EFTERSOM DET INTE FANNS någon intressant fotboll under måndagskvällen, beslutade jag mig för att ge Guldbaggegalan ytterligare en chans och sitta kvar framför TV-apparaten de två timmar "galan" höll på. Jag har ju i alla fall sysslat med film hela mitt vuxna liv och lite till.
Men jag måste erkänna att jag har svårt att klara av att sitta kvar. Nu hade jag som sagt ändå beslutat mig för att vara ståndaktig och jag ställer mig verkligen frågan: har de svenska TV-tittarna verkligen någon behållning av denna slafsiga tillställning? Och då tänker jag inte enbart på "klädprakten".
Vem kan ha någon behållning av att våra psedokändisar kommer in, oftast två och två, kläcker ur sig några meningar som de tror skall gå fram i stugorna och sedan snällt står bredvid och lyssnar till alla uppräkningar av släkt och vänner. Inte en gång utan många gånger. Ingen tycks ha en aning om att de möjligen skulle kunna vinna en "fuling". I varje fall har de knappast förberett sig.
Nu räddades den här kvällen så småningom av Hasse Alfredson, som verkligen vågade släppa loss och berätta några skrönor. Vore det inte något att ta efter? Låt oss i övrigt dra en tystnadens slöja över den återupplevelse av mängder av "galor".
