Roy Andersson gör äntligen film igen

DET VERKAR som om Roy Anderssons nya film Du levande, som snart har premiär kommer att bli andra delen i en tänkt trilogi, där den förra Sånger från andra våningen i så fall var den första. Jag ser med mycket stor spänning fram emot den premären, som om inte alla tecken slår fel kommer att bli en av höstens absoluta höjdpunkter.

Lady Chatterley än en gång

Marina Hands har vi tidigare sett i "De barbariska invasionerna" 2002

NÄR D.H. LAWRENCE gav ut sin erotiska roman "Lady Chatterley" 1928 blev den omedelbart förbjuden, men under årens lopp har romanen filmats ett flertal gånger – nu senast av fransyskan Pascale Ferran.
Det finns ett antal berömda romaner om äktenskapsbrott, ”Lady Chatterley” är en av dem. Ett par andra är Gustave Flauberts ”Madame Bovary” och Leo Tolstojs ”Anna Karenina”. Av dessa är ”Lady Chatterley” den enda som slutar väl – om man inte identifierar sig med den äkta mannen vill säga.
När Lawrence gav ut romanen menade han att Lady Chatterleys sexuella längtan var viktigare än att vara trogen den genom kriget impotente maken. Engelsmännen blev så chockade av den uppfattningen, att det skulle dröja ända till 1960 innan förbudet hävdes.
I Frankrike var man emellertid mindre pryd och redan 1932 gav Gallimard ut romanen, och nu har alltså Pascale Ferran försökt återskapa de tidsstämningar som romanen kom till i. Ferran har utelämnat mycket av det beryktade språket, och likaså den unga Lady Chatterleys första erotiska affär med en författare, innan hon mötte skogvaktaren. I stället berättar Ferran ett slags kammarspel, som övervägande tilldrar sig på Chatterleys slott och i skogvaktarens stuga, där ladyn möter den känslige skogvaktaren med det grova yttre.


Ferran och fotografen Julien Hirsch tar god tid på sig att visa ladyns sexuella uppvaknande. De två huvudrollerna spelas av Marina Hands och Jean-Louis Coullo’ch.

Idag blir Robert Redford 70 år

FÖR TIO DAGAR sedan, den 8 augusti, fylldes Dustin Hoffman (t v) 70 år. Idag blir Rebert Redford lika gammal. Här ses de båda i Alan J Pakulas berömda film ”Alla presidentens män”.

Var med och skapade be bop

FÖR OSS SOM ANSER att den riktiga jazzen startar med swingepoken I slutet av 1930-talet och fortsätter med be bop ca tio år senare framstår altsaxofonisten Charlie Parker och trumslagaren Max Roach som de två stora förgrundsgestalterna. Det aktualiseras när budet når oss att Max Roach avlidit 83 gammal natten till torsdagen den 16 augusti.
Begreppet cool jazz uppstod och Max Roach gjorde trumsetet till mer än som tidigare bara ackompanjemang för att hålla rytmen. Med Roach fick jazzen en ny och intressantare puls.
Den 10 januari 1924 föddes Max Roach I North Carolina som son till en gospelsångare. Redan som tonåring spelade han tillsammans med Charlie Parker på klubbar I New York, men det var egentligen med plattan “Birth of the Cool” som han blev ett namn vid sidan av Parker och trumpetaren Miles Davis.
Tillsammans med basisten Charlie Mingus skapade Roach grammfonbolaget Debut, som gav ut en rad skivor som blivit legendariska för sina improvisationer. Under den berömda konserten I Massey Hall 1953 spelade Parker, Dizzy Gillespir, Bud Powell, Mingus och Roach tillsammans på scenen sista gången.
När be bop var passé och cool jazz hade hamnat ute I kylan skapade Roach tillsammans med trumpetaren Clifford Brown en kvintett och utvecklade det som brukar gå under namnet hard bop med en inspirerande dialog mellan blåsaren och slagverkaren. Tyvärr omkom Clifford Brown redan 1956 I en bilolycka, vilket fick till följd att Roach tog till spriten för att komma ur den depression Browns död medförde.
På 1960 skrev han sviten “Freedom Now Suite”, men sina största framgångar hade han tillsammans med de ovan nämnda musikerna på 1940- och 50-tal.

Syberbergs Hitler-film på DVD

DET ÄR NU 30 ÅR sedan Hans-Jürgen Syberberg gjorde filmen "Hitler. Ein Film aus Deutschland" (Hitler. En film från Tyskland), som hade sin urpremiär i London. Regissören ville framför allt inte att den mycket omdiskuterade filmen skulle visas i Tyskland. Nu finns emellertid det drygt sju timmar långa verket på DVD. De i vårt land som har kanalen Axess TV, vilket kanske inte är så många, kunde se den förra hösten.

”Hitler. En film från Tyskland“ är en av 1970-talet mest mystiska filmlegender, och anledningen till att Syberberg inte ville ha filmen visad i Tyskland var att han kände sig maktlös gentemot de tyska kritikerna, som hade bojkottat en en timmas förhandsvisning i Cannes 1977. Och idag när de smala biograferna och även kulturkanalerna i TV inte längre våga visa ett så till de grad långt verk är det strängt taget omöjligt att se filmen någonstans. Nu finns den som redan nämnts tillgänglig på två DVD. 2003 lade Sybergberg ut ”Hitler. En film från Tyskland” på nätet på sin hemsida, men få hade förmodligen tekniska möjligheter och kunskaper att tanka ner den mer än sju timmar långa filmen.
Det naturliga är givetvis att se Syberbergs film på stor bioduk, men då ingen biografägare skulle våga sig på att försöka visa den får man vara tacksam för att denna sjutimmars fantasi, som blandar Obersalzberg, Führerbunkern och liknande skådeplatser med Wagner-operor, nu finns i DVD-version.

"Hitler. En film från Tyskland" är en essay i filmform och ingen biografi eller historisk film i sitt närmande till diktatorn. Här finns oändlig evighetslängtan, kristna offermytologier, tron på konsten som ett slags religion. Regissören och den viktigaste aktören Heinz Schubert kände varandra väl när inspelningarna startade, då de i början av 50-talet hade arbetat tillsammans på Brechts Berliner Ensemble. Schubert kreerade många gestalter, en cirkusdirektör, Heinrich Himmler, Hitler.
Filmen har självklart ingen tydlig handling utan är en rad monologer. Texterna härstammar från Hitler, Himmler och deras samtida och offer och givetvis från Syberberg själv. Och mot texten möter vi musik av Eagner, Beethoven, Mahler osv.
”Hitler. En film från Tyskland” är utan tvekan ett missförstått verk, som i strid mot den dåtida tidsandan inte längre försöker förklara Hitler ur en ekonomisk synvinkel. Filmen gör sig därför lustig över Brechts pjäs "Arturo Ui", där Hitler framställs som en ekonomisk förbrytare. Han var mer sammansatt än så.

Hitler. Ein Film aus Deutschland. 2 DVD. Filmgalerie 451.

Filmpris till Japan i Locarno

Skådespelerskan Mahiko Watanabe och regissören/skådespelaren Masahiro Kobayashi med Guldleoparden

Vid den just avslutade 60e filmfestivalen i Locarco gick Guldleoparden till den japanske regissören och skådespelaren Masahiro Kobayashi för hans kärlekshistoria ”Ai no yokan”. Filmen handlar om en ung kvinna, Nokiro, som har kallats till förhör, eftersom hennes dotter har dödat en av sina klasskamrater. En man, Junichi (spelad av regissören själv), förhörs också, då det var hans dotter som mördades. Ett år senare förflyttas vi till en liten industristad i Hokkaido-provinsen. Junichi pendlar nu mellan sin bostad på ett hotell och arbetet i ett gjuteri. En dag ser han Noriko som är kocka på hotellet. Det talar inte med varandra eller växlar blickar, men de känner igen varandra. Så går dag efter dag. Båda har gett upp och de känner inte längre något. Ute är det kallt och ljuset är bländande. Så småningom ändrar de sina vanor och återfår livslusten. De båda överväldigas av en kärlek som förändrar dem.
”Lyrisk, öm och känslig” har det sagts om ”Ai no Yokan”, som i sin lågmäldhet undviker estetiserande, men genomsyras av humanitet.
Förhoppningsvis får se den på svenska biografer.

Adolf Hitlers skivsamling återfunnen

I MOSKVA har har just stenkakor med etiketten ”Führerns högkvarter” dykt upp. Efter krigsslutet tog en kapten med dem från Berlin, och man förbluffas av att diktatorn lyssnade på musik av ryska kompositörer, dessutom dirgerad av judar.
Den nyligen avlidne historieprofessorn Lew Besymenski, som talade oklanderlig tyska, och som var en ofta sedd gäst på båda tyska ambassaderna i Moskva, utbredde sig ofta med sina djupa kunskaper om Hitlertiden och efterkrigsåren.
Att en betydelsefull hemlighet doldes under golvet i hans datsja i Nikolina Gora strax utanför Moskau anade ingen, inte ens hans dotter Alexandra Besymenskaja. När hon en dag i början på 90-talet sökte efter badmintonracketar, upptäckte hon hemligheten men bevarade den till faderns död i juni i år. Men då lät hon Der Spiegel ta del av fyndet, som visade sig vara ett hubdratal grammofonskivor som alla var försedda med etiketter med texten ”Führerns högkvarter” och numrerade.
I maj 1945 hade Besymenski visade det sig fått en låda skivor som suvenir vid ett besök i den nazistiska centralen på Wilhelm Straße. Besymenski var då kapten och hade tolkat åt fältmarskalk Paulus efter kapitulationen i Stalingrad 1943. Det var också han som översatte general Krebs meddelande om Hitlers död åt Stalin. Efter kriget utnämndes han till professor vid Moskvas miltärakademi. Grammofonskivorna gömde han under golvet i datsjan.

Hitler I Bayreuth 1938

Vid en genomgång av skivsamlingen visade det sig att den fanatiske jude- och kommunisthataren Hitler njöt av den musik av Tjajkovskij, bl a framförd av den polske judiske stlärnviolinisten Bronislaw Hubermann, men han lyssnade också gärna till den österrikiske judiske pianisten Artur Schnabels Beethoventolkningar.
Att Adolf Hitler var en stor beundrare av Richard Wagner visste vi redan, varför det knappast var oväntat att ouvertyren till ”Den flygande holländaren”, dirigerad av Heinz Tietjen i Bayreuth, finns med i samlingen. I övrigt kan man notera att den stora ryska musiken överhuvudtagetär väl representerad, t ex den ryske sångaren Fjodor Schaljapin som sjunger en aria ur ”Boris Godunov” av Modest Mussorgski, men här finns också verk av Alexander Borodin och Sergej Rachmaninow.

Thommy Berggren 70 år ung

Keve Hjelm (fadern) och Thommy Berggren (sonen) i "Kvarteret Korpen"

PÅ VÅREN 1980 firade Sundsvalls filmstudio sin 35-åriga tillvaro och det råkade slumpa sig så att Stockholms Teatersällskap (i samarbete med Riksteatern) var på turné med Anton Tjechovs ”Morbror Vanja” i Roy Anderssons regi och med Keve Hjelm och Thommy Berggren i de ledande roller.
Jag erinrar mig detta, då jag erfar att Thommy Berggren, var drygt 40 år och nu på söndag den 12 augusti fyller aktningsvärda 70, vilket det finns anledning att uppmärksamma, då han fortfarande är verksam – inte längre med film utan med teater. Hans uppsättning av August Strindbergs ”Fröken Julie” är bara ett exempel på de utmärkta tolkningar han gjort på scenen under senare år.
Åter till den nämnda söndagseftermiddagen på våren 1980. Eftersom både Keve Hjelm och Thommy Berggren råkade vara i Sundsvall föll det sig tämligen naturligt att som jubileumsfilm välja Bo Widerbergs Nya vågen-inspirerade ”Kvarteret Korpen” (1963) – i mitt tycke en av de bästa svenska filmerna som gjordes under förra seklet. De två huvudrollsinnehavarna ställde villigt upp och berättade om inspelningen och om Bo Widerberg. Det var en eftermiddag som sent ska glömmas av de närvarande.
I ”Kvarteret Korpen” gör Thommy Berggren som bekant rollen som den unge arbetargrabben Anders med författarambitioner och Keve Hjelm den misslyckade fadern som söker tröst i flaskan. Dessutom måste jag nämna Emy Storm, som med ackuratess gestaltar modern. Emy Storm är en av de mest underskattade skådepelerskorna i svenskt teater- och filmliv.
Thommy Berggren såg vi på 60-talet i ytterligare några av Widerbergs filmer. Den stora publiken minns förmodligen hans greve Sixten Sparre i Bo Widerbergs ”Elvira Madgan” med den unga Pia Degermark i den kvinnliga titelrollen och Mozarts 21a pianokonsert, som plötsligt började lanseras under namnet ”Elvira Madigan Theme”. Nedskriven men sedermera kultförklarad blev Roy Anderssons ”Giliap”, som var en intressant film inte minst tack vare Thommy Berggrens eminenta gestaltning av huvudrollen Giliap.
Sina 70 år till trots har Thommy Berggren mänskligt att döma fortfarande mycket ogjort!

Rebellen Ulrich Plenzdorf

ULRICH PLENZDORF, den tyske film- och teaterförfattaren, som förmodligen många generationer svenska gymnasister känner namnet på, dog häromdagen 72 år gammal efter en längre tids sjukdom.
Varför är han då känd här i vårt land, som ju minsann inte rosas speciellt med litteratur översätt från tyska, och detta trots att den tyska litteraturen länge har varit mycket livaktig. Den är faktiskt mer än ett antal Nobelpristagare, Heinrich Böll och Günter Grass, för att nämna några.
Plenzdorf blev berömd för romanen ”Den unge Werthers nya lidanden”, som kom ut 1973 och förmodligen än idag finns i klassuppsättningar i de av våra svenska gymnasier som fortfarande har lite kulturella ambitioner.
Som väl många erinrar sig skrev Johann Wolfgang von Goethe sin berömda lilla roman ”Den unge Werthers lidanden”, som skrevs nästan exakt två hundra år tidigare (1774) och som i ett slag gjorde författaren berömd och läst och beundrad i vida kretsar. Goethe beskriver bl a kärlekshistorien han upplevde i Wetzlar 1772 med Charlotte Buff, som redan var förlovad med en legationssekreterare. Men romanen är inte bara en historia om olycklig kärlek, även om åtskilliga uppfattade den så, utan också en berättelse om en ”människa som strävar mot det obegränsade och som därför är dömd till en evigt otillfredsställd längtan.”
Oerhört framgångsrik blev också Ulrich Plenzdorf, som föddes i DDR i Berlin-Kreuzberg, för sin Wertherhistoria, som han egentligen skrev för skrivbordslådan, eftersom han anade att kulturfunktionärerna i DDR skulle slå ifrån sig med både händer och fötter. Men när Erich Honecker 1971 efterträdde Walter Ulbricht lämnade han lite större frihet för landets författare, och Plenzdorf kunde överföra romanen till en scenversion, och så småningom kunde också romanen tryckas.
”Den unge Werthers nya lidanden” skildrar den östtyska ungdomens livskänsla i sin socialrealistiska stilvariant och deras uppror mot den i deras ögon stockkonservativa vuxenvärlden. Plenzdorf var visserligen ”röd ända ut i fingerspetsarna” (han kom från en kommunistisk arbetarfamilj och hans mor hade suttit idet nazistiska koncentrationslägret Mohringen) men han stack inte under stol med sin besvikelse över vardagsproblemen i DDR. Hans unge hjälte är förtjust i jeans och pop-musik från väst och kämpar sig blodig mot landets inskränkta socialistiska brackighet. I spåren efter Mark Twains ”Huckleberry Finn” och Salingers ”Räddaren i nöden” slår Plenzdorf an en oförskämd ton, som den östtyska ungdomen lätt kunde identifiera sig med.
Rebellen Ulrich Plenzdorf skrev också ett antal manus till filmer, som tyvärr aldrig nådde oss. Men sådan var och är dagens importpolitik!

Dustin Hoffman 70 år idag

Dustin Hoffman fyller 70 år


Dustin Hoffman och Ann Bancroft i "Mandomsprovet"


Jon Voigt och Dustin Hoffman i "Midnight Cowboy"


Dustin Hoffman och Robert Redford i "Alla presidentens män"


"Kramer mot Kramer"


"Tootsie"


"Rain Man"

Vadim Repin debuterar på Deutsche Grammophon

VADIM REPIN, den ryske violinisten, solistdebuterar I oktober på Deutsche Grammophon med Beethovens Violinkonsert i D-dur op 61 och Kreutzersonaten i A-dur op 47 tillsammans med pianisten Martha Argerich. Riccardo Muti dirigerar Wiener Philharmoniker.
Det är ingen dununge som Deutsche Grammophon nu knutit till sig. Trots att han bara är 36 år har han varit med mycket länge och betraktas av många som en av dagens främsta på sitt instrumnet, som för övrigt är en Stradivarius tillverkad 1708 som tidigare spelats av Pablo de Sarasate. I Berliner Tagespiegel har han utnämnts till ”den störste levande violinisten” och Paristidningen Le Monde har bland annat skrivit: ”Vadim Repin har jämförts med sina berömda äldre kollegor – Menuhin, Stern, Oistrakh – men hans förbluffande teknik, hans oklanderliga ton, hans sound som man undrar var det kommer ifrån skiljer ut honom från dem. Känslig, elegant, subtil, men också djup, generös och öm…”
Vadim Repin föddes i Novosibirsk i västra Sibirien den 31 augusti 1971. Han började spela mycket tidigt och betraktades som ett ryskt underbarn. 17 år gammal vann han den mest berömda violintävlingen The Queen Elisabeth Music Competition i Bryssel, och listan på dirigenter han samarbetat med är redan lång. Den omfattar dirigenter som Pierre Boulez, Riicardo Chailly, Charles Detoit, Valery Gergiev, James Levine, Sir Yehudi Menuhin, Kurt Masur, Sir Simon Rattle, Mstislav Rostropovich och Esa-Pekka Salonen.
Hittills har Repin framför allt specialiserat sig på rysk och fransk musik – Prokofiev, Sjostakovich, Myaskovsky, Tjalkovskij - men han också spelat in violinkonserter av Mozart och Sibelius och verk av nyare kompositörer som John Adams och Sofia Gubaidulina. Redan tidigare har han samarbetat med pianisten Martha Argerich, som vi kommer att möta på den nya CDn, i samband med musik för violin och piano.
Det har dröjt länge innan Vadim Repin inlett samarbete med Deutsche Grammophon, men när han nu gör det har han valt violinrepertoarens mest betydande verk. Jag ser med spänning fram mot att i oktober få utvidga mitt diskotek med ytterligare en inspelning av Beethovens Violinkonsert.

En sorgens dag för femtio år sedan

DEN 7 AUGUSTI för femtio år sedan var en sorgens dag för alla älskare av situationskomik. Då nådde oss nämligen budet från Hollywood att Oliver Hardy, dvs Helan, hade dött, och därmed existerade inte det oförlikneliga och av så många avgudade radarparet Helan och Halvan längre.
Egentligen ville den musikaliske Hardy, som föddes i Harlem, Georgia, 1892 ägna sig åt sång, och i Atlanta tog han sånglektioner för att skola sin inte föraktliga tenorstämma. Det ledde till att han redan som barn kom att stå på scenen i revysammanhang, men ständigt skolkade han från undervisningen för att sjunga reklamslogans på en stumfilmsbio. De rörliga bilderna fascinerade honom, och därför började han arbeta som biografmaskinist och sångare i sin lilla hemstad Milledgeville.
Snart insåg han emellertid att han helst ville befinna sig på vita duken själv. Han flyttade därför till Florida där en filmindustri höll på att växa fram och för ett gage på fem dollar per dag spelade han framför allt ”Heavy”, en tungviktig och tölpaktig skurk. Utslagsgivande var inte minst hans ansenliga vikt på nästan 150 kilo. På grund av sitt runda barnakrikte gav kollegerna honom öknamnet ”Babe”.
När ”Babe” så anslöt sig till studiobossen Hal Roach 1926, hade han redan spelat med i runt tal 200 komedier. I Roachs studio träffade han Stan Laurel. Den två år äldre engelsmannen hade också han många filmer bakom sig. ”På något sätt fann vi genast varandra”, har Stan Laurel, som även var befryndad med Hardy privat, sagt.
Det omaka paret fick ohyggligt många fans; i skenbart oändliga variationer lyckades den spenslige Laurel skapa situationer i vilka den värdige och korpulente Hardy drevs till att börja bråka. I nästan alla filmerna fick Hardy lida av missförstånd, orättfärdighet och absurditeter i omvärlden.
Hardys legendariska blick var inte ren skådespelarkonst. Stan Laurel hade som regissör och manusförfattare till mer än hundra gemensamma framgångsrika produktioner raffinerade trick på lager för att få Hardy i stämning. Han förlade ofta inspelningarna till tretiden på eftermiddagarna, då Hardy egentligen ville ha ledigt för att så snabbt som möjligt komma ut till golfbanan. Frustrationen i blicken var därför äkta, och till slut hade Hardy förlorat sitt rykte som Hollywoods främste golfare.
I viss mån tyckte Hardy att han alltid spelade andra fiolen bakom den kreative Laurel, men utan Helan hade Halvan inte varit mycket, och Hardy tog alltid sitt arbete på allvar.
1929 lyckades paret, som nästan de enda stumfilmskomikerna vid sidan om Charlie Chaplin, gå över till talfilmen. Turligt nog hade båda röster som passade för den talade filmen.
På höjden av popularitet 1932 fick båda Oscar för ”Pianoexpressen” (The Music Box), där de de skall flytta upp ett piano genom en skenbart ändlös trappa.
På 1940-talet var de rena slapstick-filmernas tid förbi och paret försörjde sig bland annat genom att uppträda på scenen i England.
Som komikerparet Helan och Halvan var de oslagbara på 1920- och 30-talen. På tisdag är det alltså ett halvsekel sedan paret splittrades, när den 65-årige Oliver Hardys liv ändades av ett slaganfall och en av filmhistoriens mest talangfulla komiker lämnade jordelivet. Stan Laurel tog hans död så hårt att hans läkare förbjöd honom att övervara begravningen. Han överlevde Hardy med åtta år och avböjde alla vidare filmroller.
Det finns det alla skäl att minnas Helan och Halvan genom att plocka fram några av de många DVD som numera finns tillgängliga med deras oförglömliga filmer. Själv skall jag se om och se om min absoluta favorit, ”Affär är affär” (Big Business) från 1929, ni vet filmen där de två kumpanerna agerar julgransförsäljare med känt resultat och får sin bil fullständigt demolerad av en stridslysten James Finlayson, som i sin tur får sitt hus i stort sett raserat av de påstridiga försäljarna.
En roligare film har jag just nu svårt att tänka mig.

"Cogito, ergo sum"

Regissören som stört några sundsvallsbors sinnesfrid och nattsömn

INGMAR BERGMANS bortgång har uppmärksammats av den samlade världspressen, och enigheten om hans betydelse och genialitet som filmskapare har varit i stort sett kompakt. I den stad där jag har min hemvist, Sundsvall, finns emellertid ett par personer som i en av stadens tidningar i insändare ondgjort sig över den uppmärksamhet Bergman fått, och båda andas samma stupiditet som är så vanlig när någon svensk verkligen lyckas. Då skall allt ifrågasättas.
Båda insändarskribenterna visar sin okunskap och nonchalans redan i att Bergmans förnamn genomgående stavas fel. Rättstavade namn är det mest grundläggande i all journalistisk verksamhet.
Den förste som tog till orda vågar inte använda sitt riktiga namn och jag har full förståelse för honom (ingen av skribenterna skall emellertid hängas ut med namn, det förbjuder mig min finkänslighet). Han avfärdar helt frankt Bergmans filmer som ”fasansfulla att se på”, och han fortsätter med följande jämförelse: ”Om jag får välja att se någon av Ingemar Bergmans filmer eller någon av Mel Brooks filmer är svaret givet: Mel Brooks.” Vem har nekat honom det valet, kan man undra.
”När jag går på bio vill jag ha roligt. Bio är ett nöje, och ska vara trevligt”, fortsätter han på sitt snusförnuftiga vis. Ingen speciellt originell tanke? Har någon påstått motsatsen?
Skribenten tänker sig alltså en enbart på komedier inriktad filmproduktion. Att han kan välja bort filmer han inte vill se har tydligen aldrig föresvävat honom. Inte heller tanken att allt inte kan vara såpor!
Dagen efter dök ytterligare ett självutnämnt orakel upp på tidningens insändarsida under sitt rätta namn, och han slår redan i första raden fast att ”Ingemar (namnet givetvis felstavat) Bergman är inte bra.” Läser man sedan vidare får man en känsla av att Bergman är en viktig anledning till att så många människor i vårt land idag lider av depression – att sossarna ställt till det för oss nästan oavbrutet sedan 1932 glömmer han bort.
Båda är överens om att lösningen på problemet Bergman stavas Mel Brooks, en i och för sig habil hantverkare men ingen större stjärna på regissörshimlen.
Båda skribenterna lider av att Bergmans filmer kräver tankeverksamhet, och som vi vet börjar tankeverksamhet bli en skriande bristvara i vårt utslätade samhälle. Den ene ondgör sig över att Bergmans filmer har substans och påverkar hans nattsömn. Han vill ”somna med ett leende på läpparna” men glömmer att man kan göra det även efter att ha använt den gåva som i så hög grad skiljer oss från djuren.
”Livet ska vara roligt” rubricerar den ene sin drapa och det har väl ingen förnekat. Men det finns faktiskt många fortfarande som har roligt i samband med tankeverksamhet, och jag inbillar mig att filosofen Descartes’ yttrande ”Cogito, ergo sum/Jag tänker, alltså är jag till” gäller även idag.

Thomas Manns "Buddenbrooks" på nytt

Heinrich Breloer (tv) regisserar den nya filmen “Buddenbrooks” och sysslar här med en modell av några scenbilder

THOMAS MANNS roman ”Buddenbrooks” (1901) har mycket länge varit en av mina ständiga litterära följeslagare, och min fascination av denna familjekrönika delar jag med många, inte minst film- och TV-regissörer.
Den brett upplagda familjeromanen handlar emellertid inte bara om en köpmansfamilj uppgång och fall i Manns hemstad Lübeck utan den presenterar redan här grundmotivet i hans senare författarskap, förhållandet mellan ande och liv. Förmodligen är det främst detta som fått så många att försöka överföra Manns text till bild.
Den första filmregissör som tog sin an romanen var Gerhard Lamprecht, som redan under stumfilmstiden gjorde sin version, kort och gott kallad ”Buddenbrooks” (1923). Lamprecht fick upp sex filmer på svenska biografer under 1920-talet, dock tyvärr inte ”Buddenbrooks”.
Sedan dröjde det till slutet av 1950-talet innan romanen blev aktuell igen, men under de följande tre decennierna kom inte mindre än fyra versioner, inte minst för TV, bl a en engelsk/tysk TV-version med John Guilgud.
Nu är romanen aktuell igen. Den här gången är det rör det sig om ett av de dyraste tyska bioprojekten hittills, en nyinspelning i Thomas Manns hemstad av ”Buddenbrooks”, som beräknas komma att kosta 15 miljoner euro. Det är den bekante regissören av och författaren till betydande TV-produktioner Heinrich Breloer, som den här gången givit sig i kast med Thomas Manns berömda roman. I Sverige minns förmodligen många hans TV-serie ”Familjen Mann”, som visades i TV2 i Sverige under tre kvällar sommaren 2004.



”För mig som son till en mjölgrosshandlare var historien om Buddenbrooks i många avseenden redan under mina tidigare år min egen historia”, har Breloer sagt. Nämnas kan att romanens författare fick det litterära Nobelpriset 1929.
I den nämnda TV-serien ”Familjen Mann”, som berättar om tre generationer Mann, gestaltade den kände tyske skådespelaren Armin Mueller-Stahl författaren Thomas Mann, i den kommande filmen spelar han familjens överhuvud konsul Jean Buddenbrook. För rollen som hans hustru har Bavaria-Film engagerat Iris Berben, och i övrigt kommer en rad från film och TV kända skådespelare att medverka.
Nästa år skall filmen ha premiär är det tänkt.


Armin Mueller-Stahl som gestaltade Thomas Mann i Beloers TV-serie spelar nu familjen Buddenbrooks överhuvud Jean