ÅRETS GULDBAGGEGALA verkade kalkerad på andra galor vi redan varit med om. Scenen intas till en början av någon som krampaktigt försöker vara lustig, ibland på andras bekostnad. Därefter följer ett antal töntiga nyinspelade filmsnuttar där skådespelarna verkar lida lika mycket som publiken.
Så är det dags för den långa raden av baggeutdelning, och som vanligt är de nominerade – trots att nomineringen varit officiell läng – fullständigt överraskade och svarslösa. Att man kan förbereda sig har tydligen aldrig föresvävat dem. Och givetvis behövs ingen förberedelse för att räkna upp och tack en massa mer eller mindre kända namn.
Lär man sig aldrig något?
Jag skall inte trötta med en massa uppräkningar – den som till äventyrs såg galan har redan fått nog. Låt mig bara nämna ett par regissörer och filmer som var outstanding denna måndagkväll i Stockholm.
Regissören Shane Meadows (Twenty Four Seven, Dead Man´s Shoes) bevisar än en gång att han inte är rädd för att dokumentera de mörka sidorna av engelsk kultur i det sylvassa och charmiga skinnskalledramat This is England, ett dagsaktuellt tidsdokument som med djupt varm underton berättar en historia om en ung outsider på väg att hitta sig själv. Filmen utspelar sig i 80-talets England när järnladyn Margaret Thatcher är i färd med att skicka fler soldater till Falklandskriget och nationalistiska krafter får fotfäste hos en arbetarklass utan arbete. Detta är också tiden när Ska och Oi-punk-kulturens gängbildningar snart blir uppdelade i musikfanatiker vs. rasister. Mittemellan hamnar den 12-årige huvudkaraktären Shaun, spelad av en superb Thomas Turgoose, som finner gemenskap i uniformen och brödraskapet som skinnhuvudena erbjuder.
Att Roy Andersson är vår kanske främste regissör idag råder det ingen tvekan om. Det har han visat i sina sparsmakade filmer, som inte alltid blivit publikframgångar, men som kommer att överleva det mesta som presteras i dagens film-Sverige. Och det visar han i den nu belönade Du levande.Idag gör fler filmer än på länge, men frågan är om man inte borde ta efter Roy Andersson och arbeta igenom sitt stoff grundligare. Jag tror att den svenska filmen skulle stå sig bättre internationellt då, och tomrummet efter IngmarBergman skulle inte kännas så enormt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar