Ken Loach är tillbaka

NAMNET KEN LOACH är välkänt även långt utanför specialistkretsarna och den stora publiken känner till många av hans filmer. Den 22 augusti inleder han den svenska biohösten med den film som han fick manuspriset för i Venedig senast It's a Free World.It's a Free World handlar om den arbetslösa Angie, som är en energisk ung kvinna som inte låter sig slås ner eller böja sig för andra. Tillsammans med sin rumskompis Rosie startar hon därför hemma i köket en arbetsförmedling för invandrare. Pengar börjar snabbt strömma in, men när en av deras finansiärer drar sig ur blir det plötsligt besvärligt att stå där med ett antal östeuropeiska arbetare som hon inte kan betala.
Vi ser med spänning fram mot vad Loach har åstadkommit den här gången, och de lyckliga premiärstäderna är Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås och Lund. Andra får ge sig till tåls.

Musikalstjärnan Cyd Charisse har gått bort

FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN dog skådespelerskan och dansaren Cyd Charisse i Los Angeles i sviterna efter en hjärtattack.
Tula Ellice Finklea, som hon egentligen hette, föddes i början av mars 1921 i Amarillo i Texas, och var alltså vid sin död 87 år. Redan som liten flicka började hon ta lektioner i balettdans, och hon var bara 13 år när hon kom med i den ryska baletten Ballets Russes. Redan som 18-åring gammal gifte hon sig med sin danslärare Nico Charisse.
När 1940-talet var ett år gammalt spelade hon med i sina första filmer, men då handlade det om tämligen korta musikfilmer. Så fick hon en första riktig chans i Skräll på Broadway, även om då framträdde under namnet Lily Norwood. Först tre år senare (1946) tog hon det artistnamn som vi känner henne under, och hon fick samma år småroller i George Sidneys Harvey Girls, Edward Buzzells En liten tjuserska och Ziegfeld Follies i regi av bland andra Roy Del Ruth och Lemuel Ayers.
Det stora genombrottet fick Cyd Charisse när hon spelade mot Gene Kelly i Singin' in the Rain 1952, som regisserades av Kelly tillsammans med Stanley Donen. En av sina största succéer fick hon året därpå tillsammans med Fred Astaire i Vicente Minnellis Den stora premiären, och 1957 firade hon stora triumfer i Rouben Mamoulians Silkestrumpan, också nu tillsammans med Astaire, har vid något tillfälle karakteriserat henne som ”vacker dynamit”.
Äktenskapet med dansläraren blev inte tio år; 1948 gifte hon nämligen om sig med den kände skådespelaren och framför allt sångaren Tony Martin.

Vi minns Willy Boskovsky

IDAG GÅR TANKARNA inte bara till Dublin, där man den 16 juni årligen firar Blooms Day till minne av Irlands store son James Joyce och hans mastodontverk Odysseus. Jag råkade för några decennier sedan vara i Dublin just denna dag och kan intyga att man verkligen inte glömt den eminente författaren, som var hemlandet trogen åtminstone i skrift.
Jag tänker idag också på den österrikiske violinisten och dirigenten Willi Boskovsky, som föddes för 99 år sedan den 16 juni i Wien, där han också fick sin musikaliska utbildning vid akademin därstädes.
Redan som 27-åring blev Boskovsky konsertmästare i Wiener Philharmoniker, samtidigt som han också sysslade med kammarmusik och bl a grundade Wiener Oktett och Wiener Mozartensemble. 1955 efterträdde han Karl Kraus som dirigent för Wienfilharmonikerna, och det är väl som sådan och framför allt för konserterna från Musikverein i Wien på nyårsdagen vi minns hon under ett flertal år. Men inte bara som dirigent utan också som s k Stehgeiger, dvs han var även konsertmästare.
Boskovsky verkade efter 1969 som chefsdirigent för Wiener Straussorchester, och vi som fortfarande vill avnjuta hans oerhörda musikalitet finns åtskilliga inspelningar, som det ofta finns anledning att plocka fram. Varför inte just idag!

Lågvattenmärke ifråga om humor

Huskomikern Dann (Rune Tolsgaard), värden Simon Kvamm och husmusikern Henrik (Esben Prezmann)

IGÅR KVÄLL RÅKADE JAG efter att ha sett den mycket spännande matchen mellan värdnationen Schweiz och Turkiet i Fotbolls-EM zappa över till den ”fantatiska” public service televisionen, och vad fick jag se? Jo, tre danska herrar som gjorde förtvivlade försök att vara roliga.
Att svensk humor dog med att Hasse & Tage försvann det är ett allmänt känt faktum. Vad vi sedan sett och hört skall vi dra en tystnadens slöja över. Hur ser det då ut på andra sidan Öresund? Kort sagt, den allra sämsta humorn i dagens Sverige framstår snarast som genial, trots alla plumpheter, i jämförelse med den danska serien Grabbarna från Angora, vars niode avsnitt reprisvisades igår kväll. Ja, ni läste rätt – reprisvisades. Det finns alltså någon ansvarig på Sveriges Television som tydligen på fullt allvar menar att mina surt förvärvade och av regeringen urholkade kronor skall bidra till dessa stupiditeter. Det borde vara i högsta grad straffbart att köpa in dylik dynga! Men även om man fått programmen gratis finns det bara en plats för dem – soptippen. Även om det nu är sommar och repristid måste vi väl ändå kunna fordra att ptogramsättarna inte bara arbetar med vänster hand och köper vad som närmast kommer i deras väg.
Förmodligen skall det visas tre program till, så ni har möjligheter att inse att jag tveklöst har rätt. Den som tycker att det här är värt att köpa och sända skall givetvis genast söka jobb i nepotismens högborg ute på Gärdet i Stockholm.