Roy Andersson kritisk öppningstalare i Göteborg

ROY ANDERSSON var i år inbjuden som invigningstalare, när filmfestivalen i Göteborg öppnade i fredags kväll, och en bättre start kunde den väl inte ha fått. Roy Andersson skrädde nämligen inte orden och det fick chefen för kolossens på Gärdet i Stockholm (läs Svensks Filminstitutet) chef Cissi Elwin Frenkel att direkt gå i taket.
Roy Andersson dristade sig nämligen att kritisera dagens bidragsregler till den svenska filmen. Hans missnöje riktade sig framför allt mot att Filminstitutets bidrag i stor utsträckning går till synnerligen publika filmer, som är kommersiellt lönsamma och klarar sig bra utan bidrag. De nya stödreglerna innebär att filmer som Vi hade i alla fall tur med vädret – igen och Göta Kanal 3 får pengar, och han höll inte för otroligt att en ny golffilm med Tiger Woods eller åtminstone hans fru Elin skulle överösas med pengar.
Kanske vi till och med kan få en ny Åsa Nisse-film så småningom. ”Åsa-Nisses upphovsman var en fanatisk nazist och antisemit och deltog i tyska Waffen-SS under andra världskriget”. Det hade han möjlighet att vittna om, konstaterade Roy Andersson, men i stället skrev och regisserade han ”komedier” om stereotypa smålänningar och förteg sanningen, precis på samma sätt som nöjesindustrin idag gör genom att rikta folks uppmärksamhet på oväsentligheter i stället för på väsentligheter.
Att Roy Andersson har rätt i sin kritik kan Filminstitutet inte acceptera, utan dess chef talar i stället om att vi upplevt ett par spännande och framgångsrika filmår, hur framgångsrika är svårt att ännu bedöma, och hon menar att han hakat upp sig på marknadsstödet, men hans kritik riktades inte mot det utan framför allt mot att den kommersiella filmen får för mycket och den konstnärliga satts i strykklass.
Representerar man som Cissi Elwin Frenkel Svenska Filminstitutet hör det givetvis till bilden att försvara institutets verksamhet och gärna blunda för att Roy Anderssons kritik träffar i solar plexus.

Kultförfattaren J D Salinger är död

FÅ FÖRFATTARE har väl nått en sådan ryktbar som amerikanen J D (Jerome David) Salinger, som väl för de allra flesta någorlunda belästa människor enbart är känd för romanen Räddaren i nöden (Catcher In the Ray). Romanen kom ut första gången redan 1951 (i svensk översättning två år senare) och har för många generationer varit en kultbok. Fortfarande trycks den i stora upplagor. Det är knappast någon överdrift att påstå att Salinger är en av USAs mest kända författare, trots att hans produktion var ytterst knapphändig.
Jag behöver väl knappast påpeka att huvudperson är den unge Holden Caulfield, vars existentiella kamp och levnadsöde i New York snabbt blev en bestseller, och detta trots att litteraturkritikerna till en början var ganska ljumma i sina omdömen.
Men, som sagt, Räddaren i nöden blev snabbt en kultbok, även om den i många länder blev förbjuden på grund av sitt innehåll, sina svordomar, sina sexskildringar och sin samhällskritik, och fortfarande är den tämligen omstridd i Salingers hemland.
Men den trycks och säljs fortfarande och har ni inte läst den så gör det.
Salinger gillade inte den uppmärksamhet som hans roman medförde utan drog sig undan och skrev i fortsättningen mycket sparsamt, och redan 1965 skrev han sin sista originalnovell för New Yorker.

I onsdag avled J D Salinger i sitt hem i New Hampshire i en ålder av 91 år.

Vad gör en flugskit på en sotare?

Anser sig vara rolig

FRITIOF NILSSON PIRATEN myntade en gång den rubrikfråga som Nils Petter Sundgren citerade med anledning av åldersrasisten (Sundgrens uttryck) Johan Glans påhopp under den senaste Guldbaggegalan. Ifjol dummade sig Glans när det gällde Nils Petters ålder, och när han i år skulle försöka vara rolig och be Nils Petter om ursäkt för förra årets påhopp, gjorde han ytterligare ett klavertramp. Det är inte lätt att vara rolig, kommenterade Nils Petter och citerade Piraten.
Sundgren påpekar sedan mycket riktigt att humor knappast är någon bra svensk gren, eftersom vi saknar den brittiska och amerikanska traditionen. ”I Sverige blir det lätt bonnhumor”, konstaterar han mycket riktigt. Ni som någon gång sett Parlamentet förstår genast vad han menar.
För tillfället arbetar Sundgren med sina memoarer, som jag verkligen ser fram emot. Få idag levande bör ha så mycket att säga om film i allmänhet och svensk film i synnerhet.
På frågan om Johan Glans kommer med i memoarerna svarar Nils Petter: ”Nej, han är en för liten fjant för att komma med”.

Fjäsket i sin prydno

GUDSKELOV ATT MAN INTE bor i Gävleborgs län. Inte nog med att vintrarna oftast är jäkligare där än i landet i övrigt, nu har Region Gävleborg beslutat att anslå 3 miljoner kronor till Ockelbo kommuns förberedelser för den anomali som det redan uttjatade bröllopet i sommar innebär, om man får tro Gefle Dagblad och det bör man väl kunna göra. Det råkar ju vara så att den s k gemålen kommer från Ockelbo.
"Så roligt. Fantastiskt. Nu kan vi verkställa det vi har planerat", säger Monica Järnkvist, projektledare i Ockelbo.
En projektledare kommer att ansvara för skyltning och utsmyckning. Man kommer också att marknadsföra Ockelbo på lång sikt, bland annat på turistmässan i Göteborg i mars.
Vad inbillar man sig egentligen? Tror man verkligen att folk kommer att vallfärda till Ockelbo? Hur dum får man egentligen bli i landet Lagom?
I vissa fall finns det inga pengar alls och man tvingas dra ner på det mesta, men när det gäller att fjanta för ett gäng människor som råkar bo på Drottningholm, då är tydligen ekonomin god.
Är det inte snart dags att verkligen göra Sverige till en demokrati? Eller vad sägs om att åtminstone återinföra valriket för att ge drottningholmarna lite konkurrens? Om man nu verkligen anser att vi behöver en maktlös person som åker omkring och tror att han gör mer reklam för Sverige än Stenmark, Borg, Zlatan, ABBA, för att bara nämna några.
Vad beror det på att så många kungadömen lever kvar i Norden och enbart Finland har insett vad som är förnuftigt i en modern stat. Där har man ju varit klok nog att också införa Euro.

Segt var ordet

Kjell Bergqvist genomled tre långa timmar

JOHAN GLANS är rolig – tycker han själv. Vi andra med en gnutta krav på humor delar inte alltid hans uppfattning. Under gårdagens baggegala kunde man också se ett antal personer i publiken som absolut inte delade hans uppfattning. Och direkt pinsam var sketchen med förvandlingsskåpet, där han låtsades bli förvandlad till kvinna – ett inslag en bra bit under plimsollarmärket.
Har man någon gång sett en Oscars- eller Emmygala eller varför inte en utdelning av de tyska filmpriserna, kan det inte undvikas att man gör jämförelser – och de utfaller knappast till baggegalans fördel. Allt är stereotypt och likadant år från år. Och begreppet tacktal har knappast någon fattat innebörden i. De flesta kanske skulle kunna betecknas som ”tacktack” till höger och vänster. Alla namn som rabblas i mikrofonen kan knappast vara kända för särskilt många. Är man nominerad bör man vara beredd på att man kan vinna en bagge och förbereda sig åtminstone en aning. Flertalet kommer upp och pustar och sätter igång att rabbla. En pristagare var i går kväll så förberedd att personen ifråga hade en lång lista och läste namn från. Det är tydligen svensk spontanitet... Trist, över hövan trist. Jag förstår dem som lämnade TV-galan och till exempel roade sig med kvinnornas detektivbyrå.
Men eftersom jag har ett drag av självplågare i mig stannade jag kvar och den belöning jag fick var Kjell Bergqvist, som visserligen också tackade – men sig själv, och dessutom med det sällsynta inslaget ironi. ”Det blir lite segt att sitta här i tre timmar. Om man inte fick en sådan här”, konstaterade han och höjde sig bagge.
Segt var ordet, och det tyckte även jag som TV-tittare, även om jag slapp sitta tre timmar. Två räckte fuller väl!

Eric Rohmer är död - hans filmer lever

DEN FRANSKE REGISSÖREN ERIC ROHMER (eg.Jean-Marie Maurice Scherer), en centralgestalt i den ”den nya franska vågen” avled igår efter en kort tids sjukdom 89 år gammal. Men han hade under sitt långa liv inte bara sysslat med film utan han hade också en bakgrund som romanförfattare och språklärare i franska och tyska.
Bakom sig hade han ett femtiotal filmer av vilka många hade tagits väl emot av både kritik och publik. Många av hans filmer har visats på våra svenska biografer. Mest känd är förmodligen hans som bästa utländska film Oscarsnominerade Min natt med Maud (1969), som är den tredje och av många ansedd som den absolut bästa bästa av hans s k ”moraliska berättelser”. Den tilldrar sig under några vinterdagar i den franska landsortsstaden Clermont. Jean-Louis Trintignant spelar ingenjören som under en högmässa ser en studentska (Marie-Christine Barrault), som han bestämmer sig för att gifta sig med trots att han aldrig talat med henne.
I den långa raden av filmer vill jag gärna framhålla hans film från 1992, Tre män och en kärlek, som ingår i hans s k ”årstidssvit” och som också den utspelas på vintern. I mångt och mycket påminner den om Min natt med Maud.
Av hans övriga filmer minns nog många den finstämda Claires knä (1972), Kärlek på eftermiddagen ((1976), Pauline på stranden (1984) eller Fullmånenätter (1987), alla värda att ses och ses om.
I Venedig 2001 mottog Eric Rohmer ett välförtjänt Guldlejon för sin samlade filminsats.
Den franske presidenten Nicolas Sarkozy konstaterade I New York Times i samband med Rohmers bortgång att Rohmer skapade en egen ”Rohmerstil”, som kommer att leva länge efter hans död. Det är så sant som det är sagt.

Mångfaldigt prisbelönad TV-serie

I KVÄLL ÄR DET DAGS att inta TV-soffan strax efter klockan 22, för ni skall väl följa säsong 3 av den mångfaldigt prisbelönade serien om New Yorks reklamvärld, som är fylld av ambitiösa och hänsynslösa män och kvinnor som gör allt för konsten att sälja.
Serien är skapad av Emmybelönade producenten och manusförfattaren Matthew Weiner som tidigare jobbat med den kritikerrosade succéserien The Sopranos. I huvudrollerna ser vi bland andra Jon Hamm (Golden Globe-belönad för sin roll), Elisabeth Moss (Vita huset), John Slattery (Desperate Housewives), Christina Hendricks (Kevin Hill), Vincent Kartheiser (Angel), m.fl.

En gyllene tidsålder
I USA 1960 var reklambyråerna en mäktig influens över massorna. Personlig och yrkesmässig manipulation definierade arbetsplatsen och avslutade affärerna. I den här världen skapade Sterling Cooper Advertising Agency reklamkampanjer, från cigaretter till politiker, bättre än någon annan. Det var en gyllene tidsålder. Kvinnorna hade precis bara börjat frigöra sig. Lugnande mediciner och preventivmedel var på frammarsch. Och god etik, rökfria miljöer, sexuella trakasserier och etnisk mångfald hörde till framtiden.
Serien tar en nära titt på den innovativa, men samtidigt hänsynslösa, reklambranschen med sina yrkesmänniskor som dagligen formade det amerikanska folkets hopp och drömmar under den här gyllene tidsepoken.
I centrum för handlingen hittar vi Don Draper (Jon Hamm) och hans arbetskollegor på reklambyrån. Draper är det största namnet i reklamvärlden och en lika stor kvinnorkarl. Samtidigt som han går från styrelserum till sovrum kämpar Draper för att hålla sig kvar på toppen över de unga nya cheferna som är ute efter att ta hans plats. Serien visar även upp mäns och kvinnors olika roller under den här tiden samtidigt som den utforskar verkligheten bakom 1960-talets förklädda traditionella familjevärderingar.
Säsong 1 och 2 finns på DVD, vilket givetvis är att föredra så att man slipper vänta en hel vecka på nästa avsnitt. De båda säsongerna innebar för min del att jag glömde bort vad julens budskap egentligen är. New Yorks reklamvärld fick åtminstone mig att nästan glömma att doppa i grytan, och det vill inte säga lite.