G O T T N Y T T Å R

JAG ÖNSKAR dem som råkat läsa min blogg, som inte förekommit speciellt ofta under det gångna året,ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR

Ytterligare en gigant bland sportreferenterna har lämnat oss

Lennart Hyland avled 15 mars 1993, 73 år gammal. Åke Strömmer somnade in 22 februari 2005, 69 år gammal. Nu har även Lars-Gunnar Björklund tystnat, 75 år gammal. Lars-Gunnar Björklund var en gigant inom sitt område. Han hade kunskapen, talangen, entusiasmen, humorn och och framförallt hade han någonting som 90 procent av dagens radio- och tv-folk saknar: han hade språket. Ingen idrottsidiot Han fick allt att framstå som så enkelt och han satte mästarens signum på allt han sattes att kommentera. Det var inte bara fotboll och ishockey utan han kunde göra skridsko, brottning (som Frank Andersson 1977) och cykel (som Bernt Johansson 1976) lika intressant. Lars-Gunnar var på plats tillsammans med fru Lena och i en plastficka hade han med sig ett klassiskt exemplar av ”Sport-tidningen” från 1949, nr 9, årgång 2. Sen höll Lars-Gunnar ett numera lika klassiskt hyllningstal till författare Engstrand. Sport-tidningen var en handskriven tidning som tre barndomskamrater från Tomtebogatan – de blivande journalisterna Lars-Gunnar, Åke Wilhelmsson och Tommy Engstrand – gav ut tillsammans i slutet av 40-talet. Det var naturligtvis så det började och i sina egna 320 sidor tjocka memoarer, ”Minnesluckor – livsstycken och klacksparkar” från 2006, berättar Lars-Gunnar: ”Vi köpte rutade räkneböcker. I böckerna satt vi sedan och textade innehållet, och det blev väldigt bra för vi snodde i stort sett allting ur andra tidningar. Metoden kallas numera förresten i tidningskretsar för rewriting, det vill säga man förvandlar en annans artikel till sin egen genom lite finesser och tillägg. Vi var väldigt påhittiga. Så småningom kompletterade vi med serier med hotellmärken och mycket annat. Vi gick sedan runt med detta enda tidningsoriginal till släktingar och anförvanter som betalade 25 öre för ett lån, och det gjorde de naturligtvis med nöje.” Första reportaget vid 12 år För Sport-tidningen gjorde Lars-Gunnar också sitt första stora reportage, 12 år gammal: ”Wilhelmsson hade inte fått tag i någon biljett till landskampen Sverige-England i fotboll som gick fredagen den 13 maj 1949. Jag däremot blev bjuden av min snälle storebror Lennart, som hade stått i biljettkö två nätter vid Dagens Nyheters depeschkontor vid Sankt Eriksplan, medan pappa Oskar och jag var nere med fika och mackor till honom var tredje timme ungefär. Så fick jag gå med min storebror och se matchen från västra sittplats, för första gången i mitt liv iklädd röd toppluva, och se Sverige besegra England med tre mål mot ett. Ett av målen gjorde Djurgårdscentern Hasse Jeppson.” Sport-tidningen försvann – men Lars-Gunnar Björklund kom igen. Han deklamerade ofta förtjust det första som skrevs om honom själv i en stor tidning, Dagens Nyheter 1954, då hans skola Norra latin spelat final i Kronprinsens pokal mot ärkerivalen Södra latin: ”Lille bastante vänsterbacken Lars-Gunnar Björklund hade energi nog att driva ett medelstort kraftverk och hade så när givit Norra latin segern.” Skrivet av signaturen Bobby, sedermera sportkrönikören Bobby Byström, en god Björklund-vän. Efter lumpen (I 1, Sörentorp) hamnade Lars-Gunnar Björklund på radion 1958 då Lennart Hyland rekryterade frilansare för att täcka fotbolls-VM. 400 sökte på annonsen, ett stort antal inklusive vicekorpral Björklund kallades till intervjuer på Kungsgatan 8 inför Hyland, ”Plex” Petersson och Fritiof Haglund. Lars-Gunnar och 14 till fick sedan testreferera en allsvensk match, AIK-Eskilstuna, och efter det togs Lars-Gunnar ut som VM-reporter. Placering: Helsingborg i gruppen med Västtyskland, Tjeckoslovakien, Nordirland och Argentina. ”När Sverige så småningom i kvartsfinalen mötte Sovjetunionen på Råsunda fick jag sitta bakom Lennart Hyland, som efter matchen frågade mig vad jag tänkte göra i framtiden. Jag sa att jag tänkte bli socialkurator eller läsa litteraturhistoria. ´Kan du inte i stället tänka dig att vikariera ett år för mig på radion, för jag ska åka till Amerika för studier?´”. Vi saknar dig! Från Radiosporten emigrerade han till Göteborg 1965 där det blev både radio och tv. Det var där han 29 november 1969 startade Tipsextra, tv-programmet som förändrade våra lördagsvanor. 1971 fick Lars-Gunnar Stora journalistpriset som den förste av sportjournalister, och 1979 lämnade han den sidan av branschen för att börja som marknadschef på Tipstjänst. Vi saknar dej, Lars-Gunnar!

Vad rätt du tänkt fast det var felktigt uttryckt

–En dålig domarinsats, under all kritik. De är så jävla fega. Men är man ett litet lag får man allt mot sig och inget med sig. Jag är jättebesviken på hur han uppträder som domare. Det är en solklar utvisning, sade Sundsvalls tränare Sören Åkeby som i andra halvlek visades upp på läktaren, där han väl numera bör känna sig hemma stadd. I VISS MÅN har han rätt, det finns det massor av exempel på inte minst från den internationella fotbollen. Men det innebär ju inte att man får uttrycka sig hur som helst. Samtidigt som GIF Sundsvall bjuder in ungdomar till sina matcher för att skapa ytterligare intresse för fotbollen i Sundsvall, visar man fram en manager som inte lärt sig att använda ett rumsrent språk. En liten rekommendation: låt Joel Cedergren sköta snacket! Sören Åkeby kan nöja sig med att rya i katakomberna.

Journalisten Tintin censurerad och så småningom tagen till nåder

NU FÅR BARNEN som besöker Kulturhusets barnavdelning i Stockholm inte längre läsa om den förskräcklige Tintin. Det har chefen med personalens goda minne bestämt. Det är ju nämligen så att Tintin har varit i Afrika och träffat färgade, och eftersom vi har så många i vårt land från den världsdelen skall vi vara snälla mot dem. Ta hit dem, stryk dem medhårs, ge dem bidrag. Helst skall vi väl ta över deras religion och kanske de "ömsinta" diktatorernas ukaser. Låt Etiopien och Somalia bli föregångsländer!

NÄR MAN ÄNDÅ är på krigsstigen efter litteratur som är olämlig för barn bör man väl i rättvisans namn också plocka bort Emil i Lönneberga. Inte får ett barn fylla en gris! Vad säger djurrättsaktivisterna om det?

OCH PIPPI LÅNGSTRUMP är väl knappast heller något föredöme för de svenska barnen. Vad skall invandrarbarnen få för uppfattning om anarkisten Pippi, som gör vad det faller henne in. SVERIGES RADIO meddelade nyss att censuren är hävd - Tintin är åter rumsren. Den som censurerade ville bara väcka debatt, sägs det, men om hans agerande inte hade väckt debatt hade förmodligen kommande generationer inte fått ta del av Tintins äventyr. För det som sker i Stockholm följs gärna ute i landet, och därför hade det varit fara värt att vi varit tvungna att begrava Tintin. Agerandet fick oss till en början att tänka tillbaka på 30-talet och bokbålen!

Den tyske tonsättaren och violinivirtuosen Louis Spohr

Ni som tröttnat på det anglosaxiska skvalet i den ”svenska” radion och televisionen rekommenderas att stifta bekanskap med den tyske tonsättaren och violinisten Louis (Ludwig) Spohr föddes 5 april 1784 i Braunschweig, död 22 oktober 1859 i Kassel. Han växte upp i ett musikaliskt hem och han fick lärare i musikens teori och violinspel. 1799 blev han anställd som kammarmusikus hos hertigen av Braunschweig, som bekostade hans vidare utbildning, och slutligen som elev anförtrodd åt violinisten Franz Eck (av Mannheimskolan). Spohr tog också starkt intryck av violinvirtuosen Pierre Rode. Som kompositör väckte Spohr tidigt stor uppmärksamhet bl a i Leipzig och Gotha. Han gifte sig 1806 med den framstående harpisten Dorette Scheidler, med vilken han företog konsertresor. I Wien blev han kapellmästare vid Theater an der Wien. År 1815 lämnade han denna plats, för att efter en konsertresa till Italien, där han tävlade med Niccolo Paganini, och 1817 övertog hankapellmästarbefattningen vid Frankfurts stadsteater. År 1820 företog Spohr, tillsammans med sin maka, en lysande turné i England och därefter till Paris. Efter ett års uppehåll i Dresden kallades Spohr 1822 som hovkapellmästare till Kassel, där han högt ärad och ansedd tillbringade sin återstående levnad. Vid sitt 25-årsjubileum som kapellmästare erhöll han titeln generalmusikdirektor, blev hedersborgare i staden Kassel och rönte andra utmärkelser. År 1834 blev han änkling, men två år senare äktade han den framstående pianisten Marianne Pfeiffer. Hans senaste levnadsår förbittrades en aning genom att han ofrivilligt pensionerandes 1857, dessutom drabbades han av ett armbrott som tvingade honom att sluta spela violin och frånsäga sig sina elever. Utan föregående sjukdom avled han av ålderdomssvaghet. I Kassel restes 1884 en staty över honom. Spohr var sedan 1840 ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm. Som violinvirtuos blev Spohr berömd för sin stora, sjungande ton - den spohrska stråken blev en "terminus technicus" -, sitt klassiskt lugna, själfulla föredrag och en fulländad teknik. Den nobless, den kärlek till det gedigna i konsten, som i så hög grad utmärkte hans kompositioner, uppenbarade sig även i hans violinspel. Även som dirigent var Spohr begåvad och omtyckt. Spohr skrev musik redan i barnaåren. Han komponerade totalt cirka 150 verk. Bland hans 10 operor kan nämnas Faust (1814), Zemire und Azor (1819; "Zemir och Azor", uppförd i Stockholm 1828), Jessonda (1823; uppförd i Stockholm 1826), Der berg geist (1825) och Die kreuzfahrer (1845). Endast Jessonda har ett drägligt libretto. Av de 5 oratorierna, som åtminstone i England gjorde stor lycka, kan nämnas Die letzten Dinge (1826) och Der Fall Babylons (1842), bland de 9 symfonierna Die Weihe der Töne, Irdisches und göttliches, Historische Symphonie och Die vier Jahreszeiten. Vidare komponerade han 3 konsertouvertyrer, ouvertyr till "Macbeth", mässor, kantater och ett stort antal sånger. Bland de 17 violinkonserterna är de i A-dur ("sångscenen"), E-moll och D-moll mest kända och omtyckta. Därtill kommer 34 stråkkvartetter, 4 dubbelkvartetter, 6 stråkkvintetter, en stråksextett, en pianoseptett, 2 pianokvintetter, 5 pianotrior, en mängd violinsonater, en oktett och en nonett för stråk- och blåsinstrument, 4 klarinettkonserter med mera. Han utgav också en populär violinskola i 3 delar (1831). Hans självbiografi utgavs 1860-61 i 2 band. Biografier över Spohr skrevs av W. Neumann (1854), Hans Michel Schletterer (1881) med flera.

Bengt Hallberg fyller 80 år

Mina hjärtligaste gratulationer till den i mitt tycke störste svenske jazzpianisten, som även kan tolka den klassiska musiken.

Gamlingarnas uttåg - förhoppningsvis

Tre av hans bästa vänner i landslaget är inte med under samlingen nere i Malmö. Börjar Zlatan bli ensam i landslaget? – Jag klarar mig fint. Du behöver inte oroa dig. Olof Mellberg har slutat, Daniel Majstorovic är skadad och Christian Wilhelmsson är inte med då han precis blivit klar för LA Galaxy. Just nu saknar Zlatan Ibrahimovic sina bästa vänner i landslaget. – Det är så med fotbollen. De är där en dag och nästa dag är de inte där. Det är så med klubblaget också. Jag har bytt många klubbar och lärt känna många spelare längs vägen. Det är laget vi har här som ska föra oss till VM. Det är många bra spelare som lämnat men vi kör på. Vi spelar in laget. Några som kommit in får ta ett större ansvar för att fylla luckan för de som lämnat men det ser bra ut. Det är bra spelare som tagit över. Men hur är det rent socialt för dig? – Jag klarar mig fint. Du behöver inte oroa dig (skratt). – Jag känner mig äldre. Jag ska fylla 31 om en månad. Jag känner mig som en av de äldsta i laget. Det är jag och Anders (Svensson) som har varit med länge. Man är inne i ett nytt stadie nu och det kommer nya som ska fylla luckan efter dig. Men jag är fortfarande kvar och sitter fortfarande längst bak i bussen, även fast det börjar bli lite tomt där. Men jag är kvar ett tag till. Jag är kapten i dag och var kapten i går. Jag ska fortsätta göra mitt jobb och mina uppgifter. För mig förändras ingenting. Även fast omgivningen är lite annorlunda så gör det inget. Kommentar:Jag trodde att Hemrén skulle våga sig på att släppa fram de ungdomar som Lagerbäck vägrade låtsas om. Varför t ex ha kvar gamgubben Anders Svensson? För att bara ta ett exempel.

Den svenska naiviteten i sin absoluta prydno.

Dagens Nyheter har de senaste dagarna presenterat ett material som fått en att sätta frukostkaffet i halsen. Generaldirektören för det för några år sedan inrättade Tillväxtverket Christina Lugnet har inte utan skäl hamnat mitt i stormens öga för skötseln, eller skall vi för att komma sanningen ännu närmare säga misskötseln, av det nya verket. DN kan visa att Christina Lugnet i rollen som generaldirektör godkänt att verket, från och med januari 2010, tillåtits spendera nästan 7,5 miljoner kronor på interna seminarier och representation. Ytterligare 9 miljoner kronor har lagts på intern utbildning och andra konferenser. Sammanlagt blir det 16,5 miljoner skattekronor som fördelats på verkets ca 300 anställda, samtidigt som ett internt sparkrav på 10 miljoner kronor uppkommit. Till yttermera visso har man fört dyr representation på kontot internutbildning för att kunna ”lura” staten att få moms återbetald. Vad näringslivsutveckling anbelangar tycks det framför allt vara grenarna krog- och nöjesliv som intresserat henne och hennes hejdukar, som hon givetvis har fullt förtroende för, liksom hennes egna överordnade har fullt förtroende för henne. Ett förtroende som näppeligen delas av svenska folket, som visserligen blivit avtrubbat av alla skandaler med okunniga chefer, som när de visat sig odugliga för de välbetalda tjänster de fått sparkas med astronomiska fallskärmar. Detta är svensk demokrati i sin absoluta prydno. Under den del av valperioden som återstår till 2014 måste Reinfeldt och regeringen verkligen röja upp i ”det svenska träsket”. Borde man till exempel överhuvudtaget ha anställt Christina Lugnet. Vad hade hon för kvalifikationer. Det verkar som om hon bl a varit gymnasiechef, vilket borde ha varit graverande med tanke på den skola sossarna ställde till med och som Björklund inte lyckats få så särskilt mycket bukt med, även om han varit oerhörtambitiös. Men decenniers misstag rättar man inte till på nolltid. Christina Lugnets dagar på Tillväxtverket måste verkligen vara räknade. Själv borde hon tydligen ha fått stå på tillväxt ett bra tag till.

Kan vi nu slippa allt Zlatan-trams i press och TVen tid framöver?

DET VAR DÅ för väl att förhandlingarna gick i lås. Att den svenska sportpressen absoluta gullgosse nu dekade ner sig och gick till en ointressantare liga - hur många svenska TV-tittare har möjlighet att se den? Och hur många svenskar känner till vilka lag som spelar i den franska högsta divisionen? Förmodligen väldigt få. I fortsättningen blitr det väl bara fotbollskväll och naturligtvis den svenska skvallerpressen som håller koll på vad "den store" har för sig.

Den svenska underdånigheten är gränslös

NÄR HÅKAN JUHOLT härjade som värst var det inte utan än att man som utflyttad smålänning skämdes för det småländska ursprunget. När han så småningom fann för gott att lämna sosserodret återgick mycket till det gamla vanliga. Och så kommer nästa KALLDUSCH, för att inte säga rojalistiska dråpslag, när man läser att borgholmsborna i all underdånighet har döpt om den gamla Strandpromenaden från Borgholms idrottsplats till Solliden till Estelles promenad. Och detta, gudbevars, i samband att hennes maamma fyller år. Alltså: ännu ett utslag av konungslig vördnad, dumhet, fjäsk, kryperi eller vad ni vill. Tilltaget att döpa om ser jag som lika illa som när man i Sundsvall döpte ett litet torg till Olof Palmes torg i stället för att tillägna det stadens store son Lars Ahlin, som dessutom hade vuxit upp just där. Anledningen var naturligtvis att kommunfullmäktige vid det tillfället hade röd majoritet, för vad Palme hade med Sundsvall att göra finns det nog inte många som inser, mer än enögda sossepolitiker. En tröst i eländet idag är att kungafamiljen tvingas lyssna på Levengods larvigheter från Sollidenscenen och höra vår artistelit, dvs en massa s k popstjärnor, som spelar in skivor i stället för att ta sånglektioner, vilket verkligen vore av nöden.

Inget snack om saken: Spanien är bäst i Europa

NÄR MAN SETT SPANIEN SPELA UT ITALIEN i EM-finalen kan det inte längre råda något tvivel - om nu någon överhuvudtaget hade tvivlat - om att Spanien är synnerligen värdiga europamästare i fotboll. Matchen igår kväll visade med all önskvärd tydlighet att Italien har långt kvar till den nivå som det spanska landslaget just nu befinner sig på. Italienarna försökte ständigt mata sina forwards med långbollar, bollar som förvaltades illa och ständigt hamnade utanför målramen, varför spanske målvakten hade en relativt lugn kväll. Att se det snabba spanska passningsspelet är en ren fröjd, så skall riktigt njutbar fotboll spelas. Det spanska landslaget har givit italienarna en nyttig lektion i hur fotboll skall spelas, och vi framför TV-appareterna och på läktarna har fått en högtidsstund i den äkta fotbollens tecken. Det är nu bara att hoppas på att våra svenska tränare satt bänkade framför TVn och drar lärdom av vad de sett.

Zlatan möter England i fotboll

I kväll möter enligt den svenska pressen Zlatan engelska landslaget i EM. Det är väl möjligt att ytterligare tio svenska spelare kommer att vara på plan, men det framgår ytterst sällan. Nej det skall vara Zlatan. I pressen igår kunde man se en hel serie bilder, där den "store" åbäkade sig framför kameran, medan ett antal andra i de svenska färgerna slet i värmen. Olika fall ödets lotter. Vi får väl se vad det finns anledning att skriva i morgon!

Veckan som gick har varit svår för demokratin

JAG TÄNKER GIVETVIS på allt ståhej med anledning av att ett barn, som är predestinerat att någon gång i framtiden bli Sveriges drottning och som inte har en möjlighet att bestämma om sitt eget liv, har döpts. Statstelevisionen som låtsas vara opartisk visade timme efter timme bilder på detta ”underverk” och familjen runt omkring. Man kan ju verkligen ställa sig frågan om opartiskhet. När fick republikanska föreningen överhuvudtaget en möjlighet att föra fram sina åsikter. Och kvällstidningarna tryckte specialupplagor och uppmanade läsarna att spara dem. Pressen har jag i viss mån förståelse för, även om jag tycker att den går alldeles för långt i sin underdånighet och servilitet, men för den gäller det ju att tjäna pengar. I viss mån gick kvällspressen till och med längre än Svensk Damtidning (men den sticker ju inte under stol med att den är landets kungatidning!). För statsteelvisionen handlar det ju i stället inte om att tjäna pengar utan enbart lägga ut stora summor och arvodera en massa ”hovexperter”, som framlever sina liv i skuggan av en odemokratiskt tillsatt familj, som gör av med en massa av svenska folket surt förvärvade skattekronor. Sjukvården går på kryckor, skolan förslummas, pensionerna sänks och äldrevården är i långa stycken inte längre någon vård. I det läget har en man som fötts till sitt jobb mage att ständigt begära större apanage. Det är illavarslande! Att kungen lever rullan och uttalar sig som en påse nötter, att Silvia ljuger om sin far och barnen i familjen drar sig för att arbeta, det är plötsligt glömt tills vi får vara med om nästa fadäs. Och det påpekas ständigt att kronprinsessan och hennes tränare jobbar och sliter. Fan tro’t. Det bör väl snarare vara på tiden att de erkänner att de har verkliga goddagar och knappast behöver förta sig. Att de nu har blivit föräldrar är knappast mer märkvärdigt än att det föds barn varenda dag i landet utan att Ebba von Sydow med anhang rycker ut och rapporterar. När blir Sverige en demokrati? Det är för mig nu och framtiden den viktigaste frågan. När lämnar vi arvet från Gustav Eriksson (Vasa) bakom oss. Ju förr, dess bättre!

Den svenska skolan i ett nötskal

DET BÖRJAR DRA IHOP SIG till skolavslutningar – även om många har slutat för länge sedan, och jag har en viss förståelse för dem, eftersom de inte längre har någon morot som vi en gång hade. Jag menar naturligtvis studentskrivningarna och ”muntan”. För efter att muntan klarats av var det dags för den vita mössan. Här i Sundsvall var det s k mösspåtagning under skrän och stoj på Stora torget redan för en vecka sedan. Och ”studenterna” här är förmodligen inte unika. Dessutom kommer i år liksom tidigare år mängder av ungdomar att lämna grundskolan med så knackiga betyg att de inte automatiskt leder till gymnasiestudier. Och från gymnasierna går åtskilliga landet runt ut med så dåliga betyg att de inte ger kompetens för universitet och högskolor . Och sossarna är som vanligt inte sena att skylla allt på alliansen i allmänhet och Jan Björklund i synnerhet. MEN DÅ SKALL man verkligen ha klart för sig att bakom dagens situation ligger en lång utveckling, eller jag vill snarare säga avveckling. För hur krampaktigt sossarna än vill skylla allt på alliansen, skall man aldrig glömma att den första syndabocken var Olof Palme, som ordnade avvecklingen av läroverken och den traditionella studentexamen. Alla oberoende av lust, fallenhet eller begåvning skulle bli ”studenter”. Den gamla studentexamen var ju , enligt Palme, ett bevis på klassamhället, nu skulle alla bli studenter och vi som arbetat eller arbetar inom skolan vet ju resultatet. Och det säger sig ju självt att utan genmanipulation kan inte alla bli lika begåvade. Ödesåret var 1968. Och han lyckades med konststycket att lura ungdomarna i gymnasiet att tro att de blev studenter. Så småningom har ordet urvattnats så långt att det har kommit attbetyda en som går i skolan, om han eller hon studerar är egentligen likgiltigt. Om våra ungdomar någon gång konsulterade våra östra grannar skulle de snabbt få klart för sig hur fel de har. DÄREFTER KOM NÄSTE ”nedrustningsminister”, Ingvar Carlsson, som lät tillsätta en utredning som kom fram till, att ”Betygens hittillsvarande roll som den huvudsakliga grunden för urval till fortsatt utbildning och arbetsliv medför att arbetet i skolan riskerar att få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter.” Ja så står det verkligen i utredningen. MAN FRUKTAR FÖR KUNSKAPER OCH FÄRDIGHETER i skolan. Och har man från ansvarigt håll den inställningen är det ju knappast förvånande att den svenska skolan idag ser ut som den gör! SÅ KOM DÅ DEN VÄRSTE AV DEM ALLA, Göran Persson, som med skolans kommunalisering överlät ansvaret för våra ungdomars framtid till okunniga och ofta lärarhatande kommunalpolitiker – av märket s – som menade att framför allt gymnasiet var en klassinstitution. Nu skulle alla ta studenten och sedan fortsätta på universitet och högskolor. Att den utvecklingen (avvecklingen) ledde till en oerhörd kunskapsnedgång struntade man blankt i. ATT SOM NU skylla på Jan Björklund är både fräckt och idiotiskt! Och slutligen vem införde vinstmaskinen friskolan, där enda ledstjärnan är vinst med skattemedel, som kan placeras på säker plats utomlands. Att man har mängder av obehöriga lärare, saknar bibliotek etc, det blundar man för, och jag ser det som den nuvarande regimens största fel att man inte avvecklar alla dessa friskolor och satsar allt på den kommunala, som annars kommer att utarmas ytterligare, för att så småningom dö svältdöden, medan friskolorna fortsätter att dela ut vinster till aktieägarna, som i sin tur placerar dem så att de svenska skattemyndigheterna inte kommer åt dem. DET ÄR SVENSK SKOLPOLITIK I ETT NÖTSKAL!

Henrik Rydström förlänger kontraktet med Kalmar FF

I EN TID NÄR DE FLESTA SPELARE har förlorat klubbkänslan och enbart spelar för pengar blir man imponerad när man läser att lagkaptenen i Kalmar FF efter 19 säsonger i klubben har skrivit på för en tjugonde. Det nya kontraktet löper på ett år och kan till och med förlängas. Henrik kommer ursprungligen från Blekinge, han föddes den 16 februari 1976 i Karlskrona. Till Kalmar FF kom han 1993 och har sedan varit klubben trogen – egentligen får man se honom som ett unikum i dessa ”hopp jerka-tider”. Men han har också insett att fotbollen ändå någon gång tar slut, varför han har utbildat sig till lärare för att ha ett yrke att falla tillbaka på. Många känner honom också som en bitsk krönikör, som aldrig sticker under stol med vad han verkligen tycker och tänker, och därför har det varit och är fortfarande med glädje man läser honom. I kväll kan vi se denne defensive mittfältare, när hans Kalmar FF tar emot fjolårsmästarna Helsingborgs IF på Guldfågel Arena. Det artar sig förmodligen till en högtidsstund som inledning på morgondagens helg.

Pär Nuder har fått statsrådspension trots dolda inkomster

Per Nuder har verkligen skäl att dra på smilbanden - det kostar bara 296 000

DEN FÖRRE SOCIALDEMOKRATISKE finansministern Pär Nuders rådgivningsbolag gjorde en vinst före skatt på 12,7 miljoner kronor förra året och trots detta har denne gode sosse tagit ut statsrådspension. Det har han kunnat göra eftersom han låtit bli att ta ut lön från sitt företag. Han har tagit ut i runda tal 296 000 kronor i statsrådspension, men har tydligen nu insett att det inte ser bra ut när s k renläriga sossar bara har pengar för ögonen, och därför lär han ha kommit på bättre tankar och enligt Pensionstjänsteverket som sköter utbetalningarna har Nuder i ett brev meddelat att han år 2012 har så höga inkomster att han inte är berättigad till Var alltså 12,7 miljoner på två år så låga inkomster att han ansåg sig berättigad till ett ”litet” tillskott? Vad säger alla gamla och nya sossar om ett sådant resonnemang? Förmodligen att deras rika företrädare är värda varenda krona. Till saken hör att Pär Nuder inte varit arbets sedan han lämnade riksdagen 2009. Hans rå dgivningsbolag har gått mycket bra, och bland kunderna finns Wallenbergs, en familj som väl Nuder numera känner sig mer begryndad med än de arbetare som tidigaare gav honom hans levebröd. Och han är ju ”gott” sällskap med bl a den svenska skolan främste nedrustningsminister Göran Persson, som bara fakturerar 100 000 för att uppträda en liten stund. Kom sedan och säg att stå upp-komikerna inte tjänar bra!

Årets klassiska Polarpris till cellisten Yo-Yo Ma

TVÅ AV MINA ABSOLUTA FAVORITER ifråga om att behandla sina respektive instrument fanns med i gissningarna om vem som skulle bli årets lyckliga nottagare av det i musikkretsar mycket prestigefyllda priset – Anne-Sofie Mutter (violin) och Yo-Yo Ma (cello). Båda kandidaterna var synnerligen kvalificerade för att mottaga den miljon svenska kronor som priset innebär, nu blev det Yo-Yo Ma, och det är ingenting att säga om det mer än att det är en mycket värdig mottagare, som nu sällar sig till raden av pristagare som inleddes 1992 av Sir Paul McCartney och The Baltic States. Prisutdelningen kommer att äga rum tisdagen den 28 augusti i Stockholms Konserthus, och prismotiveringen lyder: ”Polarpriset 2012 tilldelas Yo-Yo Ma, vår tids ledande cellist. Yo-Yo Ma har, med sin virtuositet och sitt stora hjärta, vigt sitt liv åt musikaliska resor över hela världen. Med sin cello och sin nyfikenhet i bagaget har han färdats längs Sidenvägen och korsat såväl kulturella som musikaliska gränser. Yo-Yo Ma förenar människor över hela världen och visar oss att musik är kommunikation, passion och utbyte av erfarenheter.” Priset i genren Populärmusik – detta idiotiska ord, precis som om inte den musik Yo-Yo Ma spelar skulle vara populär – tilldelades Paul Simon, som jag inte vågar ha någon egentlig uppfattning om då hans musik är tämligen okänd för mig. Yo-Yo Mas sätt och förmåga att locka skön musik ur sitt instrument tilltalar däremot mig i allra högsta grad, och i eftermiddag kommer jag bl a att njuta av hans cello i Edward Elgars Cellokonsert. Gack du och gör sammaledes.

Ränderna går aldrig ur

Det var ganska länge sedan jag skrev något på den här bloggen, eftersom andra skräpar ner i cyberrymden så att jag knappast behövs. Men när jag läser om vänsterynglens tilltag i Malmö i samband med första maj kan jag inte hålla mig längre. Här skrivs en massa dumheter om SD, som jag givetvis inte har några sympatier för, men idag har det blivit helt rumsrent att blunda för allt som Vänsterpartiet står för, och inte minst för dess bakgrund. Det kan naturligtvis aldrig försvaras att nazismen dödade sex miljon judar etc under andra världskriget, däremot är det idag helt i sin ordning att släta över Lenins, Stalins m fl likvideringar av ca 50 miljoner. Världen framstår som mer och mer underlig. Och så detta stupida tilltag i Malmö, Sveriges verkliga Chicago, där ”den numera tydligen rumsrena” vänstern lät barnen, framtidens kommunister slå sönder en piñata, som i Mexico symboliserar djävulen och de sju dödssynderna. När man slår sönder den ramlar alla goda ting som djävulen tagit ut. Vänsterynglen lät nu barnen slår sönder en piñata med bilder av Reinfeldt, Borg och Annie Lööf., och ut ramlade till barnens förtjusning en massa godis. ”Det var en kul grej som barnen uppskattade. Jag tror inte att barnen kommer att växa upp och slå Annie Löof i skallen. Gör de det skulle det vara tråkigt”, säger Patrik Strand, en i den malmöitiska begåvningsreserven (V) till Sydsvenska Dagbladet. Så se upp Annie Lööf, helt säker kan du inte vara när kommunistynglen är i farten. Vi vet ju vad deras förbilder har åstadkommit tidigare, inte minst i GULAG och i öststaterna överhuvudtaget före 1989. Ränderna går inte ur så lätt, var så säker.