Till minne av Erich Wolfgang Korngold

"Musik är musik oavsett om den är skriven för scenen, dirigentpulten eller filmen. Formen kan kanske växla, sättet att skriva kan variera, men kompositören behöver inte göra några eftergifter vad hans egen musikaliska ideologi beträffar…"
(Erich Wolfgang Korngold i en intervju 1946)

DEN 29 NOVEMBER är det exakt femtio år sedan den österrikiske kompositören Erich Wolfgang Korngold avled i Kalifornien. Förmodligen är det inte många utanför de mest intresserade kretsarna som särskilt ofta erinrar sig hans namn. Dels skrev han inte speciellt mycket, och en stor del av hans produktion är dessutom filmmusik, och vi vet ju sedan länge att filmmusiken går de flesta förbi. Men det som Korngold skrev för filmen var inte bara att jämföra med dagens ljudkulisser utan ofta små musikaliska pärlor.
Erich Wolfgang Korngold föddes i Brünn 1897 i den dåvarande dubbelmonarkien Österrike-Ungern. Fadern var den judiske musikkritikern Julius Korngold. Familjen tillhörde de högborgerliga kretsarna i landet. Fadern hade t ex studerat för Anton Bruckner och hans var kurskamrat med Hugo Wolf. Till familjens bekantskapskrets räknades också makarna Alma och Gustav Mahler.
Erich Wolfgang betraktades tidigt som ett musikaliskt underbarn, och redan i sexårsåldern började han komponera och som elvaåring skrev han musiken till baletten "Der Schneemann". Hans produktion kom sedermera att omfatta opera, orkester- och kammarmusik, lieder och som nämnts filmmusik.
På inbjudan av den redan emigrerade vännen Max Reinhardt reste Korngold 1934 till Hollywood för att arrangera musiken till Reinhardts "En midsommarnattsdröm". Med tanke på hans ursprung kunde Korngold givetvis inte återvända till Österrike efter Hitlers ”Anschluss” till det Stortyska riket utan begärde asyl och blev 1943 amerikansk medborgare. Och på så sätt började hans andra karriär som filmkompositör hos Warner Brothers. Han belönades med två Oscars, dels för musiken till "Äventyraren Anthony Adverse" 1936 och "Robin Hoods äventyr" 1938. Mellan åren 1935 och 1957 skrev han musiken till inte mindre än 19 filmer, bland andra "Kapten Blod", "Frihetshjälten Juarez", "Slaghöken".

Storvinnare på Stockholms Filmfestival

STOCKHOLMS INTERNATIONELLA FILMFESTIVAL är slut för den här gången, och den stora segraren blev NonStop Entertainment, som tog hem fyra priser.
Bronshästen för bästa film och för bästa kvinnliga huvudroll tilldelades den rumänska filmen 4 månader, 3 veckor & 2 dagar, som berättar om den unga Otilia (Anamaria Marinca), som försöker hjälpa en studentkamrat att göra illegal abort under Ceausceaus sista år i kommunismens Rumänien. Det är en otäckt aktuell skildring av hur livet kunde te sig i den socialistiska förtryckarstaten. För rollen som Otilia fick Anamaria Marinca den eftertraktade bronshästen för bästa kvinnliga huvudroll.
4 månader, 3 veckor & 2, som både skrivits och regisserats av debutanten Cristian Mungiu erövrade som jag redan tidigare konstaterat Guldpalmen i Cannes i våras och det internationella kritikerförbundets pris.
Den svenska premiären äger rum i ett antal svenska städer (Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund och Uppsala) den 30 november 2007.
Årets regidebut går till La Zona, den mexikanska regissören Rodrigo Plás långfilmsdebut, som nyligen kammade hem pris för bästa debut vid Venedigs Film Festival 2007 och belönades med det Internationella kritikerpriset FIPRESCI för bästa film vid Torontos filmfestival. La Zona skildrar på ett gripande sätt hur en avskärmad enklav av välbärgade mexikaners liv ställs på ända när yttervärlden gör sig påmind.
La Zona har svensk biopremiär våren 2008.
Jason Patric (som tidigare spelat i bland annat Narc och Sleepers) belönas med bästa manliga skådespelare för sin roll som labila parkeringsvakten Jay i charmiga Expired av Cecilia Miniucchi. Hans motspelerska i Expired är tvåfaldigt Oscarnominerade Samantha Morton (Morvern Callar, Control).
Expired har svensk biopremiär i mars 2008.

Så minns vi Robert Altman

NÄSTAN PÅ DAGEN FÖR ETT ÅR SEDAN nådde oss budet om att ytterligare en av den amerikanska filmens verkliga giganter hade gått ur tiden. Regissören Robert Altman som var född 1925 avled den 20 november 2006 och han blev alltså drygt 80 år. För den stora allmänheten är det kanske främst "M*A*S*H" man förknippar med hans namn. Mina personliga favoriter är "McCabe & Mrs Miller" (1971), "Nashville" (1975) och de samhällskritiska "Spelaren" och "Short Cuts" på 1990-talet.
Altman var en mycket mångsidig regissör, som lyckades skapa om inte alltid mästerverk så i alla fall ständigt mycket habila filmer, som aldrig var ointressanta.

En språklig särling omläst

DET FINNS ETT ANTAL SÄRLINGAR i den svenska prosan, och en av dem är utan tvekan Thorsten Jonsson. Förmodligen är han idag tämligen bortglömd utanför specialistkretsarna, och därför känns det extra välkommet att två av hans böcker nu finns tillgängliga, romanen ”Konvoj” och novellsamlingen ”Amerikaberättelser”, båda på förlaget Modernista.
Thorsten Jonsson blev inte gammal, han var född 1910 i Hörnsjö i Nordmaling och dog redan 1950. Fadern förestod EFS-bokhandeln i Umeå, varför Thorsten Jonsson kom att växa upp där. Efter en fil. kand.-examen 1932 fick han jobb på Umebladet, men redan 1935 flyttade han till Stockholm och arbetade på de båda tidskrifterna Tiden och Frihet. Under några år omkring 1940 var han redaktör för Bonniers konversationslexikon och även för Det Bästa. Mellan år 1943 och 1946 var han Dagens Nyheters New York-korrespondent och de sista åren före sin död var han knuten till kulturredaktionen, de två sista åren som dess chef.
Med natur- och kärleksdikter i samlingen ”Utflykt” debuterade Jonsson 1933 och han fortsatte sin litterära verksamhet med att översätta John Steinbeck och Ernest Hemingway till svenska, vilket kom att spela en avgörande roll för hans egna författarskap i fortsättningen, inte minst påverkades han av Hemingways hårdkokta stil. Överhuvudtaget var Thorsten Jonsson oerhört påverkad av amerikanska författare, utöver de nämnda bland annat också William Faulkner. På 1940-talet och efter hans död 1951 kom två essäböcker som i högsta grad pekar på detta: ”6 amerikaner” och ”Synpunkter”.
Thorsten Jonsson var framför allt en novellens mästare med samlingar som ”Dimman från havet” och ”Som det brukar vara” i främsta rummet, men hans mest kända verk är förmodligen romanen ”Konvoj”, som just kommit ut i en ny utgåva, och som berättar om en grupp människor ombord på S/S Barama med destination USA eller Kanada, passagerarna får sväva i ovisshet om destinationsorten, under andra världskriget. Här visar Jonsson tydligt att han inte bara är en språkets mästare utan också en högklassig människoskildrare.
Samtidigt har förlaget Modernista också givit ut Jonssons ”Berättelser från Amerika”, där vi återfinner ”Dimman från havet” och novellerna ”Anteckningar från Manhattan” och ”Samtalsvis”, som ingick i samlingen ”Sidor av Amerika” (1946), som alla visar att Jonsson hade en nästan profetisk syn på det amerikanska samhället och man kan knappast beskylla dem för att vara nattståndna.
Modernista har nu visat vägen, och förhoppningsvis får vi så småningom tillgång till mer av Thorsten Jonssons intressanta författarskap.

Steven Spielberg belönas med Cecil B DeMille-priset

VID NÄSTA GOLDEN-GLOBE-gala i januari 2008 kommer Steven Spielberg att få mottaga Cecil B DeMille Award för som det heter i ett pressmeddelande ”enastående bidrag till nöjesindustrin”. Priset instiftdes redan 1952 med avsikt att uppmärksamma personer som på olika sätt bidragit exraordinärt till underhållningsindustrin.
Cecil B DeMille avsatte själv djupa spår i den amerikanska nöjesindustrin, och han var som bekant själv också regissör. Trots detta är det bara två regissörer för Spielberg – Alfred Hitchcock och Mervyn LeRoy – som fått priset. Däremot har åtskilliga skådespelare och producenter fått utmärkelsen, Al Pacino, Barbra Streisand, Harrison Ford och Anthony Hopkins för att nämna några filmstjärnor och bland producenterna lägger vi märke till Walt Disney och Samuel Goldwyn.
Steven Spielberg som just håller på att avsluta ”Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull”, som skall ha premiär i maj 2008, har tidigare erhållit sex Golden Globes och tre Oscars.

Slottet vid Unter den Linden i Berlin återuppbyggs

NÄR BERLIN DELADES passade östtyskarna i sin iver att göra sig kvitt allt det gamla på att riva det gamla kungliga och kejserliga slottet vid Unter den Linden i Berlin och lät i stället uppföra en anskrämlig byggnad fylld av asbest, varför man efter återföreningen haft väldiga problem med att riva detta förfärliga monument över det socialistiska erans misslyckande. Nu har Berlins myndigheter, trots enorma kostnader, beslutat att återuppbygga slottet i sitt ursprungliga skick (se bilden), och Berlin kommer så småningom att åter kunna visa upp ett exempel på klassisk arkitektur. I närheten ligger både en av stadens tre operahus, barockdomen, Museum Insel och Humboldt-universitet.

Barnens Astrid 100 år

DET HAR VÄL inte kunnat undgå någon att Sveriges mesta och bästa barnboksförfattarinna Astrid Lindgren idag skulle ha fyllt 100 år. Låt oss därför bara instämma i hyllningskören, och uttrycka vår tacksamhet över vad hon åstadkom för både stora och små barn. Jag minns henne inte minst för att hon i samband med en skattebrottning lyckades få självaste, självgode finansministern Gunnar Sträng "på rygg".

Sjutton år i Alexander Solsjenitsyns liv

LITTERATURPRISTAGAREN Alexander Solsjenitsyn levde sjutton år i landsflykt i Vermont, USA, och om den tiden har han nu givit ut boken ”Mina amerikanska år”

Efter publiceringen av „Gulag-arkipelagen“ 1974 satt Alexander Solsjenitsyn en kort tid i häkte och blev sedan utvisad från Sovjetunionen. Efter två år i Schweiz flyttade den ofrivillige emigranten så med sin familj till USA, där man slog sig ner i Vermont vid den kanadensiska gränsen, och där bodde han så till 1994, då han återvände till Ryssland.
Minnena från den amerikanska exilen ligger nu till grund för boken ”Mina amerikanska år”. Vid sin sida hade han hela tiden hustrun Alja, som inte har nog med lovord för maken. Som redaktris, sekreterare och mor lyckades hon även i USA skapa en familjär atmosfär. Men Solsjenitsyn kände sig ändå alltid som en enstöring, och kände att hans liv egentligen inte förde någonstans, och han drabbades ständigt av en hemlängtan, som inte ens snön kunde rå på. Trots allt säger han själv, trots att han aldrig kände sig hemma i USA upplevde han i avskildheten i Vermont de sex lyckligaste åren i sitt liv.
Solsjenitsyn låter dussintals sovjetiska profiler och profithungriga ”skurkar” passera revy och citerar flitigt ur deras lögnaktiga historier, och systematisk går han igenom meningsskiljaktigheterna mellan honom själv och Andrej Sacharow och ovänskapen med Lew Kopelew. Sacharow kritiseras för sina ytterst naiva politiska åsikter ifråga om männsikorätt och det ryska folket. Kopelew anklagas för lögner och antisemistism.
Ännu hårdade slår kritiken av ”varulven” Andrej Sinjawskij, som i sin tur kritiserat Solsjenitsyns författarskap som stilitiskt undermåligt, jämställer Solsjenitsyn med en ayatollah.
Efter Sovjetunionens fall återvände Alexander Solsjenitsyn till Ryssland och bosatte sig i en liten by utanför Moskva.

En fotbollsepok är till ända

Gunnar Nordahl, Nils Liedholm och Gunnar Gren

DEN SISTE av den i Italien fortfarande oerhört populära svenska trion Gre-No-Li har avlidit, och därmed går en viktig epok i Sverige och Italien slutgiltigt i graven. Valdemarsviksgrabben Nils Liedholm blev 85 år.
Se för övrigt alla artiklar om "il Barone" t ex via Google.

Ny teori om Edgar Allan Poes död

Edgar Allan Poe (1809-1849)levde ett hårt liv med litteratur och alkohol

NÄR EDGAR ALLAN POE dog 1849, bara 40 år gammal, var han fattig och okänd, men ganska snart vallfärdade hans beundrare till graven. Poes mystiska död tror sig nu den amerikanske författaren Matthew Pearl ha en lösning på, och den lägger han fram i en roman, där han utnyttjats Poes detektivmetod.
Under sina sista dagar före sin död var Poe bara tillfälligtvis vid medvetande. Han utstötte åter och åter namnet ”Reynold” och bad sin bäste vän blåsa bort hans hjärna. Man hade hittat honom på en pub i kläder som inte var hans och i ett tillstånd som först tydde på att han var oerhört berusad.

Edgar Allan Poe dog den 7 oktober 1849 och till hans begravning kom bara fyra sörjande. Så tog staden Baltimore avsked av en av sina största andar. Hans beklagliga död är typisk för ett underskattat geni, och ända tills nu har hans död varit en gåta. Drack han sig till döds? Dog han av drogmissbruk? Eller var rabies dödsorsaken?
Matthew Pearl har försökt skingra dimmorna, och han tror att Poe dog på grund av en hjärntumör. I sin motivering pekar han på Poe på det fantasifulla skarpsinne, som den mästerlige undersökare C. Auguste Dupin arbetar med, t ex i ”Morden på Rue Morgue”, där förövaren i kriminell energi påminner om Hannibal Lecter. Det handlar kort sagt om en slags kriminalnovell om en diktare, som själv anses ha grundat den moderna kriminallitteraturen. Poes hjärna var skrumpnad men i övrigt i gott skick.
Matthew Pearls huvudperson försöker förklara Poes död genom att söka hjälp av den men som stått modell för mästerdetektiven C. Auguste Dupin, och då blir undersökningen i sig ett mordiskt spel. Men fortfarande när romanen är slut förblir gåtan om Poes död inte löst utan en spekulation.

Strejk i Hollywood

Två av de många programledarna, David Letterman och Oprah Winfrey, som kanske förlorar sina skämt

I MORGON kan det bli tämligen lugnt i Hollywoods drömfabrik och resultera i störningar i att skämtförrörjningen kommer att lida enorma avbräck. Ni som alltså inbillade er att en programledare som den omåttligt populära David Letterman själv skrev sina skämt kommer nu att bli gruvligt besvikna.
De cirka 3 000 medlemmarna i de amerikanska manusskrivarnas förening (WGA), beslutade nämligen häromdagen vid ett möte i Los Angeles Convention Center att strejka från och med måndag om en överenskommelse med producentföreningen om bl a bättre löner och ersättningar kommer till stånd.
Vi som sitter här i Europa har kanske lite svårt att inse vidden av problemet. Hos oss sitter manusförfattare lite överallt – i Hollywood kommer de till jobbet på morgonen, slår på sin dator och förväntas leverera skämt till alla ”Late Nights” etc.
Vad vore alltså den amerikanska kvällsunderhållningen utan skrivarstaben i Hollywood. Vi får väl hoppas att konflikten löses, så att det amerikanska samhället inte kraschar. Det räcker väl med de ekonomiska problemen för ”de stackars amerikanerna”.