Albert Camus, den franske författaren och Nobelpristagaren, föddes i Algeriet 1913. Här växte han upp i fattigdom, men lyckades ändå klara av universitetsstudier. Strax före andra världskriget flyttade han till Paris, där han arbetade som journalist.
I sin memoarbok “Den första människan” (Bonnier pocket) berättar han om uppväxtåren i Alger och bl a om sina biobesök som barn, framför allt rum på söndagseftermiddagarna men ibland också på torsdagarna
Albert Camus såg sina första filmer på en liten kvartersbiograf, som låg några steg från hans hem i Alger.
Innan man kom in måste man ta sig igenom den spärr de arabiska gatuförsäljarna bildade och där jordnötter, torra och salta kikärter, lupinfrön, slickepinnar i våldsamma färger och klibbiga syrliga kara-meller låg utbredda huller om buller.
Andra försäljare sålde bakelser i bjärta färger, och bland läckerheterna fanns en slags pyramider garnerade med grädde och täckta av skärt socker, liksom flottyrkokta arabiska bakverk som dröp av olja och honung.
Kring stånden svärmade flugor men också barn, alla lockade av samma socker. Några försäljare hade lyckats ta skydd under biografens framskjutande glastak, andra hade brett ut sina klibbiga skatter i det skarpa solskenet där de lekande barnen rörde upp enorma dammoln.
Jacques eskorterade sin mormor som för att fira händelsen hade slätat till sitt vita hår och fäst ihop sin eviga svarta klänning med en silverbrosch. Hon förde allvarligt åt sidan småfolket som vrålande spärrade ingången och gick fram till den enda biljettluckan för att köpa ett par ’reserverade’ platser. Sanningen att säga fanns det inte något annat val än dessa ’reserverade’ platser som utgjordes av dåliga träfåtöljer vars sits bullersamt fälldes ner och bänkarna där barnen trängdes och kivades om platserna när de släpptes in genom en sidodörr som inte öppnades förrän i sista ögonblicket.
På båda sidor om bänkarna stod vakter, som var beväpnade och vars uppgift var att upprätthålla ordningen, och det var inte ovanligt att de bråkigaste, både barn och vuxna, kördes ut.
Biografen visade stumfilmer: först kom journalfilmen, därefter en kortare komisk film och slutligen den stora följetongen, en episod i veckan.
Jacques mormor var särskilt förtjust i följetongerna, där varje avsnitt slutade med en särskilt spännande bild. Det kunde vara en muskulös hjälte, som befann sig på en hängbro av lianer högt ovanför en brusande flod och med en blond, sårad ung flicka i sina armar. Och den sista bilden kunde visa en tatuerad hand som med en kniv började skära av brons lianer.
Hjälten fortsatte sin storartade stråt oberörd av ’bänkarnas’ varningstjut. Frågan man ställde sig då var inte huruvida paret skulle klara sig, det var höjt över allt tvivel, utan hur det skulle ske, vilket förklarade varför så många åskådare, araber och fransmän, kom tillbaka veckan därpå för att se hur de älskande hejdades i sin dödbringande störtdykning och upp-fångade av grenarna i ett träd som försynen skickat dit.
Filmbilderna ackompanjerades på piano av en gammal dam som satt med ryggen ”mot bänkarnas glåpord, en mager, orubblig rygg med sluttande axlar i form av en mineralvattenflaska krönt av en kapsyl i form av en spetskrage.” Jacques var imponerad av att damen bar halvvantar även när det var kvävan-de hett i lokalen.
Hennes uppgift var för övrigt inte så lätt som man hade kunnat tro. Särskilt journalfilmens kommentarer tvingade henne att byta melodi allt efter de händelser som visades. Hon övergick sålunda utan vidare från en glättig kadrilj avsedd att ackompanjera vårmodet till Chopins sorgmarsch med anledning av någon översvämning i Kina eller begravningen av någon viktig person på det nationella eller internationella planet. Vilket stycke hon än spelade, skedde det orubbligt, som om tio små torra mekanismer på det gamla gulnade klaviaturet hade utfört en exercis som sedan tiderna begynnelse hade bestämts av ett precisionsverk.
När kameran började surra började också Jacques lidande. Fortfarande handlade det om stumfilm med en mängd inklippta texter som förklarade händelseförloppet på vita duken. Mormodern kunde inte läsa och därför blev det Jacques uppgift att läsa texterna för henne, men han måste överrösta både pianot och stimmet i biograflokalen. Visserligen var textexterna ofta mycket enkla, men ändå var många ord henne fullkomligt främmande.
Jacques ville å ena sidan inte störa de kringsittande och å andra sidan ville han inte att hela biografen skulle få veta att hans mormor inte kunde läsa (ibland hände det att hon gripen av blygsel med hög röst i början av filmförevisningen sade till honom: ’du får läsa högt för mig, jag har glömt glasögonen hemma’.
Jacques läste emellertid inte texterna så högt som nödvändigt. Mormodern uppfattade därför inte allt utan krävde att han skulle ta om textena högre.
Jacques försökte tala högre, hyssjandena fick honom därefter att skämmas, han snubblade på orden, mormodern grälade på honom och genast kom nästa text som var ännu dunklare för den stackars gumman som ännu inte förstått den föregående.
Slutligen kom Jacques på att med några ord sammanfatta ett avgörande skeende i t ex “Zorros märke” med Douglas Fairbanks d.ä. ’Skurken vill enlevera flickan’, förklarade Jacques, när det blev ett ögonblicks tystnad i salongen. Men en del filmer, t ex “De föräldralösa” var alltför invecklade, ”och klämd mellan mormoderns krav och de kringsittandes allt mer irriterade åthutanden slutade Jacques och satt sedan tyst”.
Han bevarade ännu minnet av en av dessa föreställningar då mormodern utom sig till slut hade gått därifrån medan han gråtande följde henne, förtvivlad vid tanken på att han hade förstört ett av den stackars kvinnans fåtaliga nöjen och på de fattiga slantar det hade kostat.
Jacques mor följde aldrig med på dessa föreställningar, eftersom inte heller hon kunde läsa och dessutom var hon nästan döv. Hennes ordförråd var dessutom ännu mera begränsat än hennes mors. Under fyrtio år hade hon bara varit på bio två eller tre gånger, ”inte begripit något, och hade bara för att inte vara oartig mot dem som hade inbjudit henne sagt att det var vackra klänningar och att han med mustaschen såg elak ut”.
Hon kunde inte heller lyssna på radio. Vad tidningar beträffar bläddrade hon ibland i de som var illustrerade och lät sin son och sina sondöttrar förklara dem för henne och beslöt att den engelska drottningen var ledsen och lade så ihop veckotidningen för att på nytt genom samma fönster betrakta folklivet på samma gata som hon hade betraktat under halva sitt liv.
