Den italienske dirigenten Claudio Abbado lämnar ett stort tomrum efter sig

MED DJUP SORG måste vi tyvärr konstatera att en av 1900-talets allra främsta dirigenter, Claudio Abbado, har lämnat oss. Dock inte helt givetvis - hans livsverk, alla hans fantastiska inspelningar under ett halvt sekel finns gudskelov kvar till vår stora glädje i all sorg.

Claudio Abbado

CLAUDIO ABBADO föddes 1933 i Milano och var son till violinisten och pedagogen Michelangelo Abbado. Claudio tog diplomexamen i piano och komposition i hemstaden och i dirigering i Wien. Som konsert- och operadirigent gästspelade han runt hela jorden.

1968 utnämndes han till fast dirigent på La Scala i Milano, och 1972 blev han också operans musikaliske ledare. 1971 blev han också chefsdirigent för Wiener Philharmoniker.

Abbados många inspelningar, framför allt av operor, betraktas som det bästa som åstadkommits i genren. Vi har alltså möjlighet att i all sorg glädja oss åt hans inspelningar. Utnyttja den möjligheten!

Det svenska golffolket har talat

Stensson - vem fan är det?

SÅ HAR MAN DÅ GENOMLIDIT ytterligare en s k gala, och frågan under bilden ställde sig nog många, som inte tillhör det illustra sällskap som vandrar omkring på en golfbana och puttar en boll i 18 hål med mer eller mindre lycka.

Henrik Stensson gör det tydligen med stor lycka - i varje fall så stor att svenska folket (läs golffolket) anser att hans promenad är inte bara fullt jämförbar med Johan Olssons bedrifter i skidspåret utan till och med bättre. Jämförelsen i prestation är ju orimlig att göra. Det är skillnad på att slita sig igenom ett femmilslopp i kyla än att vandra i solen i Dubai och ha jobbigt med att undvika värmen och den starka solen. Gud vad svet Stensson ha tvingats torka för att nå sina hål.

Det uppges att det skilde 20 000 röster mellan ettan och tvåan och 200 000 mellan ettan och trean (Zlatan). Det måste givetvis bero på att flertalet svenskar - golffolket undantaget - ägnade sig åt värdefullare sysselsättningar än att att följa Idrottsgalan. Heder åt dem!

Min slutsats efter denna misslyckade utdelning är, att man i fortsättningen måste låta en jury av förståndigt folk välja Jerringpristagare. Jag är nämligen övertygad om att utfallet då skulle bli ett annat. Att lita till folket har i många länder visat sig oerhört farligt!