Oscarsvinnare med framgång

STEFAN RUZWITZSKYS Oscarsvinnare Falskmyntarna (Die Fälscher) gör sitt segertåg över världen. I Australien ligger den på tio i topp-listan och i USA har den redan spelat in fem miljoner dollar.
Ruzwitzskys film tilldrar sig under andra världskriget och berättar om den judiske konstnären Salomon Sorowitch, som för att rädda sitt eget liv samarbetar med nazisterna i en plan att förstöra de allierades ekonomi genom att tillverka och sprida falska pengar och samtidigt fylla sina egna kassakistor med både amerikanska dollar och engelska pund.
Falskmyntarna belyser ett mycket svårt moraliskt dilemma, som alltför många människor ställdes inför i koncentrationslägret Sachsenhausen. Ruzwitzsky ställer frågan: vad skulle du själv ha gjort, och naturligtvis finns det inget lätt svar.

Klaus Maria Brandauer tillsammans med Coppola

KLAUS MARIA BRANDAUER filmar för tillfället med Francis Ford Coppola i hans senaste film Tetro i Buenos Aires. Brandauer gör en dubbelroll. I handlingens centrum finns en konstnärsfamilj som emigrerat från Italien. Brandauer gestaltar familjen arrogante patriark, och om den rollen har Coppola sagt, att ”fadern är mycket sammansatt, arrogant och full av hårdhet. Han är mäktig och härskande. Klaus Maria Brandauer behärskar vita duken likaväl som hans karaktär behärskar familjen”.
Inspelningen, som bland annat äger rum på operan i Buenos Aires, håller för Brandauers vidkommande på till mitten av juni. Strax därefter börjar han med instuderingen av Heinrich von Kleists Den sönderslagna krukan i regi av Peter Stein på Berliner Ensemble.
Coppolas Tetro får sannolikt premiär på biograferna på våren 2009.

Sydney Pollack är död

DET BÖRJAR BLI ALLT GLESARE bland de stora regissörerna – det är tanke som slår en när man nås av budet att Sydney Pollack avlidit 73 år gammal.
Tidigt skaffade han sig skådespelarutbildning och agerade både på scenen och i TV, både som skådespelare och regissör. Sin första långfilm gjorde han i mitten på 1960-talet, och han imponerade genast både på kritiker och publik. Stor framgång hade han redan 1969 med När man skjuter hästar, som många förmodligen erinrar sig.
Under sin aktiva tid regisserade Sydney Pollack 21 långfilmer och gjorde en rad TV-shower, men han agerade dessutom i ett 30-tal filmer och producerade över 40.
Utan att trötta med en massa uppräkningar vill jag ändå nämna några av hans filmer, som gjort stort intryck på mig: Tre dagar för Condor (1975), Tootsie (1982), Out of Africa (1985), Firman (1993), Sabrina (1995)och Eyes Wide Shut (1999). Jag kanske också skall tillägga att han producerade och spelade mot George Clooney i Michael Clayton. Det är en film som inte går åt för hackor!
Det är mina favoriter, men jag har full förståelse för om andra föredrar andra av hans filmer. Som tur är har jag åtskilliga av hans filmer på video, så att jag när som helst kan njuta av hans eminenta känsla för filmen som medium.

Skoldrama vann Guldpalmen i Cannes

DET VAR LÄNGE SEDAN – närmare bestämt 21 år – sedan en fransk film blev Guldpalm-vinnare i Cannes. Men nu har det hänt och det var Laurent Cantets skoldrama från en parisisk förort, Entre les murs (Mellan väggarna), som tog hem priset. Filmen har köpts in av Nonstop Entertainment varför vi så småningom får möjlighet att bekanta oss med Cantets film.

Övriga pristagare i Cannes:
• Stora jurypriset: Gomorra av Matteo Garrone, Italien
• Juryns pris: Il Divo av Paolo Sorrentino, Italien
• Bästa manus: La silence de Lorna (Lornas tystnad) av Jean-Pierre och Luc Dardenne, Belgien
• Specialpriset för ett livsverk: Cathérine Deneuve, Frankrike
• Bäste skådespelare: Benicio Del Toro i Che av Steven Soderbergh, USA
• Bästa skådespelerska: Sandra Corveloni i La ligna de passe av Walter Salles, Brasilien
• Caméra d’or för bästa debut: Hunger av Steve McQueen, Storbritannien
• Guldpalmen för bästa kortfilm: Magatron av Marian Crisan, Ungern
• Särskilt omnämnande för kortfilm: Jerrycan av Julius Avery, Australien
• Stora priset i serien ”Semaine de la critique”: Snijeg (Snö) av Aida Begic, Bosnien
• Ekumeniska juryns pris: Adoration av Atom Egoyan, Kanada
• Internationella filmkritikerpriset: Eldorado av Bouli Lanners, Belgien

Un certain regard
• Huvudpriset: Tulpan av Sergej Dvortsevoy, Ryssland
• Jurypriset: Tokyo sonata av Kiyoshi Kurosawa, Japan
• Juryn Coup de coeur: Wolke 9 av Andreas Dresen, Tyskland
• ”Knockout-priset”: Tyson av James Toback, USA
• ”Förhoppningspriset”: Johnny Mad Dog av Jean-Stéphane Sauvaire, Frankrike

Internationella frilkritikerjuryn FIPRESCI
• Delta av Kornel Mundruczo, Ungern
• Hunger av Steve McQueen, Storbritannien

Äntligen! Äntligen! Äntligen!

.

ÄNDA SEDAN MAN BÖRJADE införa specialgymnasier för en rad olika idrottsgrenar för att få fram en elit (detta i alla andra sammanhang så förhatliga ord), har jag hävdat att vi också borde få speciella gymnasielinjer för särskilt begåvade elever, men det har ständigt motarbetats av flumskolans förespråkare, dvs den svenska socialdemokratin (inte minst storbossen Göran Persson). Sossarna inbillar sig som bekant att alla i demokratins namn har samma förutsättningar att tillgodogöra sig samma undervisning. Nedrustaren inom vänsterpartiet herr Lars Ohly har ju till och med hävdat, på allvar kan det väl rimligen inte vara, att det är odemokratiskt att ge läxor, eftersom alla föräldrar inte har tid eller möjligheter att hjälpa sina telningar med läxläsning.
Här i Sundsvall har en politiker enligt ortspressen hängt på Ohlys synpunkt och talat om det odemokratiska i läxläsning, eftersom nämnda politiker är så engagerad att han/hon (jag avstår från att ställa någon i skamvrån) inte har tid med sina barn. Har man inte det skall man givets inga ha, kan man mot detta hävda.
Redan har flumsossar nu på morgonen reagerat och vad jag förstår på fullt allvar menat att den bästa skolan är den vi just nu har med sammanhållna klasser, dvs klasser där de begåvade rullar tummarna i väntan på de mindre begåvade ska hinna utföra det de själva klarat av för länge sedan.
Att det finns begåvningsskillnader måste vi inse (sossarna och vänstern har mycket svårt för detta), och att vi för framstegens skull behöver ta vara på våra begåvningar och ge dem så mycket stöd som det är möjligt har utbildningsminister Björklund insett.
Låt de förstockade sossarna sitta i sandlådan med Lars Ohlys parti och bygga sandslott och tro att allt ordnar sig. Heder åt utbildningsministern som vågar tror på Sveriges framtid, dvs våra begåvade ungdomar som vill något. Alla har tyvärr fortfarande inte fått samma utförsgåvor, och n stor grupp vill inte ha så mycket teoretisk utbildning utan vill jobba med händerna. Det är en för vårt samhälle mycket viktig grupp som vi också måste ta vara på, i förslagsvis i speciella yrkesskolor. Det allena saliggörande är inte att gå på gymnasier och universitet/högskolor. De som absolut inte vill något kan ju sitta med sina kepsar och pilla med sina mobiltelefoner och spela dataspel

En av min ungdoms hjältar

JAMES MAITLAND STEWART var för många i min generation en av den vita dukens allra största hjältarna, som man gärna köade för att få se en film med. Därför tycker jag att det finns all anledning att idag aktualisera minnet av denne scenens gigant.
James Stewart föddes den 20 maj 1908, alltså på dagen för hundra år sedan, i Indiana i Pennsylvania och dog den 2 juli 1997 i Los Angeles i Kalifornien.
Vi minns ”Jimmy” Stewart i många skepnader, som västernhjälte, som den hygglige pricken, som svärmorsdrömmen, men också som officeren, för att bara nämna några av e många genrer han dök upp. Men vad han än gestaltade, hade man ändå en känsla av att han ständigt var sig själv.
För den suveräna rolltolkningen i En skön historia (The Philadelphia Story) fick han 1940 en Oscar som årets bäste manlige skådespelare. Här spelade han två andra av den amerikanska filmens främsta namn på 30- och 40-talen Katharine Hepburn och Cary Grant. Men redan året innan hade han varit Oscarsnominerad för rollen som den idealistiske Mr Smith i Mr Smith i Washington, men det årets statyett gick till Robert Donat i Goodbye Mr Chips.
Under andra världskriget tjänstgjorde James Stewart i det amerikanska flygvapnet och befordrades så småningom till överste och dekorerades flitigt. Efter kriget överförde han i reserven och avancerade till slut till brigadgeneral.
Under sin karriär medverkade Stewart i drygt hundra filmer och som sagt i rad olika genrer. Tillsammans med Frank Capra gjorde han idealistiska och godhjärtade filmer (Mr Smith i Washington, Livet är underbart), med Alfred Hitchcock de två mästerverken Fönstret åt gården och Studie i brott, med Anthony Mann ett antal västernfilmer (Winchester ’73, Den nakna sporren).
Nu kan det vara dags att från DVD- eller VHS-hyllan någon av James Stewarts mästerliga filmer. Varför inte just Fönstret åt gården, som är en av mina absoluta favoriter, eller En skön historia, som vida överglänser Charles Walters remake En skön historia (High Society), där det inte hjälpte att rollistan tog upp namn som Frank Sinatra, Bing Crosby, Grace Kelly m fl.

Den svenska filmens nestor 100 år

UNDER MINA ÅR SOM REDAKTÖR för Sveriges äldsta filmtidskrift Filmrutan hade jag glädjen att ha ett mångårigt och synnerligen givande samarbete med regissören, filmforskaren och filmprofessorn Gösta Werner. Att jag nämner det idag beror helt enkelt på att han idag firar sin hundraårsdag. Därmed är han den äldste idag levande regissören i Europa.
GÖSTA WERNER föddes alltså den 15 maj 1908 och hans vagga stod i det natursköna skånska Östra Vemmenhög. Så småningom hamnade han i Lund, där han avlade sin fil kand 1930. Året innan hade han varit en av initiativtagarna till Lunds studentfilmstudio. Lite senare flyttade han till Stockholm, där han fortfarande är bosatt. I Stockholm kom han direkt i kontakt med filmbranschen som reklamchef, översättare och manusbearbetare, men han skrev också egna manus.
I början av 1940-talet debuterade han som regissör och därefter har filmlistan blivit lång, och den innehåller både kort- och långfilmer. Det skulle föra alldeles för långt att gå igenom hela hans produktion, låt mig bara nämna några av de mest berömda titlarna: Midvinterblot (1943) och den kanske mest kända kortfilmen Att döda ett barn tio år senare efter en novell av Stig Dagerman. Han långfilm Två trappor över gården (1950) finns det skäl att nämna.
På 1970-talet började han undervisa filmvetenskap vid Stockholms universitet, där han efter en tid som docent blev professor. Under hela sitt liv har Gösta Werner varit en flitig skribent, både i bokform och i tidskrifter. I Filmrutan hade han i många år ett stående inslag ”Så gick det till”, där han utifrån bilder diskuterade tillkomsten av berömda filmscener. Ett mycket populärt inslag i tidskriften.
Idag fyller alltså denne filmens nestor 100 år, och jag vill ödmjukt passa på att ställa mig i den långa kön av gratulanter!

Bergman får gata och torg i Stockholm

DET VERKAR NU KLART att Ingmar Bergman skall få en gata uppkallad efter sig i centrala Stockholm. Det handlar om en del av den nuvarande Smålandsgatan – öster om Birger Jarlsgatan – alldeles bredvid Dramaten. Dessutom får platsen i hörnet av Almlöfsgatan och Nybrogatan Ingmar Bergmans namn.
”När staden rustar upp Nybrogatan kommer en intressant och vacker torgbildning för uteserveringar och rekreation att skapas”, enligt det moderata stadsbyggnads- och trafikborgarrådet Mikael Söderlund.

Enorma biljettpriser

BILJETTERNA PÅ DEN SVARTA MARKNADEN till Champions League-finalen i Moskva den 21 maj betingar på den amerikanska sajten Ticketsolutions.com ett pris på 120 000 kronor för bra sittplatser, om man får tro BBC.
Som bekant är finalen helengelsk med Chelsea och Manchester United inblandade, och det kan ju verka lite vrickat att två engelska lag och en massa fans reser till Moskva, men spelplatsen var bestämd långt innan den senaste Champions League-omgången började.
Enligt BBC ligger priset för biljetter på i dag på 60 000 kronor och uppåt. En av anledningarna till de enorma priserna lär vara att Chelseas ägare Roman Abramovitj är omåttligt populär och superkändis i sitt hemland.Men vill man nu se matchen på plats, vilket ju egentligen är onödigt då den direktsänds i TV, räcker det givetvis inte bara med att ha en biljett. Flygresa, hotell, mat etc tillkommer, och naturligtvis har hotell- och restaurangägarna passat på att höja priserna. De gamla kommunisterna har snabbt lärt av de de tidigare så förhatliga kapitalisterna!