EM-hjältarna hyllades på Landvetter

När jag ser den rubriken väntar jag mig naturligtvis att den illustrerande bilden skall visa upp ett antal män som utfört vad man på sportspråk numera väldigt ofta kallar en bragd. Jag har nämligen alltid haft för mig att hjälte är maskulinum. Men vad ser jag, ett antal kvinnor som rätteligen väl borde ha kallats hjältinnor, eller har skribenten menat något annat? Är det inte unga kvinnor på bilden? Är det mina åldriga ögon som tar miste?
Jag tror inte det. Det är snarare så att uttrycket ingår i den allt snabbare förflackningen av "ärans och hjältarnas språk". Tänk bara på den felaktiga användningen av var och vart! "Vart har du varit?" Eller att alla objektsformer är slopade i modern svenska. Det heter numera: jag skall tala med han/hon - inte honom/henne. Han är större än jag, heter numera med tydlig influens från engelskan han är större än mig.
Problem finns inte längre, det skall heta problemställningar etc. Ordet chef uttalas numera chäf - inte minst i radio och TV som blivit rikslikare för vårt språk.
Nu skall vi väl inte skylla allt på sportjournalisterna, men nog har de en stor andel i det språkliga förfallet. Det behövs inte så hiskligt mycket för hjälterollen eller för att utföra en bragd. Gör Zlatan mål är han genast hjälte och har utfört en bragd, för att bara ta ett exempel.
Om jag säger: annat var det förr, får jag givetvis på skallen, men det accepterar jag mer än gärna.

Jean Sibelius födelsedag den 8 december

JEAN SIBELIUS föddes den 8 december 1865 i Tavastehus i Finland och är den vid sidan av Edvard Grieg mest internationellt spelade nordiske tonsättaren.

Sibelius modersmål var svenska, men han lärde sig finska som ung och blev tvåspråkig. Han studerade komposition i Helsingfors, Berlin och Wien under perioden 1885-91. Hans mest kända verk bör vara tondikten Finlandia, Karelia-sviten och Valse triste, samtliga för orkester. Han komponerade sju symfonier och andra orkesterverk (bland annat en violinkonsert) och räknas i kraft av dessa som en av Nordens främsta tonsättare. De många romanserna bör också nämnas.


Sibelius var också aktiv som dirigent av sina egna verk. Några gånger gästade han orkesterföreningen i Göteborg, sedermera Göteborgs Symfoniker, där hans vän Wilhelm Stenhammar var dirigent. Han dirigerade även i Stockholm, bland annat uruppförandet av sin sjunde symfoni den 24 mars 1924.

Av Sibelius symfonier har den första, den andra och den femte vunnit störst popularitet, antagligen mycket på grund av deras heroiska karaktär och romantiska tonspråk. Även om alla symfonierna är omisskännligt personliga brukar de två första sägas vara påverkade av Tjajkovskij. Den tredje symfonin blev ett steg mot ett mer avskalat och klassicistiskt påverkat tonspråk.

Symfonierna nr 4-7 brukar skattas allra högst av musikkännare. Den fjärde, som ger ett inåtvänt, expressionistiskt och ganska kärvt intryck, började komponeras kort efter att Sibelius hade överlevt en cancertumör. Den femte symfonin har högromantiskt grandiosa drag, som dock balanseras av en relativt stor förekomst av dissonanser. Ett tema i dess finalsats är inspirerat av sjungande svanar, medan det triumferande slutet ofta tolkats som en spegling av Finlands frigörelse 1917.

Symfoni nr 6 är den minst ljudstarka. Här sparade Sibelius in mycket på bleckblåsinstrumentens kraft, och resultatet blev en luftig och avskalad klangbild. Verket tillägnades Wilhelm Stenhammar. Den sjunde symfonin är skriven i en sats och bar ursprungligen namnet Fantasia sinfonica innan den fick benämningen symfoni. Sibelius hade inte tänkt att detta skulle bli hans sista verk i symfonigenren, men dess karaktär gör det lätt att tolka den som en "upphöjd" slutsummering av Sibelius symfoniska alstring.

Från slutet av 1920-talet till sin död 1957 offentliggjorde Sibelius enbart ett fåtal mindre verk, ofta bearbetningar av tidigare kompositioner. Snart efter fullbordandet av den sjunde symfonin påbörjade han arbetet med den åttonde, men kompositionsarbetet drog ut på tiden. Han var vid denna tid en symfoniker med världsrykte, och han hade lovat bort rätten att uruppföra sin nya symfoni till den berömde dirigenten Sergej Kusevitskij, verksam i Boston. Flera gånger sköt Sibelius upp leveransen av partituret till den nya symfonin; utsikten att den skulle presenteras för världen av en annan dirigent än han själv tycks ha väckt olust och nervositet. Vid uruppförandena av alla sina tidigare större orkesterverk hade han själv dirigerat, enda undantaget var Tapiola. Sibelius självkritik och oro stegrades inför varje nytt uruppförande under 1920-talet, och den kan ha förvärrats av alkoholproblem och av att yngre tonsättare på kontinenten nu ansåg honom för en passerad romantiker, samtidigt som han aldrig fick tillfälle att möta den entusiasm hans musik nu väckte i England och USA.

I maj 1930 gjordes en grammofoninspelning av Sibelius 1 och 2 symfoni med London Symphony Orchestra. Inspelningen utfördes av brittiska EMI-Columbia med finansiellt understöd av finska staten. Kompositören insisterade på att finländaren Robert Kajanus skulle dirigera. Kajanus dirigerade också symfoni 3 och 5 som spelades in 1932. Inspelningarna var av god kvalitet och gjorde att Sibelius symfonier fick en bredare spridning än som annars hade varit fallet.

Sensommaren 1933 skickade han första satsen av sin åttonde symfoni till sin notkopist Paul Voigt i Helsingfors för att få den renskriven, och Sibelius tackbrev och anteckningar från denna tid antyder att han var på god väg med de andra satserna. Men tanken på sin första större premiär på flera år, och den granskning det skulle innebära, fyllde honom med oro, trots att han hade stort förtroende för Sergej Kusevitskijs förmåga som dirigent, och till slut tycks han ha gett upp hoppet om att kunna leva upp till förväntningarna, även om han aldrig erkände detta. Något decennium senare brände Sibelius upp en mängd skisser och opublicerade verk och bland dem troligen symfonin, i vilket skick den än kan ha befunnit sig.

Fotbollsgalan ger absolut inte mersmak

SOM FOTBOLLSÄLSKARE kan man ju inte låta bli att titta på det eländiga spektakel som TV 4 envisas med att kalla Fotbollsgalan, men om man låter bli går man verkligen inte miste om något – snarare tvärtom, man behåller sin sinnesfrid. Undrar ni vad kvällens hedersgäst, holländaren som gjorde Barcelona till en storklubb, Johan Cruyff pekar på så har jag svaret, han visar givetvis ut Peter Jidhe, som är den ende i hela lokalen som skrattar åt vad han själv anser vara skämt, och som dessutom är den ende som inte inser att han borde ha hållit sig hemma. För inte ger hans flåshurtiga uppträdande någon som helst mersmak, bara en besk eftersmak.
Vad består då en ”gala” av. Som redan antytts Peter Jidhes dåliga skämt, slickande av den smått förgudade Zlatan. Visst kan pojken spela fotboll, men jag har alltid frågat mig hur mycket som skulle sägas och skrivas om honom om han varit back. Borde man inte rikta in sig på prestationer som enbart utförts i Sverige. Jag tror att publiken skulle uppskatta det.
Nu delar man snabbt ut en rad utmärkelser – åtskilliga har man klarat av innan sändningen börjar – mottagarna läser upp samma tacktal. Man skall ju gudbevars använda halva sändningstiden åt stupid reklam. Och så här fortsätter det år efter år så länge man inte inser att man bör flytta över till public service-TV, och naturligtvis anlita kunnigt folk ifråga om manus och regi. Nu saknas detta helt och allt blir en ointressant sörja. Och inte lär det väl bli bättre när det är dags för idrottsgalan. Men det finns ju andra kanaler, om man nödvändigtvis vill se TV.

Jean-Luc Godard erhöll en heders-Oscar

Godard fick heders-Oscar
I LÖRDAGS HYLLADES fyra filmveteraner vid Governors Awards: regissörerna Jean-Luc Godard och Francis Ford Coppola, skådespelaren Eli Wallach och filmhistorikern Kevin Brownlow tilldelades var sin heders-Oscars
Oscarsstatyetterna har redan börjat delas ut. På lördagen hyllades fyra verkliga filmveteraner vid den årliga prisutdelningen Governors Awards för sina insatser för filmindustrin, uppger Reuters. Regissörerna Jean-Luc Godard och Francis Ford Coppola, skådespelaren Eli Wallach och filmhistorikern Kevin Brownlow tilldelades alla var sin heders-Oscars.
Precis som Oscars-arrangörerna på förhand befarat struntade 79-årige "nya vågen"-regissören Godard, som är en känd Hollywoodmotståndare, i att dyka upp och ta emot priset.
Tidigare har Governors Awards delats ut under själva Oscarsgalan, men sedan förra året sker prisutdelningen vid en egen ceremoni för att man ska ha gott om tid till att hylla pristagarna.
Oscarsgalan i övrigt äger rum den 27 februari.

Ingmar Bergman kommer att hyllas i Berlin 2011

UNDER NÄSTA ÅRS internationella filmfestival i Berlin hyllas Ingmar Bergman med en stor retrospektiv, uppger Variety. Bergmans samtliga filmer kommer att visas och därtill ett antal titlar som han skrivit manus till.

Förutom storfilmer som Sommaren med Monika och Det sjunde inseglet kommer festivalbesökarna ges möjlighet att bekanta sig med Alf Sjöbergs Hets från 1944, som Bergman skrev manus till. På schemat står också visningar av Stig Björkmans dokumentärer om demonregissören och ett antal föreläsningar och seminarier om Bergman.

Studio Babelsberg fyller hundra år

Vintern 1911/1912 började man bygga en filmateljé på en tomt i Potsdam-Babelsberg. Efterhand växte filmstudion och ett flertal kända filmer spelades in här, som till exempel Nosferatu (1922), Metropolis (1927) och Blå ängeln (1930). Under nazisttiden producerades mer än 1 000 filmer i filmstudion Babelsberg, de flesta av dem underhållningsfilmer, som skulle avleda folkets tankar från kriget.
Efter kriget producerade Östtysklands statliga filmbolag DEFA många filmer här. Numera förverkligas cirka 80 procent av alla tyska biofilmer i "Studio Babelsberg", eller med dess hjälp. Sedan millennieskiftet har även (delar av) många internationella filmer spelats in i Babelsberg, bland annat Valkyria (2007) och Inglorious Basterds (2008).

2011 kommer man att arrangera evenemang och festligheter inför studions 100-års jubileum 2012. Man kommer även att presentera sig på/med hjälp av kortfilmsfestivalen i Uppsala (25-31/10/2010) som i år har Tyskland som tema.

Zlatan vs Ungern

OM MAN FÅR TRO press, radio och TV skall Zlatan Ibrahimovic spela landskamp mot Ungern i kväll. Det verkar också som om Mellberg och Anders Svensson skall vara med. I övrigt tycks resten sitta på bänken tillsammans med Erik Hamrén. I varje fall kan man få den uppfattningen av alla journalisters knäfall och överord för vad man tydligen anser vara världens främste fotbollspelare. Hur man nu mäter bäst och sämst. Det säger ju sunda förnuftet att det är fullständigt omöjligt att utnämna någon till världens bäste i en lagsport som fotboll. Och skulle nu Zlatan vara den bäste är det ju minst sagt anmärkningsvärt att Barcelona inte ville ha honom kvar. Att han inte riktigt platsade har våra svenska tillbedjande journalister inte fattat!

Minnet av Bertolt Brecht

IDAG MINNS VI SPECIELLT Bertolt Brecht, som var född 10 februari 1898 i Augsburg, och som dog den 14 augusti 1956 i Berlin (dåvarande Östberlin), dit han återvänt efter exilen i USA undan nazismen.
Brechts var i sin ungdom influerad av Frank Wedekind och så småningom av expressionismen. Brecht skrev till en början ofta provokativa dikter och ballader. Det första skådespel han fick uppfört var Trummor i natten (Trommeln in der Nacht) 1922. Ett par år senare flyttade han till Berlin, där han skrev bland annat Tolvskillingsoperan (Die Dreigroschenoper; 1928, baserad på John Gays Tiggarens opera) och Staden Mahagonnys uppgång och fall (Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny; 1930).
Redan på 1920-talet blev Brecht alltmer politiskt intresserad och övertygad kommunist, och det var på 20-talet han började utveckla den s k episka teatern och började arbeta med distanseringseffekter (Verfremdungseffekte).
Efter Hitlers maktövertagande 1933 flydde Brecht från Tyskland. Han uppehöll sig i bl.a. Österrike och Schweiz, innan han på våren samma år slog sig ner i Danmark, där han kom att stanna i fem år. 1939 sökte Brecht sin tillflykt i Sverige, året därpå flyttade han vidare till Finland, och 1941 kom han till Kalifornien, USA. 1947 tvingades Brecht till förhör i kongressens utskott för undersökning av oamerikansk verksamhet, där han frågades ut om sin relation till kommunismen och Sovjetunionen. Brecht flyttade kort efter förhöret tillbaka till Europa, först till Zürich, och 1949 vidare till dåvarande Östberlin där han sedan bodde och drev teatergruppen Berliner Ensemble till sin död 1956. Han ligger begravd på Dorotheenstädtischer Friedhof i Berlin. Berliner Ensembles hemmascen var "Theater am Schiffbauerdamm". Mycket berömda aktriser som var verksamma där var Helene Weigel och Gisela May, den senare för en svensk publik kanske mest känd som oefterhärmlig sångerska av de välkända Brecht-sångerna, tonsatta av bl a Kurt Weill och Hanns Eisler. Brecht var dock inte medborgare i DDR, utan blev 1950 i stället österrikisk medborgare, trots att han varken härstammade från eller var bosatt i det landet.
Under exilperioden var han mycket litterärt produktiv och skrev flera centrala verk; bl.a. Mor Courage och hennes barn (Mutter Courage und ihre Kinder; 1939), Den goda människan i Sezuan (Der gute Mensch von Sezuan; 1940) och Den kaukasiska kritcirkeln (Der kaukasische Kreidekreis; 1945). Under de sista åren, efter det att han flyttat till DDR, skrev Brecht främst lyrik och ägnade sig åt praktiskt teaterarbete.

En ny arena är guld värd

Laget i mitt hjärta håller som bästa på att bygga en ny, toppmodern fotbollsarena, som skall ersätta den gamla ärevördiga Fredriksskans, och det blir livsmedelsföretaget Guldfågeln AB som namnger Kalmar FFs nya hemmaarena. Namnet på arenan blir: Guldfågeln Arena
Avtalet mellan Kalmar FF och Guldfågeln AB löper från 2011 t o m säsongen 2017. En option finns om förlängning av avtalet.
- Vi är väldigt nöjda med att ha fått Guldfågeln som namnsponsor till vår nya arena, säger Kalmar FFs ordförande Johnny Petersson. Guldfågeln är ett av regionens största och mest framgångsrika företag – ett modernt och sunt företag med värderingar vi har lätt för att dela. Inte minst Guldfågelns satsningar på miljö- och klimatsmarta lösningar tycker vi speglar ett företag med blicken riktad in i framtiden – och en positiv framtidstro är ett tydligt inslag i de satsningar vi nu gör inom Kalmar FF. Guldfågeln är dessutom ett starkt varumärke som står för hög kvalitet, kontinuitet och långsiktighet. Vi har redan ett omfattande och lyckosamt samarbete med varandra sedan 10 år tillbaka som vi nu vidareutvecklar.
- Vi är både stolta och glada över att vi nu får en så framträdande roll i den satsning som görs med den nya arenan, säger Jimmy Samuelsson, VD Guldfågeln AB. Som ett av regionens mest profilstarka företag känns det naturligt för oss att spela en roll både för Kalmar FFs och hela regionens utveckling. Jag är övertygad om att den nya arenan kommer att bli ett ytterligare lyft både för klubbens och regionens självkänsla och självförtroende. En arena som kommer att ge oss många fina upplevelser – inte bara när det gäller fotbollen. Arenan kommer också att användas för andra evenemang och för konferenser och möten. Självklart ser vi också hur detta kommer att stärka vårt eget varumärke, både i regionen och i resten av Sverige.

Nu har det hänt igen

EN KVÄLL I SEPTEMBER 2009 hade jag tillsammans med min familj en stor musikalisk upplevelse under ett besök i New York. Besöket råkade nämligen sammanfalla med att konsertversionen av Kristina från Duvemåla spelades på den gamla klassiska Carnegie Hall. Bara ett besök där är en upplevelse. Där, i New Yorks äldsta konsertlokal, sitter formligen traditionen i väggarna.
Huvudpersonen var givetvis vår svenska sångambassadris Helen Sjöholm, som på ett utmärkt sätt genomförde konserten på engelska med enbart amerikanska medspelare. Efter föreställningen dök dessutom Benny Andersson och Björn Ulvaeus och tog emot stående ovationer tillsammans med Helen.
Härom kvällen var det så dags igen, den här gången i Royal Albert Hall. Fortfarande med Helen Sjöholm i titelrollen – och givetvis fick hon även här ta emot stående ovationer tillsammans med Andersson/Ulvaeus.
Det talas ofta om att våra kungliga gör enorm reklam för Sverige – jag anser att deras arbete är en mild västanfläkt i jämförelse med vad de tre ovan nämnda uträttar. ABBA, Benny, Björn och Helen – det är dessa man talar om i utlandet. Sedan hjälper det inte hur många prinsessbröllop som äger rum, eller vad Drottningholmfamiljen i övrigt har för sig. Den hamnar ohjälpligt i bakvatten!

Arjens drömmål skickade ut United i kylan

SÅ HAR DET DÅ HÄNT att den gamla anrika fotbollsnationen England inte har något lag kvar i Champions League, när semifinalomgången inleds. Det är inte ofta fyra nationer är representerade vid den här tidpunkten, men så är det i år: Lyon (Frankrike), Bayern München (Tyskland), Barcelona (Spanien) och Inter (Italien). Det är väl inte någon alltför djärv gissning att det blir Bayern München och Barcelona som kommer att mötas på St Bernabeu-stadion i Madrid, när det blir dags för finalspel fram i maj. Det kan bli en sevärd drabbning.

Men igår fick alltså den ständigt tugggummituggande coachen Alex Ferguson i Manchester United se sitt lag utslaget, om än inte utspelat. Så kan det gå. Arjen Robbens (bilden) drömskott på volley innebar att Bayern går vidare på fler gjorda bortamål trots förlust med 3-2. Länge låg tyskarna under men så trädde då Robben fram och fastställde slutresultatet efter en drömträff på en hörna, vilket naturligtvis gläder oss Bayern-fans.

I semifinalen kommer bayrarna att få möta Kim Källströms Lyon, och det är av den anledningen jag förmodar att det blir Bayern och Barcelona i finalen. Jag har svårt att tänka mig att Inter kan klara det idag synnerligen formstarka Barcelona. Förmodligen kommer Messi att stoppa Inter! Men, men…

GLAD PÅSK

SVT har tappat all känsla för proportioner

Jag börjar mer och mer förstå dem som ifrågasätter sin skyldighet att betala TV-avgiften. Och varför det, undrar kanske någon. Jo, jag menar att jag accepterar inte att de dryga avgifter vi måste betala till den s k public service-televisionen varje år skall användas till så perifera program som Ebba von Sydows dravel om några helt vanliga människor, som har beslutat sig för att gifta sig i sommar. För helt vanliga är de vad jag kan förstå, skillnaden är att de får sina pengar utan att själva behöva besöka socialen.
Visserligen ser de sig väl själva som annorlunda, även de (kungahuset) har en klart borgerlig bakgrund. Anfadern var ju militär i stridstuppen Napoleons armé och militärer brukar ju knappast utmärka sig intellektuellt.
Men det är inte nog med att sagda Ebba har en massa TV-tid till sitt förfogande, det finns också en hemsida, där man kan få veta om Daniel blir en kunglig hög (lägg märke till uttrycket i den förmenta demokratin Sverige) – fråga Herman Lindqvist han vet. Vi får också veta hur man förbereder kungaslupen, följa med när Ebba letar efter bröllopsklänning i New York (det duger ju inte med Sverige). Om Daniel skall ha Ockelbodräkt förtäljer däremot inte sidan. Men får ett videoarkiv, kungliga bilder, bröllopsparets bilder och som kronan på verket en massa frågor om vad vi vet om kungahuset.
Slutligen också en klocka som räknar ner dagar, timmar, minuter och sekunder till den ”stora dagen”.
Det ni! Gå in på sidan svt.se/detkungligabrollopet och slafsa i er. Det finns nämligen ingen hejd på snasket. Och jag får heller ingen känsla av att de som skall förenas skäms över all uppmärksamhet.

Språklig utarmning

VAD SOM EGENTLIGEN händer på våra journalistutbildningar vet jag inte, men jag anar att man inte lägger någon större vikt vid den språkliga utbildningen. Och det borde man ju inte behöva, den skall grundskolan och gymnasiet ha klarat av, men den är givetvis nödvändig sedan ämnet svenska i gymnasiet inte längre är vad det en gång var. Lärarutbildningen har försämrats, gymnasisterna läser mindre litteratur, vilket är en absolut nödvändighet om man vill skaffa sig en bättre språkkänsla, det erbarmliga dataspråket vinner terräng etc. Därför blir det ett sisyfosarbete på journalisthögskolorna att ta igen vad studenterna inte lärt på gymnasiet. Men det ansvaret vill man tydligen inte ta på sig för då skulle språket i de svenska massmedierna inte vara vad det nu är.
Numera heter det nästan genomgående centra i singularis när det rätteligen skall heta centrum. Det heter numera genomgående t ex medieutbildning i stället för mediautbildning. Det får vi naturligtvis skylla på att försvinnande få numera läser latin, som var ett absolut krav vid våra svenska universitet när jag läste litteraturhistoria och historia. Hör och häpna, inte ens de som läser moderna språk har längre det kravet på sig. Kalla mig konservativ, själv kallar jag mig kvalitetsmedveten!
Jag blir alltmer bekymrad över hur de enklaste språkreglerna nonchaleras. Det är allvarligt när det enfaldiga dataspråket får gripa omkring som det gör idag. Journalisterna har fullkomligt glömt bort att personliga pronomina har objektsformer – honom blir ständigt han, henne blir hon. Det skrivs numera genomgående för de som när det borde vara för dem som. Men ibland erinrar sig någon att formen dem verkligen finns och klämmer till med dem där det rätteligen borde vara de.
Vart bor du? Vart har du lagt boken? Det naturliga svaret blir givetvis dit! Med andra ord var har blivit vart, och vart blir ofta var. Vart/var skall det sluta? Man kan verkligen undra!
En gång i tiden ansåg jag att Svenska Dagbladet verkligen vårdade språket, men tyvärr har de nyutbildade journalisterna hamnat även där. När Expressen startade på 1940-talet gav man ut ett häfte med enkla skrivregler. Har våra journalistutbildare glömt det?
Vad det handlar om är en språklig likriktning och utarmning!

Dvärgen vid Ingmar Bergmans sida

NYUPPSÄTTNINGEN AV SOMMARNATTENS LEENDE på teatern får mig att tänka tillbaka på kritiken efter premiären på Ingmar Bergmans grandiosa film med en lång rad av Sveriges bästa skådespelare i rollerna.
Nu var det annandag jul 1955 och filmen hade premiär och flertalet kritiker var överväldigade av Bergmans nya alster. ”En av de bästa svenska filmerna någonsin”, skrev någon och jag är mer än villig att skriva under på det omdömet.
Men så hände något! Anledningen vet jag inte, men några dagar efter premiären bytte en del kritiker fot och påpekade att filmen inte alls hade de kvaliteter som förstadagsrecensionerna givit vid handen. Så ställde till exempel den annars så sansade kritikern Hanserik Hjertén ett öppet brev i Expressen en fråga till Bergman: ”Gör ni avsiktligt pornografi, eller har ni bara misslyckats med att göra något annat”. Pornografi??? I Sommarnattens leende? Det verkar ju fullkomligt perverst att läsa in det i Bergmans film. Frågan säger mer om Hjertén än om Bergman.
Så småningom fick Ingmar Bergman Folket i Bilds (den gamla kvalitativa tidningen) filmpris, vilket föranledde den ofta synnerligen illvillige, maosympatisören Olof Lagercrantz att spy sin galla över både Bergman och hans film. ”En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning är de makter som skapat denna ’komedi’”. Sagt av en av den svenska pressens största skitstövlar. En dvärg vid jätten Bergmans sida!
Fransmännen fattade i alla fall vad det handlade om, och 1956 fick Sommarnattens leende välförtjänt pris i Cannes, vilket väl måste ha retat dvärgen ytterligare.
Ingen blir profet i sitt eget land, det är så sant som det är sagt. Jantelagen råder ständigt!

Roy Andersson kritisk öppningstalare i Göteborg

ROY ANDERSSON var i år inbjuden som invigningstalare, när filmfestivalen i Göteborg öppnade i fredags kväll, och en bättre start kunde den väl inte ha fått. Roy Andersson skrädde nämligen inte orden och det fick chefen för kolossens på Gärdet i Stockholm (läs Svensks Filminstitutet) chef Cissi Elwin Frenkel att direkt gå i taket.
Roy Andersson dristade sig nämligen att kritisera dagens bidragsregler till den svenska filmen. Hans missnöje riktade sig framför allt mot att Filminstitutets bidrag i stor utsträckning går till synnerligen publika filmer, som är kommersiellt lönsamma och klarar sig bra utan bidrag. De nya stödreglerna innebär att filmer som Vi hade i alla fall tur med vädret – igen och Göta Kanal 3 får pengar, och han höll inte för otroligt att en ny golffilm med Tiger Woods eller åtminstone hans fru Elin skulle överösas med pengar.
Kanske vi till och med kan få en ny Åsa Nisse-film så småningom. ”Åsa-Nisses upphovsman var en fanatisk nazist och antisemit och deltog i tyska Waffen-SS under andra världskriget”. Det hade han möjlighet att vittna om, konstaterade Roy Andersson, men i stället skrev och regisserade han ”komedier” om stereotypa smålänningar och förteg sanningen, precis på samma sätt som nöjesindustrin idag gör genom att rikta folks uppmärksamhet på oväsentligheter i stället för på väsentligheter.
Att Roy Andersson har rätt i sin kritik kan Filminstitutet inte acceptera, utan dess chef talar i stället om att vi upplevt ett par spännande och framgångsrika filmår, hur framgångsrika är svårt att ännu bedöma, och hon menar att han hakat upp sig på marknadsstödet, men hans kritik riktades inte mot det utan framför allt mot att den kommersiella filmen får för mycket och den konstnärliga satts i strykklass.
Representerar man som Cissi Elwin Frenkel Svenska Filminstitutet hör det givetvis till bilden att försvara institutets verksamhet och gärna blunda för att Roy Anderssons kritik träffar i solar plexus.

Kultförfattaren J D Salinger är död

FÅ FÖRFATTARE har väl nått en sådan ryktbar som amerikanen J D (Jerome David) Salinger, som väl för de allra flesta någorlunda belästa människor enbart är känd för romanen Räddaren i nöden (Catcher In the Ray). Romanen kom ut första gången redan 1951 (i svensk översättning två år senare) och har för många generationer varit en kultbok. Fortfarande trycks den i stora upplagor. Det är knappast någon överdrift att påstå att Salinger är en av USAs mest kända författare, trots att hans produktion var ytterst knapphändig.
Jag behöver väl knappast påpeka att huvudperson är den unge Holden Caulfield, vars existentiella kamp och levnadsöde i New York snabbt blev en bestseller, och detta trots att litteraturkritikerna till en början var ganska ljumma i sina omdömen.
Men, som sagt, Räddaren i nöden blev snabbt en kultbok, även om den i många länder blev förbjuden på grund av sitt innehåll, sina svordomar, sina sexskildringar och sin samhällskritik, och fortfarande är den tämligen omstridd i Salingers hemland.
Men den trycks och säljs fortfarande och har ni inte läst den så gör det.
Salinger gillade inte den uppmärksamhet som hans roman medförde utan drog sig undan och skrev i fortsättningen mycket sparsamt, och redan 1965 skrev han sin sista originalnovell för New Yorker.

I onsdag avled J D Salinger i sitt hem i New Hampshire i en ålder av 91 år.

Vad gör en flugskit på en sotare?

Anser sig vara rolig

FRITIOF NILSSON PIRATEN myntade en gång den rubrikfråga som Nils Petter Sundgren citerade med anledning av åldersrasisten (Sundgrens uttryck) Johan Glans påhopp under den senaste Guldbaggegalan. Ifjol dummade sig Glans när det gällde Nils Petters ålder, och när han i år skulle försöka vara rolig och be Nils Petter om ursäkt för förra årets påhopp, gjorde han ytterligare ett klavertramp. Det är inte lätt att vara rolig, kommenterade Nils Petter och citerade Piraten.
Sundgren påpekar sedan mycket riktigt att humor knappast är någon bra svensk gren, eftersom vi saknar den brittiska och amerikanska traditionen. ”I Sverige blir det lätt bonnhumor”, konstaterar han mycket riktigt. Ni som någon gång sett Parlamentet förstår genast vad han menar.
För tillfället arbetar Sundgren med sina memoarer, som jag verkligen ser fram emot. Få idag levande bör ha så mycket att säga om film i allmänhet och svensk film i synnerhet.
På frågan om Johan Glans kommer med i memoarerna svarar Nils Petter: ”Nej, han är en för liten fjant för att komma med”.

Fjäsket i sin prydno

GUDSKELOV ATT MAN INTE bor i Gävleborgs län. Inte nog med att vintrarna oftast är jäkligare där än i landet i övrigt, nu har Region Gävleborg beslutat att anslå 3 miljoner kronor till Ockelbo kommuns förberedelser för den anomali som det redan uttjatade bröllopet i sommar innebär, om man får tro Gefle Dagblad och det bör man väl kunna göra. Det råkar ju vara så att den s k gemålen kommer från Ockelbo.
"Så roligt. Fantastiskt. Nu kan vi verkställa det vi har planerat", säger Monica Järnkvist, projektledare i Ockelbo.
En projektledare kommer att ansvara för skyltning och utsmyckning. Man kommer också att marknadsföra Ockelbo på lång sikt, bland annat på turistmässan i Göteborg i mars.
Vad inbillar man sig egentligen? Tror man verkligen att folk kommer att vallfärda till Ockelbo? Hur dum får man egentligen bli i landet Lagom?
I vissa fall finns det inga pengar alls och man tvingas dra ner på det mesta, men när det gäller att fjanta för ett gäng människor som råkar bo på Drottningholm, då är tydligen ekonomin god.
Är det inte snart dags att verkligen göra Sverige till en demokrati? Eller vad sägs om att åtminstone återinföra valriket för att ge drottningholmarna lite konkurrens? Om man nu verkligen anser att vi behöver en maktlös person som åker omkring och tror att han gör mer reklam för Sverige än Stenmark, Borg, Zlatan, ABBA, för att bara nämna några.
Vad beror det på att så många kungadömen lever kvar i Norden och enbart Finland har insett vad som är förnuftigt i en modern stat. Där har man ju varit klok nog att också införa Euro.

Segt var ordet

Kjell Bergqvist genomled tre långa timmar

JOHAN GLANS är rolig – tycker han själv. Vi andra med en gnutta krav på humor delar inte alltid hans uppfattning. Under gårdagens baggegala kunde man också se ett antal personer i publiken som absolut inte delade hans uppfattning. Och direkt pinsam var sketchen med förvandlingsskåpet, där han låtsades bli förvandlad till kvinna – ett inslag en bra bit under plimsollarmärket.
Har man någon gång sett en Oscars- eller Emmygala eller varför inte en utdelning av de tyska filmpriserna, kan det inte undvikas att man gör jämförelser – och de utfaller knappast till baggegalans fördel. Allt är stereotypt och likadant år från år. Och begreppet tacktal har knappast någon fattat innebörden i. De flesta kanske skulle kunna betecknas som ”tacktack” till höger och vänster. Alla namn som rabblas i mikrofonen kan knappast vara kända för särskilt många. Är man nominerad bör man vara beredd på att man kan vinna en bagge och förbereda sig åtminstone en aning. Flertalet kommer upp och pustar och sätter igång att rabbla. En pristagare var i går kväll så förberedd att personen ifråga hade en lång lista och läste namn från. Det är tydligen svensk spontanitet... Trist, över hövan trist. Jag förstår dem som lämnade TV-galan och till exempel roade sig med kvinnornas detektivbyrå.
Men eftersom jag har ett drag av självplågare i mig stannade jag kvar och den belöning jag fick var Kjell Bergqvist, som visserligen också tackade – men sig själv, och dessutom med det sällsynta inslaget ironi. ”Det blir lite segt att sitta här i tre timmar. Om man inte fick en sådan här”, konstaterade han och höjde sig bagge.
Segt var ordet, och det tyckte även jag som TV-tittare, även om jag slapp sitta tre timmar. Två räckte fuller väl!

Eric Rohmer är död - hans filmer lever

DEN FRANSKE REGISSÖREN ERIC ROHMER (eg.Jean-Marie Maurice Scherer), en centralgestalt i den ”den nya franska vågen” avled igår efter en kort tids sjukdom 89 år gammal. Men han hade under sitt långa liv inte bara sysslat med film utan han hade också en bakgrund som romanförfattare och språklärare i franska och tyska.
Bakom sig hade han ett femtiotal filmer av vilka många hade tagits väl emot av både kritik och publik. Många av hans filmer har visats på våra svenska biografer. Mest känd är förmodligen hans som bästa utländska film Oscarsnominerade Min natt med Maud (1969), som är den tredje och av många ansedd som den absolut bästa bästa av hans s k ”moraliska berättelser”. Den tilldrar sig under några vinterdagar i den franska landsortsstaden Clermont. Jean-Louis Trintignant spelar ingenjören som under en högmässa ser en studentska (Marie-Christine Barrault), som han bestämmer sig för att gifta sig med trots att han aldrig talat med henne.
I den långa raden av filmer vill jag gärna framhålla hans film från 1992, Tre män och en kärlek, som ingår i hans s k ”årstidssvit” och som också den utspelas på vintern. I mångt och mycket påminner den om Min natt med Maud.
Av hans övriga filmer minns nog många den finstämda Claires knä (1972), Kärlek på eftermiddagen ((1976), Pauline på stranden (1984) eller Fullmånenätter (1987), alla värda att ses och ses om.
I Venedig 2001 mottog Eric Rohmer ett välförtjänt Guldlejon för sin samlade filminsats.
Den franske presidenten Nicolas Sarkozy konstaterade I New York Times i samband med Rohmers bortgång att Rohmer skapade en egen ”Rohmerstil”, som kommer att leva länge efter hans död. Det är så sant som det är sagt.

Mångfaldigt prisbelönad TV-serie

I KVÄLL ÄR DET DAGS att inta TV-soffan strax efter klockan 22, för ni skall väl följa säsong 3 av den mångfaldigt prisbelönade serien om New Yorks reklamvärld, som är fylld av ambitiösa och hänsynslösa män och kvinnor som gör allt för konsten att sälja.
Serien är skapad av Emmybelönade producenten och manusförfattaren Matthew Weiner som tidigare jobbat med den kritikerrosade succéserien The Sopranos. I huvudrollerna ser vi bland andra Jon Hamm (Golden Globe-belönad för sin roll), Elisabeth Moss (Vita huset), John Slattery (Desperate Housewives), Christina Hendricks (Kevin Hill), Vincent Kartheiser (Angel), m.fl.

En gyllene tidsålder
I USA 1960 var reklambyråerna en mäktig influens över massorna. Personlig och yrkesmässig manipulation definierade arbetsplatsen och avslutade affärerna. I den här världen skapade Sterling Cooper Advertising Agency reklamkampanjer, från cigaretter till politiker, bättre än någon annan. Det var en gyllene tidsålder. Kvinnorna hade precis bara börjat frigöra sig. Lugnande mediciner och preventivmedel var på frammarsch. Och god etik, rökfria miljöer, sexuella trakasserier och etnisk mångfald hörde till framtiden.
Serien tar en nära titt på den innovativa, men samtidigt hänsynslösa, reklambranschen med sina yrkesmänniskor som dagligen formade det amerikanska folkets hopp och drömmar under den här gyllene tidsepoken.
I centrum för handlingen hittar vi Don Draper (Jon Hamm) och hans arbetskollegor på reklambyrån. Draper är det största namnet i reklamvärlden och en lika stor kvinnorkarl. Samtidigt som han går från styrelserum till sovrum kämpar Draper för att hålla sig kvar på toppen över de unga nya cheferna som är ute efter att ta hans plats. Serien visar även upp mäns och kvinnors olika roller under den här tiden samtidigt som den utforskar verkligheten bakom 1960-talets förklädda traditionella familjevärderingar.
Säsong 1 och 2 finns på DVD, vilket givetvis är att föredra så att man slipper vänta en hel vecka på nästa avsnitt. De båda säsongerna innebar för min del att jag glömde bort vad julens budskap egentligen är. New Yorks reklamvärld fick åtminstone mig att nästan glömma att doppa i grytan, och det vill inte säga lite.