Reklamavbrott är att kränka upphovsmännen

Vilgot Sjöman och Claes Eriksson

JUST NU PÅ TISDAGSFÖRMIDDAGEN meddelar Högsta domstolen i sin dom att regissörerna Vilgot Sjöman och Claes Eriksson hade rätt när de hävdade att deras upphovsrätt kränktes, när TV 4 visade Claes Erikssons Hajen som visste för mycket (med två reklamavbrott) och Vilgot Sjömans Alfred (med tre reklamavbrott). TV 4 har därmed alltså fällts i alla instanser. HD skriver i sin dom att TV 4 inte hade rätt att avbryta för reklam och att "intrången har skett av oaktsamhet”
Båda regissörerna hävdade att reklamavbrotten kränkte egenarten i deras verk, men varken Granskningsnämnden eller Justitieombudsmannen gav dem rätt. Det gjorde emellertid tingsrätten.
I det läget överklagade TV 4 till hovrätten, som i sin dom konstaterade att "de aktuella reklamavbrotten inte bara har brutit kontinuiteten och dramaturgin i filmerna utan också fogat in miljöer som är främmande och omotiverade. I något fall har avbrotten vidare inneburit att den eftersträvade dramatiska effekten av växlingen mellan två scener suddats ut".
Efter den domen överklagade TV 4 alltså till Högsta domstolen, som dömde på samma sätt som underrätterna. Claes Eriksson skall ersättas med drygt 150 000 kronor och lika mycket skall tillfalla Vilgot Sjömans dödsbo.
Högsta domstolens utslag är principiellt viktigt och alla vi som inte vill ha reklam för kattmat i en dramatisk film gläds idag. Viktigart i sammanhanget är att rättsfallet fått TV4 att införa rutiner där man på förhand, i avtal med filmdistributörer och -regissörer, säkerställer rätten att avbryta tv-sändningar med reklam.
Reklamen flyttas kanske med andra ord, men helt slipper vi naturligtvis inte de stupida reklammakarnas dumheter. Ingen vettig människa kan väl med fog anse att TV-reklamen är begåvad. Och vad värre är, de som producerar ”dumheterna” får dessutom betalt. Vi lever i ett underligt samhälle.
·

Schlagerfestival – Svensktoppen i TV

Benny Andersson eminenta orkester med Helen Sjöholm
FÖR FÖRSTA GÅNGEN i mitt liv har jag avsatt drygt två timmar av mitt liv till något totalt meningslöst, dvs den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest, och det var ju inte mer upphetsande än att slå på radions P4 en söndagsmorgon, efter att ha avnjutit Vassilis Bolonassis högklassiga musiktimmar i P2. Eftersom jag är gammaldags nog att tycka om melodiös musik och meningsfyllda texter har jag under senare år försökt ratta in P4 på söndagsförmiddagen för att avnjuta två bra artister på Svensktoppen, Helen Sjöholm och Tommy Körberg. Det de framför är signerat av Benny Andersson/Björn Ulvaeus, och dessa båda herrar kan ju tillsammans med duktiga artister skapa verk som är värda att lyssna till. Det visade många igår kväll att de inte är.
Naturligtvis hade jag mina aningar om vad jag skulle möta under dessa timmar på bästa sändningstid i public service-radion, och mina aningar kom verkligen inte på skam. Hur många gånger har man inte hört samma ”låt” (man vågar klokt nog inte använda melodi, och det skall de ju hållas räkning för) mot bakgrund av ett stereotypt maskinmässigt komp, som man nu bjöds.
Nog om detta, vill svenska folket ha det här så skall de givetvis ha det. Själv kommer jag att undvika tillställningar av det här slaget som pesten i fortsättningen.
Till sist: då och då dök en ung man – Björn Gustafsson – upp för att säga något roligt. Att han kallas komikerkomet är ytterligare en pinsamhet, som svenska folket tar till sitt hjärta. Vad det roliga bestod av lyckades jag aldrig utröna, men det beöver ju inte bero på mig.

Bröderna Coen har lyckats igen

EFTER ETT BESÖK i de före detta zeppelinarhangarerna numera enorma hallar för strängt taget allt ätbart i Riga en lite gråkall och duggregnig eftermiddag beslutade vi, min fru och jag, oss för att se bröderna Joel och Ethan Coens senaste mycket uppmärksammade film No Country for Old Men, och vi kunde snabbt konstatera att uppmärksamheten inte på något sätt är överdriven.
Redan i inledningsscenerna möter vi jägaren Jägaren Llewelyn Moss (Josh Brolin), som under en jakttur råkar på något oerhört märkligt. Ute i det ökenliknande landskapet på gränsen till Mexico stöter han på ett antal demolerade lik, en massa vapen, tomhylsor och inte minst ett stort parti heroin på ett lastbilsflak och en väska med några miljoner dollar. Här ser han sin chans och behåller pengarna, men han får ganska snart klart för sig att han inte ensam känner till den enorma förmögenheten, och snart startar en katt och råttalek, när han jagas av den mystiske och psykopatiske lönnmördaren Anton Chigurh, som gestaltas av Javier Bardem och som ni säkert lagt märke till fick en välförtjänt Oscar för sin rolltolkning.
På det temat har bröderna Coen gjort en gastkramande och i långa stycken oerhört våldsamma film som man sent kommer att glömma, och vet man med sig att man har svaga nerver kanske man helst bör avstå från att se filmen, som den här gången inte har gjorts efter ett originalmanuskript utan bygger på Cormac McCarthys roman med samma titel som filmen.
Är No Country for Old Men, som tar oss med till ett svettdrypande landskap, där polismakten har svårt att inse hur brutalt samhället efterhand har blivit, en bra film? Svaret måste obetingat bli ja, eftersom den i högsta grad visar fram en sida av det amerikanska samhället som vi inte kan blunda för. Hur många unga mördare har inte gjort skräckfyllda, våldsamma raider i ett antal amerikanska skolor på senare år med en massa döda unga människor som resultat?
Och skådespelarmässigt kan vi notera en rad utomordentliga prestationer. Utöver de redan nämnda Josh Brolin och Javier Bardem lägger vi också märke till Tommy Lee Jones porträtt av den trötte, tämligen oförstående sheriffen Bell, en liten men fint utmejslad och nedtonad roll av Woody Harrelson. Som titeln antyder är bröderna Coens nya film en film om män, men det hindrar inte att det finns en liten utomordentlig rollprestation av Kelly Macdonald som Lllewylyn Moss’ hustru.
Innan jag lämnar filmen vill jag också konstatera att fotografen Roger Deakins bilder av de agerande personerna utan också det i mångt och mycket synnerligen gudsförgätna landskapet. Skall ni inte se så många filmer i år, så är det här ändå en som bör ses – om man har nerver som står rycken vill säga!