NYUPPSÄTTNINGEN AV SOMMARNATTENS LEENDE på teatern får mig att tänka tillbaka på kritiken efter premiären på Ingmar Bergmans grandiosa film med en lång rad av Sveriges bästa skådespelare i rollerna.
Nu var det annandag jul 1955 och filmen hade premiär och flertalet kritiker var överväldigade av Bergmans nya alster. ”En av de bästa svenska filmerna någonsin”, skrev någon och jag är mer än villig att skriva under på det omdömet.
Men så hände något! Anledningen vet jag inte, men några dagar efter premiären bytte en del kritiker fot och påpekade att filmen inte alls hade de kvaliteter som förstadagsrecensionerna givit vid handen. Så ställde till exempel den annars så sansade kritikern Hanserik Hjertén ett öppet brev i Expressen en fråga till Bergman: ”Gör ni avsiktligt pornografi, eller har ni bara misslyckats med att göra något annat”. Pornografi??? I Sommarnattens leende? Det verkar ju fullkomligt perverst att läsa in det i Bergmans film. Frågan säger mer om Hjertén än om Bergman.
Så småningom fick Ingmar Bergman Folket i Bilds (den gamla kvalitativa tidningen) filmpris, vilket föranledde den ofta synnerligen illvillige, maosympatisören Olof Lagercrantz att spy sin galla över både Bergman och hans film. ”En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning är de makter som skapat denna ’komedi’”. Sagt av en av den svenska pressens största skitstövlar. En dvärg vid jätten Bergmans sida!
Fransmännen fattade i alla fall vad det handlade om, och 1956 fick Sommarnattens leende välförtjänt pris i Cannes, vilket väl måste ha retat dvärgen ytterligare.
Ingen blir profet i sitt eget land, det är så sant som det är sagt. Jantelagen råder ständigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar