerdetektiven C. Auguste Dupin, och då blir undersökningen i sig ett mordiskt spel. Men fortfarande när romanen är slut förblir gåtan om Poes död inte löst utan en spekulation.

Strejk i Hollywood

Två av de många programledarna, David Letterman och Oprah Winfrey, som kanske förlorar sina skämt

I MORGON kan det bli tämligen lugnt i Hollywoods drömfabrik och resultera i störningar i att skämtförrörjningen kommer att lida enorma avbräck. Ni som alltså inbillade er att en programledare som den omåttligt populära David Letterman själv skrev sina skämt kommer nu att bli gruvligt besvikna.
De cirka 3 000 medlemmarna i de amerikanska manusskrivarnas förening (WGA), beslutade nämligen häromdagen vid ett möte i Los Angeles Convention Center att strejka från och med måndag om en överenskommelse med producentföreningen om bl a bättre löner och ersättningar kommer till stånd.
Vi som sitter här i Europa har kanske lite svårt att inse vidden av problemet. Hos oss sitter manusförfattare lite överallt – i Hollywood kommer de till jobbet på morgonen, slår på sin dator och förväntas leverera skämt till alla ”Late Nights” etc.
Vad vore alltså den amerikanska kvällsunderhållningen utan skrivarstaben i Hollywood. Vi får väl hoppas att konflikten löses, så att det amerikanska samhället inte kraschar. Det räcker väl med de ekonomiska problemen för ”de stackars amerikanerna”.

Dam-VM i fotboll i Tyskland 2011

Motto för VM: Wiedersehen bei Freunden - See you again


Fifa-chefen Blatter visar svart på vitt. Dam-VM i fotboll 2011 går i Tyskland

Dramaten – ett tillhåll för vinddrivna?

NÄR JAG för några timmar var inne och handlade i min Hemköps-butik föll min blick på stället med kvällstidningar och vad ser jag på Aftonbladets hela framsida i bokstäver som om Tredje världskriget skulle ha brutit ut: Dramatenstjärna drog ner byxorna och kissade! Vilken tur så slapp han våta byxor, var min första tanke, men är det förstasidesstoff?
Vilken var då anledningen till denna kolsvarta framsida? Enligt Aftonbladet, som jag givetvis inte köpte – i Reinfeldts Sverige har bättre användning för pengarna – hade han (det var tydligen en man) i torsdagskväll tillsammans med ett par vänner besökt restaurang Frippe. Vid stängningsdags nekades sällskapet mer sprit och tvingades lämna restaurangen.
"De drog ner byxorna och tryckte sina könsorgan mot fönstret på restaurangen" säger en källa till Aftonbladet, men Dramatenstjärnan har enligt ett annat vittne dessutom urinerat på fönstret. Dramatenstjärnan bekräftar att han besökte restaurangen men känner inte igen historien. Där spriten går in, går vettet ut. Och vad var det vi en gång läste i Havamal: Ju mer du dricker dess mindre vet du vart ditt vett tar vägen.
Har Dramaten numera blivit ett tillhåll för samhällets outsiders? Då vill jag inte längre vara med och subventionera!

Francis Ford Coppolas återkomst

Efter ett tioårigt uppehåll är Francis Ford Coppola tillbaka med en ny film

FRANCIS FORD COPPOLA har inte gjort film på tio år, men nu är han tillbaka med en film – Youth Without Youth med Alexandra Maria Lara, Tim Roth och Bruno Ganz - som har världspremiär på filmfestivalen i Rom.
Det verkar som om Coppola har tänkt på det gamla talesättet om att anfall är bästa försvar, när han nu 67 år gammal påstås ha baktalat sina gamla vänner som lämnat honom, Al Pacino, Robert De Niro och Jack Nicholson, för girighet ifråga om pengar. Det är inte sant säger han själv och frågar vad De Niro och Pacino skulle ha varit utan honom. Men att han har kamplusten kvar visar han tydligt i sitt nya ambitiösa verk Youth Without Youth. Det är hans första film på tio år, senast gjorde han en filmversion av John Grishams juridiska thriller The Rainmaker.
Den nya filmen är uppenbarligen en mycket personlig film efter en novell av den rumänske religionvetenskapsmannen Mircea Eliade, som i mars i år skulle ha fyllt hundra år. Coppola använder en 70-årig språkprofessors fantastiska historia, som berättar om hur han träffades under Blitzen och inte bara blev vårt bränd utan också betydligt yngre för att ställa tids- och medvetandeteorierna och existentiella frågor mot varandra.



Professor Dominic Matei (Tim Roth) utvecklar efter sin skada utomordentliga andliga färdigheter, han talar en mängd språk och läser böcker förbluffande snabbt. Hans nyvunna talanger upptäcks av nazisterna och han måste fly till Schweiz, där han träffar Veronica (Alexandra Maria Lara), en ung kvinna som är till förväxling lik hans döda ungdomskärlek Laura. Också Veronica är ett olycksoffer, som oförklarligt plötsligt talar sanskrit, senare också gammalegyptiska och andra gamla språk. Ju mer hon går tillbaka i tiden, desto mer åldras hon kroppsligt.
Coppola presenterar en salig blandning i sin film. Han blandar filosofiska frågor med en kolportagemässig handling, där Matei går till rätta med sin dubbelgångare och nazihororna har strumpeband med hakkors. Vad är verklighet och vad är dröm? Coppola löser upp verklighetsytan.
I Youth Without Youth har Coppola inte bara svarat för regin utan också själv skrivit manuset och själv finansierat projektet.

Nytt från Hollywood

Helen Mirren spelar i sin nya film en kvinna, som tillsammans med sin make öppnar Nevadas första lagliga bordell

I SIN NYA FILM växlar Oscarspristagarinnan Helen Mirren verkligen rollkaraktär. Från att ha gestaltat den engelska drottningen gör hon nu rollen som bordellmamma i maken Taylor Hackfords film med arbetsnamnet Love Ranch. Enligt uppgifter i den amerikanska ”Variety” spelas maken av Joe Presci, som här gör sin första huvudroll sedan Lethal Weapon 4 för åtta år sedan.
För regin svarar alltså den verklige maken Taylor Hackford, som senast gjorde Ray. Filmen handlar om det äkta paret Confortes sanna historia om hur de öppnade den första legala bordellen i Nevada, där de ägde Mustang Ranch. Där blev boxaren Oscar Bonavena 1976 skjuten, och i den händelsen lär ägarinnan ha varit inblandad. Inspelningarna lär börja i slutet av januari i in Albuquerque (New Mexico). Inte sedan man gjorde White Night 1985 har makarna Mirren och Hackford arbetat tillsammans.
Nicolas Cage kommer förmodligen att spela den mycket handfasta rollen som wrestlingbrottaren Randy Robinson i The Wrestler, som regissören Darren Aronofsky med den egna produktionsfirman Protozoa Pictures bakom sig.
Historien handlar om proffswrestlaren Randy, som hade stora framgångar på 80-talet, innan han fick en hjärtattack och på lärkarnas inrådan måste överge sporten. Då inledde han en ny karriär som försäljare och levde tillsammans med en strippa. Planerna på att än en gång återkomma i ringen skrinlade han emellertid aldrig.
The Box är arbetsnamnet på en film som bygger på Richard Mathesons novell ”Button, Button” och handlar om ett olyckligt gift äkta par, som får sig tillsänt en hemlighetsfull låda, som överlämnas en mystisk främling, gestaltad av Frank Langella. Om man trycker på en knapp kommer pengar ut, men samtidigt dödas en människa. Regissören Richard Kelly startar inspelningen i november. Vid sidan av Frank Langella - som just avslutar en roll i det politiska dramat Frost/Nixon, där han spelar Richard Nixon – kommer vi också att kunna se Cameron Diaz.
Darnell Martin har skrivit ett manus om en legendarisk skivproducent och Matt Dillon kommer att göra huvudrollen i en film på Maritins manus med titeln Cadillac Records om Leonard Chess, som startade bolaget ”Chess Records” och som på 50-talet åkte runt i den amerikanska södern på jakt efter bluestalanger.
Inspelningarna börjar i januari I Chicago och New Jersey och för regin svarar J J Abrams.

Mer nunna än älskarinna

DEBORAH KERR, skådespelerskan som förmodligen flertalet minns från rollen som Karen Holmes i Fred Zinnemanns mästerliga film ”Härifrån till evigheten“ efter den berömda romanen av James Jones om det japanska anfallet på den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii, har avlidit 86 år gammal.
Hon var den klassiska skönheten, mer nunna än lidelsefull älskarinna, har något ganska träffande sagt, även om kärleksscenerna tillsammans med Burt Lancaster på stranden upprörde många. Men då bör vi också minnas att filmen spelades in ui början av 1950-talet i en tid då moralen var en annan än idag.
En typisk roll för Deborah Kerr är gestaltningen konstnärinnan Hannah Jelkes i John Hustons filmatisering av Tennessee Williams ”Iguanans natt” 1964. Här är Ava Gardner den hetblodiga älskande och Deborah Kerr den subtilt moraliska, som hellre förlorar sin älskade Richard Burton än från går sina moraliska principer. Samma inställning hade vi redan mött i den tårdrypande melodramen ”Allt om kärlek” mot Cary Grant 1957.
Deborah Kerr var skotsk officersdotter och i sin tidiga ungdom ville hon bli balettdansös, men ganska snart slog hon om och hamnade inom filmen och sitt genombrott fick hon som nunnan Clodagh i ett kloster i Himalaya i ”Svart narcissus” 1947. Av övriga filmer jag minns med Deborah Kerr i betydelsefulla roller kan nämnas”Quo Vadis” 1951, ”Kungen och jag” 1956 mot Yul Brynner och ”Vem vet, mr Allison” 1957 tillsammans med Robert Mitchum, där hon än en gång spelade nunna.
Deborah Kerr fick 1994 en Heders-Oscar, men då hade hon sedan länge dragit sig tillbaka och bosatt sig tillsammans med maken i Schweiz. Under många år led hon av Parkinson, och för några dagar sedan avled hon i England.

Kunglig skandal! Kungen duad

FÖR NÅGRA VECKOR sedan var Silvia här i Sundsvall och förrättade ett av sina många oerhört krävande åligganden – att inviga en ny klinik och äta middag med landshövdingen Larsson i Härnösand. Men det värsta av allt, en ung kvinnlig reporter från Radio Västernorrland tog sig orådet före att i den s k demokratin Sverige dua Sveriges ”drottning”. Stort rabalder!!
Och nu har det hänt igen. Stor skandal! Den svenske ”kungen” – denna medeltida kvarleva i ”demokratin” med ärvt yrke – duades under ett besök i Tokyo.
Vad har det tagit åt oss svenskar. Räcker det inte med att vi duar Gud. Kan vi inte en gång för alla komma överens om att varelser på en nivå över Gud tilltalar man inte med du!

Utmärkelse för ett obekvämt verk

Bookerpristagaren Anne Enright (foto: AP)

DEN IRLÄNDSKA FÖRFATTARINNAN och före detta tv-producenten Anne Enright har fått årets Booker-Pris. Det var hennes roman "The Gathering" – där författarinnan skärskådar förhållanden och känslor i en familj – som belönades med detta högt värderade brittiska pris.
Romanen, som är hennes fjärde, handlar om en familj som samlas efter att sonen har begått självmord.
- Det är en intellektuell motsvarighet till en Hollywoodsnyftare, har hon sagt i en intervju, och den har beskrivits som"kraftfull, obekväm och ibland arg", men också som ”deprimerande och ruggig”.
"The Gathering" börjar med att huvudpersonen Veronicas bror begått självmord. Familjen samlas och Veronica börjar gräva i sin dysfunktionella familjs historia.
- Familjer är något som är omöjliga att undkomma, det går inte att inte vara en del av en familj, sa Anne Enright om valet av tema.
Bookerpriset grundades 1969 och är den anglosaxiska världens mest prestigefyllda litterära utmärkelse. Priset ges till den författare från Storbritannien, Irland eller det brittiska samväldet som skrivit den bästa romanen på engelska, utgiven under de senaste tolv månaderna. Bland tidigare pristagare finns bland andra Salman Rushdie, J M Coetzee, Nadine Gordimer och William Golding. (TT)

Orson Welles Oscar på auktion

Orson Welles tillsammans med Joseph Cotten i min favoritfilm Tredje mannen

VANLIGTVIS KAN FILMAKADEMIEN köpa tillbaka Oscarsstatyetter för en symbolisk summa, om en pristagare beslutar sig för att vilja sälja. Orson Welles yngsta dotter, som nu har rätten till en trofé, har emellertid beslutat att genomdriva en auktion.
Orson Welles som blev Oscarsvinnare två gånger dog den 10 oktober 1985 i Los Angeles. 1942 gick en Oscar till Citizen Kane (1970 fick han en Heders-Oscar), regisserad av Orson Welles. Han gestaltade tidningskungen Kane, men det var varken som regissör eller skådespelare han fick en Oscar utan för det originalmanus han skrivit tillsammans med Herman J Mankiewicz. Det är den statyetten som nu lär komma att gå under klubban på Sothebys den 11 december. Det ryktas att den skall kunna inbringa ca en miljon dollar.
1941 års Oscar för bästa film gick i stället till John Fords Jag minns min gröna dal. Ford fick dessutom en regi-Oscar och stayetten för bästa manlige skådespelare gick till Gary Cooper i Sergeant York.
Det finns nu alltså alla möjligheter att skaffa sig en Oscars-statyett – om plånboken är tillräckligt fet vill säga.

Blir Gore en joker i valstriden?

AL GORE har haft ett fantastiskt år och fått först en Oscar och nu Nobels fredspris. Frågan återstår nu om han än en gång skall kandidera till den amerikanska presidentposten efter debaclet förra gången. Själv har den förre vicepresidenten bestridit alla påståenden, men det är inte omöjligt att fredspriset nu får honom att ompröva sitt beslut att inte ställa upp. Det är med andra ord möjligt att Hillary Clinton, Al Gores mångårige politiske partners hustru, till slut kommer att få konkurrens.
Många nära vänner och rådgivare tvivlar på att fredspriset kommer att innebära någon egentlig sinnesförändring hos den nu 59-årige Gore, men större förändringar har skett tidigare.

Gdansk hyllar sin store son

DEN 16 OKTOBER är det 80 år sedan Günter Grass föddes i Danzig (nuvarande Gdansk). Sin barndom och uppväxt har han som bekant skildrat i Katt och råtta, Hundår och inte minst i Blecktrumman. Den sistnämnda vägde givetvis tungt när han fick Nobelpriset 1999.
I augusti förra året väckte Günter Grass åtskilligt rabalder, när han i en intervju i Frankturter Allgemeine Zeitung avslöjade att han 1944 enrollerats i Waffen-SS. Samtidigt gav han ut den självbiografiska Beim Häuten der Zwiebel (När man skalar löken), som handlar just om detta.
Från och med idag och några dagar framåt firar man i Gdansk sin store son, som också finns på plats, och det gör man med konserter, utställningar, debatter, filmer med anknytning till Grass' böcker och inte minst genom att premiäruppföra en teaterversion av Blecktrumman

David Lynch är tillbaka

Laura Dern Foto: Sonet Film

DAVID LYNCH långfilmsdebuterade 1967, men har varit mycket sparsmakad ifråga om filmproduktion. På de fyrtio år som gått har han bara gjort femton långfilmer, en kortfilm och TV-produktion ”Twin Peaks”. Av hans långfilmer minns jag främst kultfilmen ”Eraserhead”, ”Elefantmannen”, ”Blue Velvet”, Guldpalmsbelönade ”Wild at Heart”, ”Lost Highways” ”The Straight Story” om mannen på åkgräsklipparen och ”Mulholland Drive”.
I David Lynchs filmer har vi alltid försts in i en värld som ständigt är befolkad av både mystiska figurer och skräck och fasa. Sakta men säkert för han oss från den fasta och handgripliga verkligheten till en verklighet som har gungflyns karaktär, och det är väl just det som är det fascinerande i hans filmer.
I den nya – ”Inland Empire”, som har premiär den 19 oktober – möter vi skådespelerskan Nikki som får en efterlängtad roll i ett triangeldrama. Man har tidigare försökt göra filmen, men eftersom huvudrollsinnehavarna blev mördade fick man lägga ner hela projektet. Ju längre handlingen framskrider inser Nikki att hennes liv alltmer blandas samman med filmhandlingen, och hon frågar sig vad som är verklighet och vad som är fiktion när hon rör sig mellan sitt hem, filminspelningen, Polen och ett rum befolkat av strykande kaniner.
Kort, sagt verkar det vara en mycket typisk David Lynch-film, som jag med spänning ser fram emot.

Nya dokument om Rudolf Hess

TJUGO ÅR EFTER nazifunktionären Rudolf Hess’ självmord i Spandaufängelset i Berlin har nya dokument om hans fängelsetid offentliggjorts.
Rudolf Hess var född i april 1894 i Alexandria i Egypten. Fadern var affärsmannen Fritz Hess, som när sonen föddes var på en lång affärsresa i Egypten., men han växte upp i Wunsiedel i Fichtelgebirge i Tyskland. Rudolf var oerhört intresserad av astronomi, men fadern ansåg det självklart att han skulle ha ekonomisk utbildning. Som 15-åring kom han till München, där han studerade statsvetenskap.
Under första världskriget avancerade han till löjtnant i den tyska armén, och redan 1920 anslöt han sig till det nybildade NSDAP. Tillsammans med Adolf Hitler internerades han på fästningen Landsberg efter den berömda ölhallskuppen i München 1923, och efter Hitlers diktamen nedtecknade han här ”Mein Kamp”. Efter maktövertagandet utnämndes han till minister utan portfölj och blev så småningom Führerns ställföreträdare.
Under krigsförbrytarrättegången i Nürnberg efter kriget uppträdde han så förvirrat att han betraktades som sinnessjuk och dömdes därför till livstids fängelse och placerades i Spandaufängelset i Berlin, där han begick självmord 1987.
De nu offentliggjorda akterna i statsarkivet i London bekräftar de allierades oenighet om behandlingen av Hitlers ställföreträdare. Britterna, amerikanerna och fransmännen var inställda på en tämligen human behandling, men de mötte hårt motstånf från ryssarna, och därför bestod bevakningen från de fyra ockupationsmakterna.
Dokumenten visar också att britterna ivrade för ett frisläppande. Bland dokumenten finns också ett brev från Hess hustru, daterat 1974, där hon beklagar att hon sedan årtionden inte hade kunnat föra något privat samtal med maken.
De flesta dokumenten är från tiden 1973 och 1974, då Hess var den enda fången i Spandau.

Vattenglasstorm

OFTA FÅR JAG Fritiof Nilsson Piratens påstående att om man skriver om en synål så är det alltid någon enögd dj-l som känner igen sig. Det är inte mycket man kan göra i vårt land om man hamnat i beslutsfattande position. När nu Svensk Filmindusti har beslutat att lansera sin satsning på s k Smultronställen med en kvalitativt bra repertoar och man tar sig orådet för att engagera landets kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att säga några ord om detta på samtliga SFs biografer för att locka folk till biograferna, ja då är det inte bra eftersom det är illojal konkurrens.
Sällan har jag hört något så dumt! Här handlade det ju bara om att få fler människor att se kvalitetsfilmer och ni som var på bio vet att hon uttryckte sig ungefär så här: jag hoppas nu att väldigt många hittar till just det här smultronstället. Och vem hoppas inte det? Ja, inte sossarna, för det handlade ju inte om Folkets Hus-rörelsen. Hade det gjort det hade det varit helt i sin ordning. En politisk s k sakkunnig på sossarnas riksdagskansli börjar yra om att statsrådet är inne i en ”gråzon”. Visst, sossarna vet ju var dessa finns, där har de ofta befunnit sig!
Själv säger Lena Adelsohn Liljeroth att hennes avsikt givetvis inte var att göra reklam för SF utan att hon enbart ville få publiken att inse att det finns annat än den slätstrukna amerikanska undervegetationen.
Nu har man drivit frågan så långt att man börjar kräva KU-förhör och jag frågar mig verkligen om riksdagsfolket – som utan tvekan är alldeles för många i vårt lilla operettland – har så lite att göra att man har tid för bagateller av det här slaget.
Förmodligen driver sossarna den här frågan för att tysta ner rabldret kring godsägare Perssons ekonomiska affärer. Jag tycker man borde spilla krutet på dem i stället och låta folk se bra film!

Pantomimmästare

Den berömde pantomimikern Marcel Marceau har avlidit

DET ÄR INTE OFTA en hel konstart dör med en konstnär. Men i fallet Marcel Marceau, som avled häromdagen 84 år gammal i Paris, skulle man möjligen kunna påstå det. Man kan ju enkelt ställa frågan: hur många pantomimiker känner du till vid sidan om denne geniale fransman.
Marcel Marceau var utan tvekan en av det förra seklets stora kulturella ikoner, vid sidan av namn som Charlie Chaplin, Elvis Presley, Marilyn Monroe, Humphrey Bogart för att nämna några. Marcel Mangel, som var hans egentliga namn, föddes den 22 mars 1923 i Strassburg. Fadern var en judisk slaktare, som 1942 deporterades till Auschwitz där han avrättades. Av den anledningen anslöt sig sonen till den underjordiska franska motståndsrörelsen, och sitt falska pass antog han namnet Marceau efter en av Napoleons generaler.
När kriget väl var över utvecklade han figuren Bip, som han sedan gestaltade på scenen ända fram till sin död, vilket hade fördelen att man under sminket inte såg hur han åldrades.
Bip var en melankolisk clown, som kunde berätta ett helt drama enbart med sitt ansikte och gester. Hans förebilder var de stumma Harlekin och Pierrot på de årliga marknaderna under 1600- och 1700-talen, men han hade dessutom lärt mycket av den amerikanske stumfilmsgiganten Charlie Chaplin – de träffades visserligen personligen bara en gång som hastigast på Orly-flygplatsen 1967. Däremot var han länge god vän med ”Halvan” Stan Laurel. De stumma, långsamma förstörelseorgierna, som ofta var höjdpunkterna i Helan & Halvans filmer finns som ett eko i Bips komik.
Till Marcel Marceaus stora beundrarskara hörde bl a Bertolt Brecht och Helene Weigel, och den den populära Frankrikebilden i USA är framför allt präglad av Marceau, och idag påminner den i mycket om ”Simpsons”.
Vid andra världskrigets slut kom Marcel Marceau för första gången till Tyskland, där han deklarerade att han ”ståndigt av antinazistisk, men aldrig antitysk”. Sista gången gjorde han ett mycket bejublat framträdande i Tyskland 2005, då han visade ett antal sextio år gamla pantomimstycken.
Vad som händer med pantomimen efter Marcel Marceaus bortgång är svårt att sia om, men för dagen verkar det inte finnas någon självklar arvtagare.

Filmfestival

ÅRETS FILMFESTIVAL i Stockholm (15-25 november) invigs med Josef Fares nya film Leo, som berättar om det dramatiska händelseförloppet på Leos 30-årsdag. Familj, släkt och vänner firar honom och skålar med honom, men när han frampå nattkröken vandrar hem tillsammans med sin flickvän händer något, som i högsta grad skall förändra den framtid som man på festen talat så mycket om.
Huvudrollerna i denna trhillerbetonade film spelas av Leonard Terfelt, Shahab Salehi och Josef Fares själv.
Vi som sett och fascinerats av Fares tidigare filmer, Jalla! Jalla! (2000), Kopps (2003) och framför allt den mästerliga Zozo (2005) ser givetvis med spänning fram mot den 30 november - inte för att fira Karl XII, utan för biopremären på Leo.

Beppe Wolgers omläst

UNDER DET VÄRSTA ovädret i somras råkade vi befinna oss i Malmö, som under några dagar verkade vara en belägrad stad. Mellan de häftiga skurarna lyckades vi emellertid ta oss till en av Malmös främsta oaser, Hamrelius Bokhandel, som verkligen gör skäl för namnet bokhandel. Här handlar det om böcker och inte pappers- och kontorsvaror.
Efter en stunds botaniserande föll min blick på en tämligen oansenlig pocketbok, som vid närmare påseende visade sig vara Beppe Wolgers memoarer (Modernista), som tidigare gått mig spårlöst förbi, turligt nog eftersom den nu med sitt fylliga och inkännande förord av Kjell Häglund förgyllde åtskilliga reginga timmar.
För många är väl Beppe Wolgers framför allt mysfarbrorn i TV och låtskrivaren, men här visar han sig vara en mycket god stilist och prosaberättare. Beppe utlämnar sig så där lagom och vi får följa den unge mannen med konstnärsdrömmar, som tillbringar somrarna på Dalarö och på vintrarna går i Nya Elementär, men vi får också följa honom under hans Amerikaresa och hans besök på diverse klubbar. Det han i övrigt skildrar är livet i Stockholm på 50- och 60-talen, då huvudstaden var en idyll i jämförelse med dagens Stockholm.
Köp, läs och njut!

Roy Andersson gör äntligen film igen

DET VERKAR som om Roy Anderssons nya film Du levande, som snart har premiär kommer att bli andra delen i en tänkt trilogi, där den förra Sånger från andra våningen i så fall var den första. Jag ser med mycket stor spänning fram emot den premären, som om inte alla tecken slår fel kommer att bli en av höstens absoluta höjdpunkter.

Lady Chatterley än en gång

Marina Hands har vi tidigare sett i "De barbariska invasionerna" 2002

NÄR D.H. LAWRENCE gav ut sin erotiska roman "Lady Chatterley" 1928 blev den omedelbart förbjuden, men under årens lopp har romanen filmats ett flertal gånger – nu senast av fransyskan Pascale Ferran.
Det finns ett antal berömda romaner om äktenskapsbrott, ”Lady Chatterley” är en av dem. Ett par andra är Gustave Flauberts ”Madame Bovary” och Leo Tolstojs ”Anna Karenina”. Av dessa är ”Lady Chatterley” den enda som slutar väl – om man inte identifierar sig med den äkta mannen vill säga.
När Lawrence gav ut romanen menade han att Lady Chatterleys sexuella längtan var viktigare än att vara trogen den genom kriget impotente maken. Engelsmännen blev så chockade av den uppfattningen, att det skulle dröja ända till 1960 innan förbudet hävdes.
I Frankrike var man emellertid mindre pryd och redan 1932 gav Gallimard ut romanen, och nu har alltså Pascale Ferran försökt återskapa de tidsstämningar som romanen kom till i. Ferran har utelämnat mycket av det beryktade språket, och likaså den unga Lady Chatterleys första erotiska affär med en författare, innan hon mötte skogvaktaren. I stället berättar Ferran ett slags kammarspel, som övervägande tilldrar sig på Chatterleys slott och i skogvaktarens stuga, där ladyn möter den känslige skogvaktaren med det grova yttre.


Ferran och fotografen Julien Hirsch tar god tid på sig att visa ladyns sexuella uppvaknande. De två huvudrollerna spelas av Marina Hands och Jean-Louis Coullo’ch.

Idag blir Robert Redford 70 år

FÖR TIO DAGAR sedan, den 8 augusti, fylldes Dustin Hoffman (t v) 70 år. Idag blir Rebert Redford lika gammal. Här ses de båda i Alan J Pakulas berömda film ”Alla presidentens män”.

Var med och skapade be bop

FÖR OSS SOM ANSER att den riktiga jazzen startar med swingepoken I slutet av 1930-talet och fortsätter med be bop ca tio år senare framstår altsaxofonisten Charlie Parker och trumslagaren Max Roach som de två stora förgrundsgestalterna. Det aktualiseras när budet når oss att Max Roach avlidit 83 gammal natten till torsdagen den 16 augusti.
Begreppet cool jazz uppstod och Max Roach gjorde trumsetet till mer än som tidigare bara ackompanjemang för att hålla rytmen. Med Roach fick jazzen en ny och intressantare puls.
Den 10 januari 1924 föddes Max Roach I North Carolina som son till en gospelsångare. Redan som tonåring spelade han tillsammans med Charlie Parker på klubbar I New York, men det var egentligen med plattan “Birth of the Cool” som han blev ett namn vid sidan av Parker och trumpetaren Miles Davis.
Tillsammans med basisten Charlie Mingus skapade Roach grammfonbolaget Debut, som gav ut en rad skivor som blivit legendariska för sina improvisationer. Under den berömda konserten I Massey Hall 1953 spelade Parker, Dizzy Gillespir, Bud Powell, Mingus och Roach tillsammans på scenen sista gången.
När be bop var passé och cool jazz hade hamnat ute I kylan skapade Roach tillsammans med trumpetaren Clifford Brown en kvintett och utvecklade det som brukar gå under namnet hard bop med en inspirerande dialog mellan blåsaren och slagverkaren. Tyvärr omkom Clifford Brown redan 1956 I en bilolycka, vilket fick till följd att Roach tog till spriten för att komma ur den depression Browns död medförde.
På 1960 skrev han sviten “Freedom Now Suite”, men sina största framgångar hade han tillsammans med de ovan nämnda musikerna på 1940- och 50-tal.

Syberbergs Hitler-film på DVD

DET ÄR NU 30 ÅR sedan Hans-Jürgen Syberberg gjorde filmen "Hitler. Ein Film aus Deutschland" (Hitler. En film från Tyskland), som hade sin urpremiär i London. Regissören ville framför allt inte att den mycket omdiskuterade filmen skulle visas i Tyskland. Nu finns emellertid det drygt sju timmar långa verket på DVD. De i vårt land som har kanalen Axess TV, vilket kanske inte är så många, kunde se den förra hösten.

”Hitler. En film från Tyskland“ är en av 1970-talet mest mystiska filmlegender, och anledningen till att Syberberg inte ville ha filmen visad i Tyskland var att han kände sig maktlös gentemot de tyska kritikerna, som hade bojkottat en en timmas förhandsvisning i Cannes 1977. Och idag när de smala biograferna och även kulturkanalerna i TV inte längre våga visa ett så till de grad långt verk är det strängt taget omöjligt att se filmen någonstans. Nu finns den som redan nämnts tillgänglig på två DVD. 2003 lade Sybergberg ut ”Hitler. En film från Tyskland” på nätet på sin hemsida, men få hade förmodligen tekniska möjligheter och kunskaper att tanka ner den mer än sju timmar långa filmen.
Det naturliga är givetvis att se Syberbergs film på stor bioduk, men då ingen biografägare skulle våga sig på att försöka visa den får man vara tacksam för att denna sjutimmars fantasi, som blandar Obersalzberg, Führerbunkern och liknande skådeplatser med Wagner-operor, nu finns i DVD-version.

"Hitler. En film från Tyskland" är en essay i filmform och ingen biografi eller historisk film i sitt närmande till diktatorn. Här finns oändlig evighetslängtan, kristna offermytologier, tron på konsten som ett slags religion. Regissören och den viktigaste aktören Heinz Schubert kände varandra väl när inspelningarna startade, då de i början av 50-talet hade arbetat tillsammans på Brechts Berliner Ensemble. Schubert kreerade många gestalter, en cirkusdirektör, Heinrich Himmler, Hitler.
Filmen har självklart ingen tydlig handling utan är en rad monologer. Texterna härstammar från Hitler, Himmler och deras samtida och offer och givetvis från Syberberg själv. Och mot texten möter vi musik av Eagner, Beethoven, Mahler osv.
”Hitler. En film från Tyskland” är utan tvekan ett missförstått verk, som i strid mot den dåtida tidsandan inte längre försöker förklara Hitler ur en ekonomisk synvinkel. Filmen gör sig därför lustig över Brechts pjäs "Arturo Ui", där Hitler framställs som en ekonomisk förbrytare. Han var mer sammansatt än så.

Hitler. Ein Film aus Deutschland. 2 DVD. Filmgalerie 451.