Carl Maria von Webers födelsedag

IDAG FIRAR VI Carl Maria von Webers födelsedag. Han föddes den 18 november 1786 i Eutin och dog i London den 5 juni 1826. För de flesta människor skulle jag väl tro att Weber mest är känd för den lättsamma och lättgnolade Aufforderung zum Tanz (1819), som egentligen skrevs för piano men så småningom omarbetades för orkester. Kanske många också förknippar hans namn med operan Friskytten (1821), möjligen också Euryanthe (1823) och Oberon (1826), men de två sistnämnda blev aldrig lika populära som Friskytten.
Fram till 1813 försörjde han sig som konsertpianist i Berlin och Leipzig och som anställd vid en rad furstehov, ibland annat i Weimar. Så småningom blev han kapellmästare i Prag och Dresden och gifte sig 1817 med sångerskan Caroline Brandt.
von Weber skrev inte bara för operan. Vi som en gång spelat och älskar klarinett lyssnar gärna på det han skrev för just det instrumentet. Till detta kommer också pianokonserter och två symfonier. När detta skrivs spelas just en sats ur en av dessa symfonier i radions Aurora. Synnerligen njutbart liksom allt von Weber skrivit. Glöm honom inte!

Musiktidskrift för kräsna

Rickard Söderberg

JAG MINNS INTE om jag tidigare skrivit om Sveriges enda riktiga musiktidskrift, OPUS, en tidskrift som verkligen tar musiken, främst den seriösa, på allvar. Ni som tröttna på allt skval i de flesta radiokanaler får nöja er med några timmar varje dag i P2 och dessutom läsa om musik i nämnda OPUS.
Tidskriften har hittills kommit ut 25 gånger och har ständigt varit lika läsvärd och lärorik. Jag skall inte sticka under stol med att jag visste oerhört lite om Rickard Söderberg, och det är jag kanske inte ensam om, men efter att ha läst en initierad intervju med honom i nummer 25 vet jag vad han står för. Dessutom medföljde en CD med tidskriften, så nu vet vi läsare också hur han kan låta när han är som bäst.
Låt mig ta upp ett problem oskså. Egentligen borde det faktum att enbart storstäderna kan lyssna på ”klassisk” musik hela dygnet vara ett fall för diskrimineringsombudsmannen, medan vi övriga i landet – och vi är ju majoriteten – tvingas byta musiken mot program på alla upptänkliga invandrarspråk. Dessutom skall UR ha plats i ”vår” kanal. Är det inte på tiden att skapa en egen kanal för allt detta, så vi kan få behålla vår kanal?

Miraklet i Berlin

DET KAN VÄL KNAPPAST ha undgått någon att det idag är exakt tjugo år sedan ”miraklet i Berlin”, dvs sedan den kommunistiska muren, skammens mur, i Berlin öppnades och invånarna i den östra delen av Berlin äntligen kunde få träffa sina släktingar och vänner i den västra halvan av den forna huvudstaden utan trakasserier av folkpolisen.
Vad som sedan hänt är allmänt bekant, Berlin har än en gång blivit huvudstad i ett enat Tyskland efter ”die Wende”, de gamla pamparna på östsidan har lämnat landet eller blivit pampar i det enade Tyskland, de oförbätterliga kommunisterna börjar tala om att det var bättre förr etc etc. Listan kan göras hur lång som helst.
Jubiléet i Tyskland har till och med fått den svenska statstelevisionen att uppmärksamma händelsen, underligt nog eftersom muren inte föll i USA, som i övrigt är SvTs förlovade land. Vi får väl hoppas att man fortsätter på den inslagna vägen – Tyskland är ju ändå den kanske främsta nationen i Europa kulturellt sett, nu liksom före den dystra nazitiden.

Erik Saedén har lämnat oss

NÄR JAG NU NÅS AV BUDET att operasångaren Erik Saedén har avlidit i en ålder av 85 år – han var född den 3 september 1924 – kommer jag osökt att tänka på kvällarna med ruinspelen i Visby, som var mitt första möte med den eminente sångaren.
Upphovsmannen till Petrus De Dacia eller Visby Ruinspel var Friedrich Mehler (1896-1981), som redan 1924 började fundera på ett årligen återkommande sommarfestspel i S:t Nicolai ruin i Visby. Ett genomkomponerat sceniskt verk, särskilt skrivet för denna ruin. Först på hösten 1928 kunde han anse att det var möjligt att förverkliga sina planer, och på våren 1929 erbjöd sig dr Josef Lundahl att skriva en textbok. Hans förslag var att det skulle handla om den medeltida dominikanermunken gotlänningen Petrus de Dacia som hade verkat som prior i dominikankyrkan S:t Nicolaus, där han möjligen också ligger begravd.
Urpremiären ägde rum den 4 augusti 1929 på den friluftsscen som Mehler skapat i S:t Nicolai ruin. Tillsammans med sin fru Hildegard organiserade han de första framförandena av sitt musikskådespel. Makarna Mehler omarbetade och utökade så småningom textboken. Hildegard Mehler var också delaktig i spelens konstnärliga utveckling, bl.a. genom utformningen av spelstilen.
Med undantag av åren 1931, 1933 och 1940-1945 uppfördes verket årligen under sommamånaderna juli-augusti i S:t Nicolai ruin fram till år 1990.
Det var en fantastisk upplevelse att sitta några augustikvällar i den medeltida ruinen under en stjärnklar himmel och avnjuta detta utomordentliga sångspel, inte minst beroende på att Erik Saedén gjorde en ledande roll och fyllde ruinen med sin välljudande basbaryton.