Språklig utarmning

VAD SOM EGENTLIGEN händer på våra journalistutbildningar vet jag inte, men jag anar att man inte lägger någon större vikt vid den språkliga utbildningen. Och det borde man ju inte behöva, den skall grundskolan och gymnasiet ha klarat av, men den är givetvis nödvändig sedan ämnet svenska i gymnasiet inte längre är vad det en gång var. Lärarutbildningen har försämrats, gymnasisterna läser mindre litteratur, vilket är en absolut nödvändighet om man vill skaffa sig en bättre språkkänsla, det erbarmliga dataspråket vinner terräng etc. Därför blir det ett sisyfosarbete på journalisthögskolorna att ta igen vad studenterna inte lärt på gymnasiet. Men det ansvaret vill man tydligen inte ta på sig för då skulle språket i de svenska massmedierna inte vara vad det nu är.
Numera heter det nästan genomgående centra i singularis när det rätteligen skall heta centrum. Det heter numera genomgående t ex medieutbildning i stället för mediautbildning. Det får vi naturligtvis skylla på att försvinnande få numera läser latin, som var ett absolut krav vid våra svenska universitet när jag läste litteraturhistoria och historia. Hör och häpna, inte ens de som läser moderna språk har längre det kravet på sig. Kalla mig konservativ, själv kallar jag mig kvalitetsmedveten!
Jag blir alltmer bekymrad över hur de enklaste språkreglerna nonchaleras. Det är allvarligt när det enfaldiga dataspråket får gripa omkring som det gör idag. Journalisterna har fullkomligt glömt bort att personliga pronomina har objektsformer – honom blir ständigt han, henne blir hon. Det skrivs numera genomgående för de som när det borde vara för dem som. Men ibland erinrar sig någon att formen dem verkligen finns och klämmer till med dem där det rätteligen borde vara de.
Vart bor du? Vart har du lagt boken? Det naturliga svaret blir givetvis dit! Med andra ord var har blivit vart, och vart blir ofta var. Vart/var skall det sluta? Man kan verkligen undra!
En gång i tiden ansåg jag att Svenska Dagbladet verkligen vårdade språket, men tyvärr har de nyutbildade journalisterna hamnat även där. När Expressen startade på 1940-talet gav man ut ett häfte med enkla skrivregler. Har våra journalistutbildare glömt det?
Vad det handlar om är en språklig likriktning och utarmning!

Dvärgen vid Ingmar Bergmans sida

NYUPPSÄTTNINGEN AV SOMMARNATTENS LEENDE på teatern får mig att tänka tillbaka på kritiken efter premiären på Ingmar Bergmans grandiosa film med en lång rad av Sveriges bästa skådespelare i rollerna.
Nu var det annandag jul 1955 och filmen hade premiär och flertalet kritiker var överväldigade av Bergmans nya alster. ”En av de bästa svenska filmerna någonsin”, skrev någon och jag är mer än villig att skriva under på det omdömet.
Men så hände något! Anledningen vet jag inte, men några dagar efter premiären bytte en del kritiker fot och påpekade att filmen inte alls hade de kvaliteter som förstadagsrecensionerna givit vid handen. Så ställde till exempel den annars så sansade kritikern Hanserik Hjertén ett öppet brev i Expressen en fråga till Bergman: ”Gör ni avsiktligt pornografi, eller har ni bara misslyckats med att göra något annat”. Pornografi??? I Sommarnattens leende? Det verkar ju fullkomligt perverst att läsa in det i Bergmans film. Frågan säger mer om Hjertén än om Bergman.
Så småningom fick Ingmar Bergman Folket i Bilds (den gamla kvalitativa tidningen) filmpris, vilket föranledde den ofta synnerligen illvillige, maosympatisören Olof Lagercrantz att spy sin galla över både Bergman och hans film. ”En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning är de makter som skapat denna ’komedi’”. Sagt av en av den svenska pressens största skitstövlar. En dvärg vid jätten Bergmans sida!
Fransmännen fattade i alla fall vad det handlade om, och 1956 fick Sommarnattens leende välförtjänt pris i Cannes, vilket väl måste ha retat dvärgen ytterligare.
Ingen blir profet i sitt eget land, det är så sant som det är sagt. Jantelagen råder ständigt!