Michelangelo Antonioni har avlidit

DÖDSBUDEN duggar tätt. Knappt har man hämtat sig efter budet om att Ingmar Bergman stilla avlidit i kretsen av sina kära ute på sitt älskade Fårö, så erfar man att ytterligare en av ens stora husgudar gått ur tiden. Den här gången rör det sig om den store italienske filmregissören Michelangelo Antonioni som avlidit 94 år gammal.
Vi är säkert många som får något nostalgiskt i blicken när vi ser filmtitlar som ”En kärlekshistoria” (Antonionis utmärkta debut), ”Skriet”, ”Äventyret”, ”Natten”, ”Feber” och ”Den röda öknen”, ”Blow up – förstoringen”, samtliga gjorda på 1950- och 60-talen och uppgörelser med den italienska borgarklassens främlingskap.
På den tiden visades till skillnad från idag nästan alla italienska kvalitetsfilmer på svenska biografer, till och med på mindre orter. Det var nu vi lärde oss namn som Monica Vitti, Alida Valli (som kanske gjorde sin främsta filmroll i Carol Reeds ”Den tredje mannen”), Marcello Mastroianni, Vittorio De Sica, Aldo Fabrizi, Vittorio Gassman, Stefania Sandrelli, Lea Massari, Irene Papas, för att bara nämna några.
För ”Blow up” fick Antonioni en Oscarsnominering 1966. I slutet av 60-talet gjorde han också ”Zabriskie Point”, och mitt i 70-talet ”Yrke reporter” på engelska med Jack Nicholson i huvudrollen.

Ingmar Bergman är död

REGISSÖREN INGMAR BERGMAN har i dag avlidit i sitt hem på Fårö. Han blev 89 år gammal.
Döden kom lugnt och stilla, uppger hans dotter Eva Bergman.
Att det är svårt att bli profet I sitt eget land fick Ingmar Bergman då och då uppleva, men jag minns under mina festivalbesök med vilken vördnad man utomlands betraktade honom. Före varje avresa måste jag läsa på och informera mig om det senaste om denne vår filmhistorias i särklass främste regissör, eftersom jag visste att så snart någon insåg att jag kom från Bergmans hemland skulle frågorna om vad vi eventuellt hade att vänta från honom hagla. Och när han beslutade sig för att sluta filma sörjde en hel filmvärld.
Idag skrivs och sägs åtskilligt om Ingmar Bergman, därför skall jag nöja mig med några enkla konstateranden. Utan honom hade den svenska filmen inte varit oerhört fattig och provinsiell. Bergman kunde konsten att vidga perspektiven och närma sig de stora livsproblemen, som det stora flertalet svenska skyggar för och i stället ägnar sig åt såpor och lyssnar på struntprat i TV-soffor och sommarpratare i radio. Vi behöver ju bara se vad som presteras idag, när Jan Troell och Kjell Grede sällan gör film och Bo Widerberg är död. Mer behöver inte sägas.
Som bekant var ju Bergman i kanske ännu högre grad teaterregissör, och jag erinrar mig med glädje att jag hade turen att läsa i Lund samtidigt som Bergman firade sina triumfer på dåvarande Malmö Stadsteater med Max von Sydow, Åke Fridell, Naima Wifstrand, Toiwo Pawlo, Thommy Berggran, Bibi Andersson, Gaby Stenberg för att bara nämna några. Utan tvekan var det som hände på teatern i Malmö under dessa år på 50-talet det intressantaste i det svenska teaterlivet. På den tiden kändes Dramaten, där Bergman så småningom blev chef, oerhört provinsiell.
Om det fortfarande finns något uns av kulturintresse på Sveriges Radio bör vi kunna vänta oss en rad repriser av hans teateruppsättningar och filmer. Blir det inte så finns det anledning att emigrera.

"Utan Ulrich Mühe ingen Oscar"

Florian Henckel von Donnersmarck med den Oscar-statyett han avsåg att deponera hos Ulrich Mühe

FÖRFATTAREN OCH REGISSÖREN Florian Henckel von Donnersmarck konstaterar att hans Oscarbelönade film ”De andras liv” aldrig skulle ha blivit vad den blev utan den nyligen avlidne Ulrich Mühe, som han såg som en helt genial skådespelare.
”Utan Ulrich Mühe hade jag ingen Oscar”, sade regissören i en intervju med Bild am Sonntag. Han berättade också att han talat med Mühe tre dagar innan han dog och lovat att han inom kort skulle skicka statyetten som en lyckobringare.
Donnersmarck hade redan skrivit ett kort med följande rader: ”Käre Ulrich. Här är Oscar. Den tillhör dig så länge du lever, och jag hoppas inget hellre än att jag får tillbringa de närmaste 40 åren utan statyetten.”
Så nådde honom dödsbudet.
Från deras sista telefonsamtal refererade Donnersmarck: ”Han berättade att Tom Cruise hade besökt honom i hemmet och konstaterat hur mycket denna uppmärksamhet hade betytt för honom.”
Donnersmarcks sista besök hos Mühe ägde rum i vintras, innan han reste till USA. ”Han bjöd in mig till sitt hem, hämtade ur sitt bibliotek en pytteliten utgåva av Goethes 'Faust' och sade ’den hade min far under hela kriget i sin ränsel, den skulle jag vilja ge dig, kanske skulle du kunna göra en film av den.”
På frågan vad Donnersmarck gärna skulle ha velat säga Mühe, svarade han: ”Att fler människor älskat honom, än att han hade kunnat tro. Tyvärr visar vi i Tyskland inte våra stora skådespelare tillräcklig beundran. Han hade behövt och var värd mer av det.”

Skådespelaren Ulrich Mühe är död

ULRICH MÜHE, den tyske skådespelaren som vi minns från Florian Henckel von Donnersmarcks Oscarsbelönade film ”De andras liv” (Das Leben der Andreen) dog häromdagen till stor saknad inte bara för den tyska filmen.
Ulrich Mühe, som blev 54 år, dog i söndags i Walbeck i Sachsen-Anhalt, där han levde tillsammans en del av sin familj. Dödsfallet bekräftades av DPA på onsdagen på uppdrag av stadens borgmästarinna. Mühe led av cancer, vilket han först offentliggjorde under veckoslutet.
Det var som Stasi-officer i ”De andras liv” han blev känd och berömd världen över sedan filmen erövrat en Oscarstatyett i år. Han deltog i firandet i Los Angeles, men efter hemkomsten genomgick han en svår magoperation.
Ulrich Mühe kom från Sachsen och studerade vid teaterhögskolan i Leipzig, och under DDR-tiden var han engagerad vid Berliner Volksbühne och Deutsche Theater. 1982 engagerades han av Heiner Müller för uppsättningen av ”Macbeth” på Volksbühne, och 1983 kom han att ingå i ensemblen vid Deutsche Theater, där han blev den stora stjärnan. Hela tiden arbetade han också med film och TV och 2005 fick han det stora tyska TV-priset.
Mühe var gift med sin kollega Susanne Lothar och de hade tillsammans två barn. En dotter hade han sessutom i ett tidigare äktenskap med skådespelerskan Jenny Gröllman, som han lämnade när det stod klart att hon samarbetat med Stasi.

Mona Lisas mörka hemlighet

DÖLJER SIG en djupt tragisk historia bakom det berömda leendet? Den frågan har den belgiske reaumatologen och konstälskaren Jan Dequeker ställt sig efter att ha analyserat en mängd tavlor I europeiska museer. Hos “Mona Lisa” upptäckte han tecken på ett otrevligt öde.
Det är redan ett problem med den här tavlan det kan man inte komma ifrån. Men det bekymrar inte Louvren, som hyser tavlan, utan man tar alla chanser att utnyttja den publicitet tavlan kan få, och miljontals människor varje år bekanta sig med den florentinska köpmanshustruns gåtfulla leende.
Nu har emellertid den berömda målningen fått en ny tragisk infallsvinkel. Den belgiske läkaren Jan Dequeker ställer i sin nya bok “De kunstenaar en de dokter” (Konstnären och läkaren) diagnosen att Leonardo da Vincis Mona Lisa led av en svår sjukdom, som medförde att hon dog endast 37 år gammal. Ser vi en dödssjuks leende?
Dequeker har i åratal besökt konstmuséer världen över för att styrka sin tes, och det är framför allt målarna som med sin ständigt skarpa blick och fina pensel har återgivit verkligheten. Det har resulterat i en konst- och medicinhistorisk resa, som har något att erbjuda båda disciplinerna.
Jan Dequeker tror sig kunna visa, att Mona Lisa led av en svår ämnesomsättningssjukdom med förhöjd fettkoncentration i blodet. Det medförde en ökad risk för kronisk hjärtsjukdom. Hur har Dequeker kommit fram till detta?
På hennes högra hand har han upptäckt en upphöjning, som tyder på en fettanhopning under huden, som är vanligare hos höns och undulater än hos människor. Dessutom upptäckte han en vitgul förändring i ett öga, som kan vara en harmlös hudavstötning. Om det inte bara är en ljusreflex.
Andra diagnoser är entydigare och lättare att förklara, struma och reumatiskt deformerade fingrar. Men oavsett de resultat Dequeker har kommit fram till måste man tillstå att ett besök på Louvren och då framför allt en stund framför Leonardo da Vincis mästerliga målning aldrig är bortkastad.
Konstverk har visserligen länge använts som medicinhistoriska källor men få har analyserats så noggrant som da Vincis ”Mona Lisa”. En översättning av Jan Dequekers bok skulle vara långt ifrån ovälkommen.

Kulturskymningen tätnar

Ovidius på väg ut

GÖRAN SKYTTE, denne gudabenådade debattör i den svenska ankdammen, där all ”visdom” numera skall presteras i TV-sofforna av Göran Greider och hans anhang, har i Svenska Dagbladet diskuterat vår alltmer urvattnade kultur, och han gör det under rubriken: ”Latinet ut, sexologin in”. Och anledningen är att våra kulturbevarande myndigheter vill avskaffa latinundervisningen vid mitt gamla universitet, dvs Lund, och ämnet skall ersättas av sexologi, är det tänkt.
Alltså: ”Ut med Ovidius och Julius Caesar, in med Malena Ivarsson och Katerina Janouch”, tolkar han planerna. Det är ett tecken i tiden, säger han vidare, och nog är vi många som är villiga att skriva under på det.
Men det är inte bara latinet som drabbas eller har drabbats. Allt som inte stryker medhårs och som ofta kallats smalt skall bort och ersättas av annat som är ”modernt och lättsmält”. Tankeverksamhet har ju som bekant blivit en allt vanligare bristvara i vårt samhälle. När jag växte upp värnade den svenska socialdemokratin (ABF) om bildningsidealen, eftersom man insett att utbildning och bildning var den bästa vägen till ett bättre liv. Idag håller man i stor utsträckning på med allehanda flum i god Göran Persson-anda. (Det var ju som vi vet han som rev det sista av den svenska utbildningsskolan). Den gamla hederliga TV-teatern har ersatts av USA-importerade såpor, radions P2 som för många var en lisa för själen har i mycket övertagits av Kjell Alinge och hans trams, osv, osv. Så kan det gå när man inte ens i public service vågar gå mot utslätningen, tramset och flummet. Man undrar oroligt var vi slutligen skall hamna!
”Det behövs fler utbildningar i sexologi eftersom sex är en del av livet”, utropar man yrvaket. Har det inte alltid varit det? Varför har ämnet inte funnits vid våra universitet. Svaret är givetvis att man tidigare inte lyssnade på alla gaphalsar, som nu får breda ut sig överallt och inte bara i våra medier. Och om man nu till äventyrs måste syssla med sex vid våra universitet och högskolor, måste det i så fall ske på t ex latinets bekostnad? Latinet talas visserligen inte längre, men att det fortfarande har stor betydelse i kultur- och bildningssammanhang står utom allt tvivel. Det skall bli verkligt spännande att så småningom kunna namnge den som tog död på latinet i Lund!
Det blir allt svårare för oss kvalitetsmedvetna att leva i dagens Sverige. Inte ens maktskiftet har avsatt några djupare positiva avtryck i det svenska kulturlivet, däremot redan ett antal negativa. Framtiden ser knappast kulturellt ljus ut. Kulturskymningen tätnar!

Hur mycket övervakning tål kärleken?

“Je crois que je l’aime” med Sandrine Bonnaire och Vincent Lindon ställer den romantiska komedins lagar på huvudet

FRÅGAN I RUBRIKEN ställer den franske regissören Pierre Jolivet i kärlekskomedin “Je crois que je l’aime” (Jag tror att jag älskar henne, 2007) med Vincent Lindon (Lucas) och Sandrine Bonnaire (Elsa). Pierre Jolivet har gjort film sedan mitten av 1980-talet men ingen har ännu såvitt jag vet visats i Sverige.
Den nya filmen har haft premiär i Väst- och Mellaneuropa under våren och försommaren, och den upptäcks förhoppningsvis av någon i den minskade svenska importörsskaran. Vi skall kanske inte skall ha alltför stora förhoppningar, tyvärr, eftersom filmen inte är engelskspråkig och framför allt inte kommer från USA.
I Lucas liv är allt invant och i ordning och så måste det vara för att han skall kunna behålla sinnesfriden, och kärleken ger honom verklig ångest. Han är företagare i high-tech-branschen och måste till varje pris ha absolut kontroll över allt i sitt liv. Passerar något oförutsett som inte går att kontrollera med den nya övervakningsteknologin, blir han genast nervös. När han så möter skulptrisen Elsa för första gången, råkar han direkt i gräl med henne. Men på något sätt tilltalar det honom, eftersom ingen tidigare vågat säga emot honom. Hennes egensinne gör henne snarare ännu attraktivare, men samtidigt växer med fascinationen hans ångest för att bli besviken.
“Je crois que je l’aime” är regissören Pierre Jolivets och hans manusmedarbetare Simon Michaëls femte film och den följer i stort den franska romantiska komedins konventioner. Duon avstår inte från stereotypa vändningar och förvecklingar, men de undviker skickligt de för genren vanliga klichéerna. Inom den sagoaktiga ramen tar de sig förvånande friheter.
Naturligtvis slutar allt lyckligt, det rör sig ju om komedi. Men vägen dit är inte bara stenig, den för oss också genom en värld som ligger oss närmare än vad man är van vid i den här genren. Elsa och Lucas har inte bara sina känslor att arbeta med, Elsa måste dessutom ständigt ta hand om sin sjuka kusin som bor hos henne. Och Lucas kommer underfund om att det sitter en spion i hans firma. Lucas låter också sin säkerhetschef Roland Christin (François Berlèand) installera kameror och mikrofoner i Elsas våning för att kunna spionera på skulptrisen efter alla konstens regler, och mycket i filmen kommer mer och mer att handla om Christins agerande, och det är till slut han som håller alla trådarna i sin hand.
Lucas kontrollbehov är i viss mån sjukligt, och det betonar Vincent Lindon i varenda scen. Denne företagare är ett mänskligt vrak, men det är bara av den anledningen han är så framgångsrik i sitt yrke. I den globaliserade och digitaliserade värld som han representerar är kärleken ett lika störande som revolutionerande moment. Kärleken hör för Lucas till det förgångna, men ändå är den hans enda möjligthet i framtiden.

En målare och en plankstrykare

Inledningen till kubismen – Picassos "Flickorna från Avignon"

PABLO PICASSO och ADOLF HITLER var bittra fiender. Michael Carlo Klepsch visar i sin bok "Picasso und der Nationalsozialismus" (Patmos, Düsseldorf. 200 s., 19,90 Euro) hur det spanska konstnärsgeniet satte sig till motvärn mot diktatorn och dilettanten Adolf Hitler.
Picasso kom till Paris som 20-åring och tillbringade mycket tid på kaféerna tillsammans med parisbohémen, som levde upp vid middagstid. Man diskuterade i timmar, vandrade längs kajerna på kvällarna, åt på enkla syltor, sjöng berusade för full hals längs de tomma gatorna och återvände hem först på morgontimmarna. Från sitt enkla logi, där han gillade att raka sig i det öppna fönstret, inspirerades han av de regnvåta gatorna, båtarna på Seine men ännu inga lampor på Eiffeltornet. Trots de påvra logit älskade han vad han såg.
Så småningom hyrde han emellertid en liten dammig ateljé i ett skjul på Rue Ravignon 13. Här luktade staden äventyr och billig parfym, fuktiga gatstenar och cigarrettrök. I fantastiska blåtoner återgav Picasso vad han upplevt under nattliga strövtåg i staden: harlekiner, cirkusfolk, vanställda tiggare, absintdrinkare, horor.
På dagarna stängde han beslutsamt sina fönsterluckor, tog sin svarta slokhatt, stoppade några mynt i byxfickan och gav sig ut på stan.
”Längd 1,69, långt hår, ljusbrun mustasch och iklädd svart kostym”, citerar Klesch ur ett polisprotokoll i sin bok, där han undersöker Picassos och Hitlers utveckling från början av 1900-talet till andra världskriget.
Adolf Hitlers ”konstintresse” och hans strävan att bli konstnär är allom bekant. Vi vet att han avvisades för andra och sista gången från Wiens konstakademi 1908 – bara ett år efter att Picasso var färdig med ”Flickorna från Avignon”, som fortfarande ses som ett av den moderna konstens viktigaste verk, och som gav honom inte bara konstnärligt erkännande utan också bättre ekonomi. Från och med nu gällde Picasso – i högre grad än Georges Braque – som grundare sv det kubistiska formspråket.
Från 1912 började Picasso inspirerad av sina regelbundna möten med Braque införliva tidningsnotiser, biobiljetter etc i sina verk och förvirrade därmed konstförståsigpåarna. I februari ägde den första retrospektiven av den 32-årige Picasso rum i Galerie Thannhauser vid Odenplatz i München, där framgången blev skandalartad och betydde det definitiva genombrottet för kubismen.
Bara några meter därifrån lär Hitler enligt Klepsch upplevt ett stort ögonblick när han i augusti följande år jublade över första världskrigets utbrott. Vid krigsslutet återvände han till München och banade väg mot toppen av det tyska arbetarpartiet, där han länge titulerade sig som konstnär. Under större delen av 20-talet kallade han sig konstmålare och skisserade i stort sett på egen hand den nazistiska hakkorsfanan. För Picasso betydde världskriget personliga förluster – vännen Guillaume Apollinaire dog i spanska sjukan, Georges Braque återvände svårt sårad från fronten.
Trots sina konstnärliga framgångar behöll Picasso länge sin älskade gamla studio, men så småningom flyttade han med den unga Olga Koklova i i en högborgerlig våning på högra stranden.
I samband med ”bildstormen” (framför allt de ’långa knivarnas natt’) då moderna konstverk beslagtogs och förstördes av nazisterna på 30-talet började Picasso ganska systematiskt måla mot barbariet. Skakad av de europeiska diktatorernas brutalitet skapade han den meterhög ”Guernica” som bidrag till världsutställningen i Paris. Året därpå stod han som beskyddare för ”Banned Art” i London, en reaktion på den av tyskarna arrangerade ”Entartete Kunst”.
På ett övertygande sätt förtydligar Klepsch bilden av Picasso och avfärdar den vanliga och ofta förkommande bilden av honom som opolitisk. Hos Klepsch framstår han en klar position mot Hitler.
I sex kapitel skildras övertygande förbindelsen mellan Hitlers och Picassos liv, också med hänvisningar till samtida konstnärer som Oskar Kokoscha, Paul Klee och Wassily Kandinsky. Sammanfattningsvis kan konstateras, att Klepsch grundligt har beskrivit den viktigaste strömningen i den moderna konsten och visat på den dominerande betydelsen av konsten som framställande medium före andra världskriget.

Tom Cruise svåraste roll

Tom Cruise som Stauffenberg under inspelningen på flygp0latsen Löpten i Brandenburg.

För första gången ser vi Tom Cruise som attentatorn överste Claus Schenk Graf von Stauffenberg med svart ögonlapp, grå Wehrmachtsuniform och brun handprotes under inspelningen av ”Valkyrie” i de Brandenburgska skogarna. Idag den 20 juli är det 63 år sedan den julidag då det beryktade mordförsöket på Hitler ägde rum.
Tom Cruise har själv sagt att gestaltningen av von Stauffenberg är den svåraste roll han kreerat. Porträttlikheten är nästan skrämmande. Vi ser med spänning fram mot premiären, om nu det svenska ”importmonopolet” anser att filmen är värd att importera. Det skulle väl i så fall bero på att det finns amerikaner i rollistan.

Kurt Masur 80 år

Egentligen ville Kurt Masur bli konsertpianist men efter en skada i ena handen blev han dirigent.

NÄR ANDRA människor firar sin 80-årsdag i lugn och ro, firar Kurt Masur sin födelsedag – han fyller 80 år idag – på den för honom den naturligaste platsen i världen – dirigentpulten. I Royal Albert Hall leder han London Philharmonic Orchestra och Orchestre National de France. Det är en unik tilldragelse i musikhistorien och för en sådan kan väl bara Kurt Masur svara.
”För DDR-regimens sista förespråkare måste det ha känts särskilt ironiskt att en så älskad och hyllad musiker som dirigenten

Kurt Masur skulle bli en av portalgestalterna i det fredliga Leipzig-uppror, som blev början till slutet för staten DDR”, skriver Karl-Erik Norrmann i sin nyutkomna och synnerligen läsvärda bok ”Tyskarna. De skuldtyngda mästarna” (Carlssons 2007).
Kurt Masur var chef för ett av världens mest bekanta konserthus, Gewandhaus i Lepzig. Måndagen den 4 september hölls en fredsgudtjänst i S:t Nikolai-kyrkan som inledning till demonstrationer, där man konstaterade att det är vi som är folket och där man bl a krävde fria val, frihet att resa och att Stasi skulle bort. Avsikten var att demonstrationerna skulle fortsätta varje måndag tills kraven uppfyllts. Men säkerhetspolisen ingrep brutalt och våldsamt. I det läget framträdde Kurt Masur tillsammans med några andra kända Leipzigbor och uppmanade alla men framför allt säkerhets- och polisstyrkorna att inte bruka våld. Det fick till följd att demonstrationerna i oktober blev helt fredliga. Kurt Masur kom med andra ord att spela en betydelsefull roll i förberedelserna för murens fall.

När nazisterna förbjöd konst

Den 19 juli 1937 öppnade nationalsocialisternas smädeutställning "Entartete Kunst" (Degenererad konst) i Hofgarten-Arkaden i München. Tavlor av moderna mästare som Kirchner, Dix och Nolde visades, och för konstnärerna hade utställningen allvarliga följder.

”KONSTEN ÄR FRI” är ett vanligt uttryck som många talare har låtit komma över sina läppar. Också Joseph Goebbels har en gång använt det, men då gjorde han visserligen ett betydelsefullt tillägg: ”Konsten skall förbli fri, men den måste vänja sig vid vissa normer”, förklarade den nya naziregimens propagandaminister i mars 1933.
Fyra år senare visade det sig hur dessa normer såg ut, närmare bestämt i samband med öppnandet av den nämnda utställningen i München 1937, där konstnärer som Otto Dix, Wassily Kandinsky, Marc Chagall, Paul Klee eller Ernst-Ludwig Kirchner blev offentligt hånade på grund av sitt moderna sätt att måla. Det var kulmen för den konstnärliga ofriheten.
Vad utställningen beträffar var den väl förberedd av ett långvarigt plundringståg, som de regimtrogna utställningsansvariga hade gjort till 32 tyska muséer. I runda tal 700 målningar, skulpturer och grafiska blad konfiskerades, huvudsakligen verk av expressionister. Ett stort antal av dessa verk visades under expon.



Utställningen omfattade nio salar på två våningar. Den nazistiska ideologin avsåg att skapa ett folk för krig, och av den anledningen smädade man allt som inte motsvarade det idealet. Med facit i hand kan man kanske skratta åt nazisterna oförståelse, men ”Entartete Kunst” är ingen lustifikation. Den hätska propagandan nådde sitt mål och konstnärerna fick lida för dess följder. Yrkesförbuden haglade redan 1933 och situationen blev bara värre, och åtskilliga konstnärer drevs i landsflykt. Andra konstskapare dog i de nazistisk förintelselägren eller begick självmord.
Utställningen ”Entartete Kunst” blir inte bara en nödvändig påminnelse om det lidande den medförde, den handlar också om dagens rättstrid om återlämnande av det nazistiska bytet.

Tom Cruise i Brandenburgs skogar

von Stauffenberg och hans gestaltare Tom Cruise

I FILMSTUDIORNA I BABELSBERG och ute i det fria i Brandenburg förbereder man för högtryck inspelningen av Hollywoodthrillern ”Valkyrie”, historien om attentatet mot Hitler den 20 juli 1944. Två och halv mil söder om Berlin i skogen intill Königs Wusterhausen bygger man upp Hitlers tidigare huvudkvarter Varglyan”.
Inspelningarna med Tom Cruise i huvudrollen som motståndskämpen Claus Schenk Graf von Stauffenberg börjar den 19 juli. Sammanlagt har man tänkt sig tre inspelningsplatser. Vi två tillfällen får skogen bilda kuliss: som plats för ”Varglyan” med tallskogen som bakgrund. Dessutom den tidigare flygplatsen i Löpten, Groß Köris, där Junkerplan kan starta och landa.
Inspelningsledningen räknar med att inspelningarna skall bli turistattraktioner, men det kan bli problem eftersom man måste spärra av ett stort antal vägar och extra säkerhetsåtgärder har vidtagits för att Tom Cruise skall kunna vara trygg på Regent Hotel om nätterna.
Och som sagt den 19 juli startar man inspelningsarbetet och då är även Tom Cruise på plats i den tyska huvudstaden.
Se också 25 mars 2007.

Clark Gable var inte intresserad av Marilyn Monroe

Marilyn Monroe och Clark Gable i "De missanpassade"

CLARK GABLE ansåg att Marilyn Monroe var alltför vulgär och luggsliten för vara intresserad av sexikonen. Även efter de båda filmstjärnornas död cirkulerade rykten om en vild kärleksaffär mellan dem under inspelningen av “De missanpassade” 1960. Men då som nu var publicitet av det slaget för det mesta en del av marknadsföringen. I en nyutkommen Clark Gable-biografi har nu äntligen det sista ordet sagts: allt är bara påhittat.
Bakgrunden till den romans som aldrig ägde rum är visserligen en aning besynnerlig: för sexsymbolen bör Gable ha varit för gammal. Clark Gable var anständighetsfanatiker, och Marilyn Monroe bör inte ha motsvarat hans anspråk. Hon hade ju basunerat ut för hela världen att hon bara hade ”Chanel nr. 5” på sig när hon sov och inte bar några underkläder, och för Gable var detta förmodligen hemskt att föreställa sig.
Och allt inskränkte sig till några filmkyssar, och Gable lär inte ha varit speciellt ägnad att kyssa. Vivien Leigh var inte särskilt begeistrad över den historiskt värdefulla kyssen i ”Borta med vinden”. ”Det finns mera njutbara. Han har oäkta tänder och dålig andedräkt”, konstaterade skådespelerskan försmädligt.
Inspelningen av ”De missanpassade” efter ett manus av Monroes dåvarande man Arthur Miller, påstas ha bidragit till Gable tidiga död. Han dog i november 1960 som en följd av sin fjärde hjärtinfarkt. Hans fru Karthleen gav Marilyn skulden och motiverade hans död på ”det ändlösa väntandet på Monroe” – men tre paket cigarretter per dag och en ansenlig mängd whisky bör väl också ha bidragit.
Men vid begravningen satt de båda damerna tätt intill varandra i kyrkan.

Frida Kahlos smärtfyllda väg

"Den brustna själen", en av Frida Kahlos mest berömda tavlor, tematiserar henne smärta

FRIDA KAHLO en av världens mest berömda konstnärer och en ikon för feminismen. Den 6 juli skulle hon ha fyllt 100 år.

En feminismens affischflicka har hon kallats och knappast någon konstnärinna har blivit avbildad oftare, och som ingen annan konstnär krävde mexikanskan rätten att bestämma över sig själv. I det klart mansdominerade måleriet kämpade hon under 1900-talets första hälft för sin plats och beundrades av till och med av mansgrisarna.
Picasso prisade hennes talang, surrealisterna beundrade henne och André Breton beskrev hennes konst som ett ”ett färgrikt band runt en bomb”. Men sådant smicker gjorde inget intryck på den övertygade marxisten. ”De får mig att kräkas” skrev hon 1939 om Breton och hans gelikar.
Konstnärinnan från Mexico City gick alltid sina egna vägar och det surrealistiska bildspråket knöt hon samman med element i den traditionella mexikanska folkkonsten och upplevelser i sitt eget liv.
1944 målade hon sin berömda tavla, självporträttet ”Den brustna själen”. Tavlan visar Kahlos blottade, uppskurna kropp, som bara hålls ihop av ett par bälten.
Frida Kahlos förvanling från autodidakt till världsstjärna är ett exempellöst fenomen, som redan under sin livstid fick egna utställningar i Mexiko, USA och Frankrike, vilket var synnerligen ovanligt för en kvinna för 1960.
Men verkligt berömd världen över blev hon först efter sin död, när feministerna återupptäckte henne på 1980-talet, då miljontals kvinnor slukade hennes biografi.