"Cogito, ergo sum"

Regissören som stört några sundsvallsbors sinnesfrid och nattsömn

INGMAR BERGMANS bortgång har uppmärksammats av den samlade världspressen, och enigheten om hans betydelse och genialitet som filmskapare har varit i stort sett kompakt. I den stad där jag har min hemvist, Sundsvall, finns emellertid ett par personer som i en av stadens tidningar i insändare ondgjort sig över den uppmärksamhet Bergman fått, och båda andas samma stupiditet som är så vanlig när någon svensk verkligen lyckas. Då skall allt ifrågasättas.
Båda insändarskribenterna visar sin okunskap och nonchalans redan i att Bergmans förnamn genomgående stavas fel. Rättstavade namn är det mest grundläggande i all journalistisk verksamhet.
Den förste som tog till orda vågar inte använda sitt riktiga namn och jag har full förståelse för honom (ingen av skribenterna skall emellertid hängas ut med namn, det förbjuder mig min finkänslighet). Han avfärdar helt frankt Bergmans filmer som ”fasansfulla att se på”, och han fortsätter med följande jämförelse: ”Om jag får välja att se någon av Ingemar Bergmans filmer eller någon av Mel Brooks filmer är svaret givet: Mel Brooks.” Vem har nekat honom det valet, kan man undra.
”När jag går på bio vill jag ha roligt. Bio är ett nöje, och ska vara trevligt”, fortsätter han på sitt snusförnuftiga vis. Ingen speciellt originell tanke? Har någon påstått motsatsen?
Skribenten tänker sig alltså en enbart på komedier inriktad filmproduktion. Att han kan välja bort filmer han inte vill se har tydligen aldrig föresvävat honom. Inte heller tanken att allt inte kan vara såpor!
Dagen efter dök ytterligare ett självutnämnt orakel upp på tidningens insändarsida under sitt rätta namn, och han slår redan i första raden fast att ”Ingemar (namnet givetvis felstavat) Bergman är inte bra.” Läser man sedan vidare får man en känsla av att Bergman är en viktig anledning till att så många människor i vårt land idag lider av depression – att sossarna ställt till det för oss nästan oavbrutet sedan 1932 glömmer han bort.
Båda är överens om att lösningen på problemet Bergman stavas Mel Brooks, en i och för sig habil hantverkare men ingen större stjärna på regissörshimlen.
Båda skribenterna lider av att Bergmans filmer kräver tankeverksamhet, och som vi vet börjar tankeverksamhet bli en skriande bristvara i vårt utslätade samhälle. Den ene ondgör sig över att Bergmans filmer har substans och påverkar hans nattsömn. Han vill ”somna med ett leende på läpparna” men glömmer att man kan göra det även efter att ha använt den gåva som i så hög grad skiljer oss från djuren.
”Livet ska vara roligt” rubricerar den ene sin drapa och det har väl ingen förnekat. Men det finns faktiskt många fortfarande som har roligt i samband med tankeverksamhet, och jag inbillar mig att filosofen Descartes’ yttrande ”Cogito, ergo sum/Jag tänker, alltså är jag till” gäller även idag.