INGEN KAN VÄL egentligen påstå att det är någon större njutning att sitta på en motionscykel, men då jag inbillar mig att det ligger något i att försöka hålla kroppen i trim besöker jag några gånger i veckan det gym vi har i min bostadsrättsförening. Framför allt frekventerar jag en motionscykel, eftersom den fyller inte bara funktionen att bidra till benstyrka och förhoppningsvis bättre allmänkondition utan ger rika möjligheter till tankeverksamhet, som efter hemkomsten ofta resulterar en stund framför datorn, där det eventuella tankeresultatet som synes sätts på pränt.
26 mars
26 mars
Redan på vägen till gymmet slog det mig att partidagar numera övertagit den dominerande roll som frikyrkomöten tidigare spelade för folket. Statskyrkotvånget upphävdes som bekant så småningom och medborgarna fick möjligheten att lämna statskyrkan, men till en början under förutsättning att man blev medlem i ett annat samfund. Slutligen infördes så total religionsfrihet.
Men att folk, i synnerhet politiker, behöver ”hallelujamöten” får vi ständigt bevis för, inte minst bland våra folkvalda. Debatterna till och med i riksdagen avbryts ständigt av irriterande applåder och det står väl inte länge på innan vi får höra visslingar och bifalls- eller burop. Riksdagen och inte minst partidagarna börjar mer och mer närma sig popkulturens många galor.
Det senaste ”hallelujamötet” har ägt rum just den senaste helgen rum i Örebro, där flosklerna har haglat och förklaringarna till det dåliga valet 2018 har varit legio. Eftergifter blir framsteg, långtgående kompromisser blir segrar, även om vi andra ser att de har klar Pyrrhus-karaktär etc. Och allt detta skall vi gå på, tror våra partier. Men lyssnarna/tittarna/läsarna är klokare än så – bortsett från de ”frälsta” – som måste följa partilinjerna, annars kan den feta lönen utebli. Därför är det viktigt att skolan blir vad den en gång var, en utbildningsinstitution, som skapade självständigt tänkande människor. Tyvärr delar det styrande partiet den inställningen – kvantitet har alltför ofta fått ersätta kvalitet!
28 mars
28 mars
Våra politiker på alla nivåer älskar att benämna stora delar av det svenska folket som ”vanliga”; vi är vanliga skattebetalare, vanliga löntagare, vanliga konsumenter et cetera i det oändliga. Frågan man då gärna ställer sig: vilka är de ovanliga – för allt har ju två sidor lärde vi oss redan som barn. Är en riksdagsledamot vanlig som hyr lägenhet av sin make, som naturligtvis också bor i lägenheten, och låter skattebetalarna stå för hyran? För mig framstår det som oerhört ovanligt, eller är det inte det? Man erinrar sig Håkan Juholts lägenhetsaffärer och Laila Freivalds för många år sedan. Fiffel i riksdagskretsar är som synes inget nytt, och man behöver knappast vara filosofiskt skolad för att inse, att politikerna, inte minst de folkvalda på Helgeandsholmen, själva ser sig som ”ovanliga”, eller skall vi säga personer som anser sig stå över mycket av det vi andra måste finna oss i. Jag skall skämmas för att jag råkar köra en dieseldriven bil, men miljöministerns make kan gladeligen köra en dieseldriven dito, eftersom han kör stora stenar (ministerns egna ord i en intervju under Almedalsveckan). Så var det med det! Vi skall flyga mindre, men det gäller naturligtvis inte våra folkvalda. Minns ni Bosse Ringholm, som såg en fotbollsmatch – jag vill minnas att det var i Spanien eller kanske Portugal, strunt samma – och för att hinna hem till ett inte speciellt viktigt möte med sina politikervänner rekvirerade han regeringsplanet och lät oss stå för notan. En kvinnlig riksdagledamot (V) åkte taxi för några hundra tusen årligen, en norrländsk ledamot flög till Stockholm, eftersom hon inte tålde att SJ hade kurvor, som kunde göra henne illamående, exempellistan kan göras hur lång som helst.
”Det är inte svårt att skära tjocka skivor av andras fläsk” är ett uttryck jag hörde redan som barn, men det är minst lika tillämpligt idag som då.
”Det är inte svårt att skära tjocka skivor av andras fläsk” är ett uttryck jag hörde redan som barn, men det är minst lika tillämpligt idag som då.
6 april
Ofta, för att inte säga alltför ofta, låtsas våra politiker att Sverige intar en tätposition ifråga om jämlikhet. Här har alla samma möjligheter, här får alla ta lika del av välfärd, utbildning, löneskillnader jämnas ständigt ut et c. Känner ni igen tongångarna? Jag trodde väl det.
När jag växte upp på den småländska ostkusten i en klart uttalad socialdemokratisk miljö hörde jag redan tidigt ordet jämlikhet, och på den tiden fanns det substans i ordet. Men hur är läget idag? Är det inte snarare så att man kan travestera åsikten om Orwells grisar, d v s att vissa är jämlikare än andra. Jag är benägen att anse det. Jag har tidigare berört begreppet ”vanligt folk, vanliga skattebetalare – listan kan bli lång”. Inte menar väl alla överbetalda i t ex Europaparlamentet, eller varför inte i vårt eget parlament, att vi kan känna oss jämlika med dem. Kan vi ”vanliga” klippa och klistra kvitton, åka taxi och lämna kvitton och förlita oss på att skattebetalarna öppnar plånboken?
Vad händer om en ”vanlig” medborgare mister jobbet, t ex på grund av neddragningar, omläggningar av produktionen? Ja, inte kan de kvittera ut miljonbelopp. I bästa fall ett knapert avgångsvederlag. Men skillnaden ju framför allt att ”knegaren” inte har misslyckats katastrofalt. Det har ju på senare år visat sig att ju sämre man klarat det välbetalda jobb man fått desto större blir fallskärmen. Alltså: tala om jämlikhet! Men inte så att jag hör det.
