För andra gången till en Elm

Nu är det dags igen! 2005 tilldelade Sveriges Radio Kalmar sitt "Komet pris" till den yngste brodern Elm. I år är det så dags för nästa steg på generations-stegen och SR Kalmar har i år valt mellanbrodern Viktor som årets "Sport Komet".

SR Kalmars motivering till Viktors utnämning lyder:Viktor Elm, 22 år, Kalmar FFEfter debutsäsongen 2006 växte han under 2007 till en av de tongivande i laget som tog cupguld och allsvenskt silver। Kvittot kometkarriären kom i december när han upphöjdes till landslagsman। Hans proffsiga inställning och spelhuvud bör leda till landskamper även i stora mästerskapen।

Två filmgiganter belönade

ÅRETS GULDBAGGEGALA verkade kalkerad på andra galor vi redan varit med om. Scenen intas till en början av någon som krampaktigt försöker vara lustig, ibland på andras bekostnad. Därefter följer ett antal töntiga nyinspelade filmsnuttar där skådespelarna verkar lida lika mycket som publiken.
Så är det dags för den långa raden av baggeutdelning, och som vanligt är de nominerade – trots att nomineringen varit officiell läng – fullständigt överraskade och svarslösa. Att man kan förbereda sig har tydligen aldrig föresvävat dem. Och givetvis behövs ingen förberedelse för att räkna upp och tack en massa mer eller mindre kända namn.
Lär man sig aldrig något?

Jag skall inte trötta med en massa uppräkningar – den som till äventyrs såg galan har redan fått nog. Låt mig bara nämna ett par regissörer och filmer som var outstanding denna måndagkväll i Stockholm.

Regissören Shane Meadows (Twenty Four Seven, Dead Man´s Shoes) bevisar än en gång att han inte är rädd för att dokumentera de mörka sidorna av engelsk kultur i det sylvassa och charmiga skinnskalledramat This is England, ett dagsaktuellt tidsdokument som med djupt varm underton berättar en historia om en ung outsider på väg att hitta sig själv. Filmen utspelar sig i 80-talets England när järnladyn Margaret Thatcher är i färd med att skicka fler soldater till Falklandskriget och nationalistiska krafter får fotfäste hos en arbetarklass utan arbete. Detta är också tiden när Ska och Oi-punk-kulturens gängbildningar snart blir uppdelade i musikfanatiker vs. rasister. Mittemellan hamnar den 12-årige huvudkaraktären Shaun, spelad av en superb Thomas Turgoose, som finner gemenskap i uniformen och brödraskapet som skinnhuvudena erbjuder.

Att Roy Andersson är vår kanske främste regissör idag råder det ingen tvekan om. Det har han visat i sina sparsmakade filmer, som inte alltid blivit publikframgångar, men som kommer att överleva det mesta som presteras i dagens film-Sverige. Och det visar han i den nu belönade Du levande.Idag gör fler filmer än på länge, men frågan är om man inte borde ta efter Roy Andersson och arbeta igenom sitt stoff grundligare. Jag tror att den svenska filmen skulle stå sig bättre internationellt då, och tomrummet efter IngmarBergman skulle inte kännas så enormt.

Snart festivaldags i Berlin

Även om Scarlett Johansson inte kommer personligen till Berlin finns hon på vita duken

DEN INTERNATIONELLA FILMFESTIVALEN i Berlin öppnar den 7 februari för 58:e gången i den tyska huvudstaden och filmerna som skall tävla om guld- och silverbjörnarna har presenterats. Sammanlagt startar 26 filmer i tävlingen, varav 18 är världspremiärer – fem filmer visas utom tävlingen.
På programmet återfinns redan omtalade verk som den amerikanska produktionen
Ballast av Lance Hammer och Be Kind Rewind av Michel Gondry liksom Night and Day (Sydkorea) av Hong Sangsoo. Från Iran kommer The Song Of Sparrows av Majid Majidi, vidare den tysk-franska produktionen I've Loved You So Long av Philippe Claudel med Kristin Scott Thomas och den finsk-tyska Black Ice von Petri Kotwica.
Utom tävlan finns den stjärnspäckade amerikanska Fireflies in the Garden av Dennis Lee med Julia Roberts, Ryan Reynolds, Willem Dafoe och Emily Watson och den amerikansk-brittiska The Other Boleyn Girl av Justin Chadwick med Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana.
Festivalen avslutas den 17 februari.

Här är hela över filmerna i den officiella tävlingen:
- „Kirschblüten – Hanami“ av Doris Dörrie (Tyskland), med Elmar Wepper und Hannelore Elsner
- „There Will Be Blood“ av Paul Thomas Anderson (USA), med Daniel Day-Lewis
- „S.O.P. Standard Operating Procedure“ av Errol Morris (USA)
- „Happy-Go-Lucky“ av Mike Leigh (Großbritannien)
- „Gardens of the Night“ von Damian Harris (Storbritannien), med John Malkovich
- „Elegy“ av Isabel Coixet (Spanien), med Penélope Cruz, Ben Kingsley och Dennis Hopper
- „Julia“ av Erick Zonca (Frankrike), med Tilda Swinton
- „Lady Jane“ av Robert Guédiguian (Frankrike)
- „Feuerherz“ av Luigi Falorni (Italien)
- „Caos calmo“ av Antonello Grimaldi (Italien), med Nanni Moretti och Isabella Ferrari
- „Restless“ av Amos Kollek (Israel)
- „Zou You“ (In Love We Trust) av Wang Xiaoshuai (Kina)
- „Sparrow“ av Johnny To (Hongkong/China)
- „Kabei“ (Kabei – Our Mother) av Yoji Yamada (Japan)
- „Lake Tahoe“ av Fernando Eimbcke (Mexiko)
- „Tropa de Elite“ (Elitenheten) av José Padilha (Brasilien)
- „Ballast“ av Lance Hammer (USA)
- „Bam gua Nat“ (Night and Day) av Hong Sangsoo (Sydkorea)
- „Il y a longtemps que je taime“ (Ive Loved You So Long) av Philippe Claudel (Frankrike), med Kristin Scott Thomas
- „Musta Jaä“ (Svart is) av Petri Kotwica (Finland)
- „Avaze Gonjeshk-ha“ (The Song Of Sparrows) von Majid Majidi (Iran)

Utom tävlan:
- Shine a Light av Martin Scorsese (USA, öppningsfilm) med Rolling Stones
- „Katyn“av Andrzej Wajda (Polen)
- „Fireflies in the Garden“ av Dennis Lee (USA), med Julia Roberts, Ryan Reynolds, Willem Dafoe, Emily Watson
- „The Other Boleyn Girl“ av Justin Chadwick (Storbritannien), med Natalie Portman, Scarlett Johansson, Eric Bana
- „Be Kind Rewind“ av Michel Gondry (Frankrike, avslutningsfilm), mit Jack Black, Danny Glover, Mia Farrow

Hindenburg var ingen marionett

Den 21 mars 1933 hedrade rikspresidenten Paul von Hindenburg nationalsocialisternas "Tag von Potsdam" med sin närvaro, och därmed räknade NSDAP med att maktövertagandet var definitivt. Hitler tackade presidenten med en artig bugning och en handtryckning

PAUL VON HINDENBURG hjälpte Adolf Hitler 1933 till makten, och i allmänhet har hans agerande tytts som ett tecken på ålderssenilitet, men den tyske historikern Wolfram Pyta motsäger detta och konstaterar att Hindenburg var fullt medveten om vad han gjorde när han den 30 januari 1933 utnämnde Hitler till rikskansler.
Wolfram Pyta är född i Dortmund 1960 och innehar en professur vid universitetet i Stuttgart och leder ett forskningscentrum i Ludwigshafen, där allmänne åklagarens akter mot naziförbrytarna förvaras. Pyta räknas som en av de bästa kännarna av Weimarrepubliken och har vid sidan av sin nyligen publicerade Hindenburg-biografi (Hindenburg. Siedler, Berlin. 1117 S., 49,95 Euro) lagt fram talrika bidrag till den tyska 1800- och 1900-talshistorien.
Häromdagen intervjuades Wolfram Pyta av den tyska dagstidningen Die Welt, och man kom direkt in på frågan varför Paul von Hindenburg utnämnde Adolf Hitler till rikskansler. Det är enligt Pyta en kardinalfråga, eftersom den tyska författningen inte på något sätt tvingade presidenten att utnämna ledaren för det största riksdagspartiet till rikskansler. Weimarrepubliken var inte parlamentarisk, varför Hindenburg fritt kunde välja kansler. Dessutom hade Hitlers båda företrädare, Franz von Papen och Kurt von Schleicher, brutit av mot den nationalsocialistiska majoriteten. Hindenburg skulle ha varit tvungen att genomdriva en grundlagsändring, där regeringsbildningen tog hänsyn till riksdagsmajoriteten, och då hade Hitler varit den enda tänkbara. Även om den möjligheten hade erbjudits Hindenburg så hade det krävts att han varit villig att i nödfall kringgå bestämmelser i författningen.
Några dagar före den 30 januari hade Hindenburg försäkrat att han aldrig skulle göra den ”österrikiske korpralen” varken till försvarsminister eller rikskansler och man undrar naturligtvis varför han ändrade uppfattning på så kort tid.
Ända sedan oktober 1931 hade Hitler i Hindenburgs ögon blivit alltmer möjlig för en ministerpost, anser Pyta, och i november 1932 kunde han till och med tänka sig honom som rikskansler, men givetvis på Hindenburgs villkor. Hitler meddelade att han var beredd att acceptera presidentens eventuella krav, och därmed kom förverkligandet av ett gemensamt mål, som skulle kunna kallas projekt folkgemenskap, allt närmare, dvs den inre enighet man skenbart hade lyckats åstadkomma i augusti 1914. Hindenburg kände sig som den politiske mannen att genomföra den folkgemenskap.
Nazisterna hade visserligen råkat ur för en tillbakagång i novembervalet 1932, men det förändrade ingenting, eftersom nazisterna tillsammans med kommunisterna fortfarande kunde blockera allt riksdagsarbete, och det finns inget som tyder på att valutgången skulle ha fått Hindenburg att ändra sig. Han var fortfarande beredd att acceptera Hitler som kansler.
Vad hos Hitler tilltalade den gamle rikspresidenten? Ett entydigt svar är svårt att ge, men von Papen och Hindenburg var inga såta vänner, och von Schleicher hade han sett som en nödlösning i juni 1932. Hindenburg kände knappast den nye rikskanslern och ett förtroendefullt förhållande fanns det bara såtillvida att presidenten i december 1932 och januari 1933 betrodde von Papen med den vanskliga uppgiften att bakom von Schleichers rygg få till stånd en koalition med den nationella högern.
Rikspresidenten var enligt Pyta ingen marionett i händerna på sina rådgivare, utan den karismetiske Hindenburg hade redan under första världskriget verkat som politiker och militär, och Pyta anser sig kunna slå fast att ingen politiker under perioden 1914 till 1934 har haft större inflytande än han. Den 30 januari överlämnade han stor makt till Hitler, men den strängt taget fullständiga makten över Tyskland fick NSDAP först under de följande månaderna, då den politiska och kulturella historien blev mycket nära sammanflätade. Sedan mötet i Potsdam var han övertygad om att närmandet mellan rikskanslern var riktigt. Hitler gav Hindenburg möjlighet att befästa rollen som symbol för rikets enhet, men utan tvekan var redan 1933 en diktatur och man får inte blunda för att större delen av tyska folket frivilligt avhände sig den politiska friheten.

Jens Lehmann återvänder

DET ÄR NU SÅ GOTT SOM KLART, att den tyske landslagsmålvakten Jens Lehmann återvänder till Boroussia Dortmund, som han för ett antal år sedan lämnade för att vakta målet i Arsene Wengers Arsenal. På senare tid har Wenger valt att mellan stolparna placera spanjoren Manuel Almunia, som fick hoppa in i fjolårets Champion League-final sedan Jens Lehmann blivit utvisad. Efter återkomsten från en skada har Jens Lehmann mestadels fått nöta bänk, men skall han behålla sin landslagsplats måste han givetvis få speltid, och det är därför han nu återvänder till Dortmund. Så snart allt är klart är det meningen att Jens Lehmann skall ansluta sig till Boroussias träningsläger i Marbella.

Stig Slas Claesson har avlidit

UNDER DEN GÅNGNA HELGEN har vi nåtts av budet att den oerhört folkkäre författaren och konstnären Stig Claesson, signaturen Slas, har avlidit. Han blev 79 år gammal.

- Det var en otroligt skön kille. Det är få som var så mångsidiga som han, konstaterar författaren Klas Östergren, som känt Slas sedan 1970-talet, till TT.

Stig Claesson, som föddes i Stockholm den 2 juni 1928, var son till nattvakten John Claesson och hans hustru Helna. Efter studier vid Konstakademien i Stockholm 1947-1952 arbetade han som bildkonstnär och illustratör. Vi minns bland annat illustrationer till verk av Per Anders Fogelström
Som författare började Slas med berättelser om sina utomlandsresor. Många kommer säkerligen ihåg En vandring i solen (1976), som ett par år senare filmades av Hans Dahlberg med bland annat Gösta Ekman i den digra rollistan av kända namn. Hans böcker har ofta något reportagemässigt över sig, men med starka inslag av fiktion.
Snart blev Slas mycket tydligt en Stockholmsskildrare. I den genren knöt han an till Pär Rådström, men fann också en helt oefterhärmlig stil full av puls, jargonger och upprepningar.
Men Slas har också skildrat den svenska landsbygden med bravur, Vem älskar Yngve Frej från 1968 och På palmblad och rosor från 1975 är de jag personligen sätter främst i den långa raden av mästerliga skildringar, som gav den svenska glesbygden ett ansikte.

Sammanlagt skrev Slas ett åttiotal böcker och illustrerade flertalet själv med sina kongeniala teckningar. Själv gläder jag mig åt att vara ägare av en tuschteckning av hans hand med motiv från hans älskade Söder i Stockholm.
Det är knappast förvånande att Slas fick en rad priser: Svenska Dagbladets litteraturpris, de Nios stora pris, Litteraturfrämjandets stora romanpris, Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris och Kjellgrenpriset och enligt min mening kronan på verket Piratenpriset med motiveringen "för hans sätt att skildra levnadsöden med medkänsla, humor och skärpa. Claessons stil är i all sin knapphet rik på övertoner och han har en unik förmåga att fånga det tragikomiska i drastiska ögonblicksbilder"..
Stig Claesson utnämndes också till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet.
Nu hoppas jag bara att Sveriges Television åtminstone då och då gör ett avbrott i det amerikanska skvalet och visar de filmer som gjorts på Stig Claessons berättelser . Bättre underhåll som också ger oss något att tänka på är svårt att hitta.