Legenden, visionären och plågoanden

Regissören Elisabeth Wicki-Endriss har gjort en dokumentär om maken Bernhard Wicki: "Verstörung - und eine Art von Poesie. Die Filmlegende Bernhard Wicki".

DEN TYSKE REGISSÖREN Bernhard Wicki fick sin största succé redan tidigt med sin antikrigsfilm ”Bron” (Die Brücke, 1959). Om hon har det berättats att han knappast skonade sina skådespelare, bl a kastade han sand i ögonen på barnen för att få dem att gråta.
Berhard Wicki (1919-2000) var österrikare men verksam som skådespelare och regissör i Västtyskland. I en film har hans änka, Elisabeth Wicki-Endriss, nu försökt dokumentera makens liv. ”Verstörung – und eine Art von Poesie. Die filmlegende Bernhard Wicki” (Förstörelse – och ett slags poesi. Filmlegenden Bernhard Wicki).
Bernhard Wicki var en av de mest älskade efterkrigsskådespelatna och sedan en av de mest btydande tyska regissörerna. Framgången med ”Bron” förde honom till Hollywood, där han emellertid blev skändligt ignorerad och gjorde länge enbart TV-film. Tills han 1989 hade premiär med sin sista stora kraftansträngning, den över tre timmar långa ”Das Spinnennetz” (Spindelväven) efter en roman av Joseph Roth och med Klaus-Maria Barndauer, Elisabeth Endriss, Armin Mueller-Stahl och Ulri Mühe i några av rollerna.
Elisabeth Endriss lärde känna legenden och visionären Wicki 1977 (hennes far hade spelat polis i ”Bron”). Wicki var då gift med Agnes Fink, som han aldrig lämnade och vid alla offentliga tillställning förde han båda damerna med sig. Först efter Agnes död 1994 gifte sig Wicki med Elisabeth, som han levde tillsammans med de 23 sista åren av sitt liv och medverkade i hans filmer och kikat över hans axel på hur han arbetade. Efter inspelningen av ”Das Spinnennetz” drabbades han av en hjärnblödning och hon vårdade honom, men ytterligare ett planerat filmprojekt (Die Sirene) blev aldrig realiserat.
Så uppkom idéen att göra en dokumentär om hans liv. ”Lilla vän, vem kan det intressera? undrade han. Hon måste därför använda trick och övertalningar, och resultatet har blivit en mycket personlig film, som borde vara något för Sveriges Radio att köpa in och visa för den svenska filmpubliken

Josef Stalins slyngelår

SIMON SEBAG MONTE- FIORE beskriver i sin nya bok ”The Young Stalin” den blivande diktatorns ungdom och uppenbarar en kriminell, brutal, cynisk och hänsynslös man, som varken intresserade sig för sin fru eller sina barn.
För hundra år sedan – i juni 1907 – skapade ett spektakulärt bankrån feta rubriker över hela Europa: i Tiblisi i Georgien överföll ett beväpnat rövarband våldsamt och blodigt en guldtransport. När röken efter handgranaterna hade skingrats var det centrala Jerewantorget översållat av glassplitter och hästlik. Fyrtio människor hade dödats och lika många skadats. Statsbanken hade förlorat en summa lika stor som tsar Nikolaus II årliga apanage.
Uppdragsgivaren var Lenin och pengarna skulle användas för den revolutionära kampen, men den som planerade och genomförde kuppen var Josef Wissarionowitsh Dschugaschwili, mera känd som Josef Stalin.
Montefiore inleder sin biografi om diktatorns barndom och ungdom med den episoden och tecknar vidare hans slingriga väg som konspiratör, revolutionär, fängelsekund, förvisad till Sibirien och hans roll i oktoberrevolutionen 1917.
Man kan ju undra om det är nödvändigt med ytterligare en biografi över denne redan så omskrivne man, och då kan man konstatera att Montefiore har haft tillgång till material som tidigare legat i säkert förvar i ryska och georgiska arkiv.
Nu har vi fått veta vad vi har velat. Stalin, som föddes 1878, pryglades som barn inte bara av den alkoholiserade fadern utan också av modern. Hans tidiga dragning till våld uteslöt inte en önskan att utbilda sig, och mot faderns vilja började han på ett prästseminarium, men utbildningen på dessa inrättningar hade dåligt rykte över hela Ryssland. Trotskij skrev t ex senare: ”Alla av den Heliga skrift förbjudna synder, trivdes i denna frohetens växthus.” Inga profana skolor skapade heller så många ateister som prästseminarierna, men prästseminariet var inte ansvarigt för Stalins ateism, eftersom han redan som skolpojke hade läst Darwin i hemlighet om nätterna.
Stalin lämnade seminariet utan examen och försörjde sig på diverse arbeten, bl a som sångare. Han skrev också romantiska dikter som han under pseudonymen Soselo till och med fick publicerade 1895 i en välrenommerad tidning, och det var inte lika dåliga som Adolf Hitlers målningar som man lätt jämför med.
Den unge Stalins egentliga revolutionära karriär började vid sekelskiftet. Han vägrade att göra värnplikt och fram till 1917 levde han ett illegalt liv, som präglade honom djupt. Så kom oljeboomen vid Kaspiska havet och städer, som präglades av skinande palats, korrupta poliser, maffia och enorm fattigdom i arbetarslummen växte upp. Här kände sig Stalin hemmastadd.
Montefiore avslöjar glasklart och med episk bredd en kriminell, våldsbenägen, cynisk och hänsynslös Stalin. Han antände ett lagerhus för Rothschild, pressade pengar av oljemagnater, skaffade sig information om tsarens hemliga polis, lät spionera på de egna leden, organiserade bankrån och drev piratverksamhet på Svarta havet.
Ledaren för de radikala ryska socialdemokraterna, bolsjevikerna, uppmärksammade Stalins ”kvaliteter”. Här fanns en man som var villig att ta på sig skitgörat. Samtidigt som Montefiore berättar om den unge Stalin som en rövarhistoria utan sympatisk hjälte, tar han upp två viktiga frågor, som anklagar honom för att ha varit dubbelagent för hemliga polisen och inte ha haft någon särskild betydelse för oktoberrevolutionen. Båda påståendena vederläggs övertygande.
Det underjordiska livet och fördömelsen, den ständiga ångesten för att bli fast ledde under bolsjeviktiden till en slags paranoia med dödliga konsekvenser. Strax före revolutionen mördades många oskyldiga, medan många skyldiga kom undan.
Mot den bakgrunden kan man avläsa bilden av privatmannen Stalin. Trots lätta kroppsliga hinder (Den vänstra armen var kortare än den högra, och två tår var sammanvuxna), trots hans spenslighet och många ärr efter koppor verkade han inte frånstötande. De många kvinnorna i hans liv beskriver främst hans bruna kaukasisk-romantiska ögon. Men han inledde ogärna fasta förbindelser. Vid sidan av revolutionen var kvinnor bara mätresser. Hans första fru gick under i tyfus, och han intresserade sig inte för deras gemensamma barn. Även senare barn var han likgiltig inför. Med en 13-åring fick han under tiden i Sibirien två barn, vars öden han var totalt likgiltig för. Det är med andra ord en mycket egoistisk man som sedermera skulle bli en kallblodig mördare i Lenins efterföljd. Uppskattningsvis är han ansvarig för minst 30 miljoner människors död. Han är alltså i "gott" sällskap med andra massmördare, Adolf Hitler, Mao, andra kinesiska diktatorer, Franco etc.

Nytt ljus över "Mein Kampf"

Adolf Hitler skrev ”Mein Kampf” under tiden på anstalten Landsberg i bayerska Landsberg am Lech

TILLKOMSTEN AV ADOLF HITLERS bok “Mein Kampf” är mytomspunnen, men nu har den tyske historikern Othmar Plöckinger efter mångårig forskning presenterat Hitlers eget koncept, och experter har intygat äktheten. Men man är försiktig, eftersom “Mein Kampf” är en illa skriven bok och dess förförelsekonst framstår som ytterligt primitiv. Dåtidens tyskar fascinerades före 1933 framför allt av hans tal och mindre av hans kampskrift, som är ett mycket panegyriskt hopkok av osmälta tankar och idéer.
Trots detta har det bayerska finansministeriet, som förvaltar Hitlertidens kvarlåtenskap, vägrat att tillåta en kritiskt kommenterande utgåva, men praktiskt taget alla fackmän anser att en sådan utgåva skulle kunna ge åtskilliga upplysningar. Manuskriptet som Plöckinger nu presenterar är uppenbarligen äkta enligt de skriftexperter som nyligen deltagit i en kongress i Salzburg.
Sedan april 1924 påbörjade Hitler av ett femårigt fängelsestraff för högförräderi efter kuppen i München den 8 och 9 november 1923. Enligt gängse uppfattning dikterade han sin bok för sin förtrogne Emil Maurice och framför allt för sin sekreterare och senare ställföreträdare i nazitoppen, Rudolf Heß.
Nu har Plöckinger klart kunnat visa att Hitler själv skrev första delen av boken under tiden på Landsberg. Heß kom bevisligen inte in i bilden förrän första utkastet redan var avslutat, varför en gammal myt om tillkomsten av ”Mein Kampf” numera kan avlivas, tack vare långvarig och synnerligen noggrann forskning av Othmar Plöckinger.

Gör ett besök i Vollsjö

NI SOM ÄR intresserade av en av den svenska litteraturens största berättare – Fritiof Nilsson Piraten – besöker givetvis den gamla banvaktsstugan i Vollsjö, ett stenkast från den rivna stationsbyggnaden, som sedan 1998 hyser ett Piratenmuseum, när ni besöker vårt sydligaste landskap. Här skildras i en utställning författarens liv och verksamhet och här finns ett Piratenantikvariat, Jakobs boklåda. Utöver den permanenta utställningen arrangeras varje sommar en separat utställning.
Innan ni reser kan det finnas skäl att besöka Piratensällskapets innehållsrika hemsida.
www.piratensallskapet.se

Guidade rundvandringar "I Piratens värld" arrangeras för grupper. För mer information kontakta oss på tel: 0416-307 98 (museet) - 0416-305 58 (för grupper).

Och när ni ändå befinner er i det fagra Österlen passar ni naturligtvis på att besöka världens första Hasse & Tage-museum i Tomelilla. Det inryms i ett litet hus vid järnvägen och omfattar 15 kvadratmeter, och här finns rekvisita och tekniska detaljer som har anknytning till produktionsbolaget Svenska Ord. Många av deras filmer spelades som bekant in i Tomelilla kommun.


Hotet mot La Sagrada Familia

LA SAGRADA FAMILIA i Barcelona är utan tvekan inte bara stadens utan även Spaniens mest besökta sevärdhet. Hundratals vallfärdar dagligen till Antonio Gaudís kyrka, men det skulle det snabbt kunna bli ändring på om den planerade tågtunneln under kyrkan blir verklighet.
Det spanska miljödepartementet har gett klartecken för att bygga en omstridd snälltågstunnel direkt under den berömda kyrkan. Tunneln ingår i banan mellan Barcelona och den franska gränsen och skall förbinda de två länderna med varandra.
De ansvariga för kyrkan såväl vetenskapsmän som kulturarbetare har protesterat mot byggnationerna.
Arkitekten Jordi Bomet, som är ansvarig för monumentet ser en allvarlig fara i ett tunnelbygge i den katalonska huvudstaden, och ordföranden i föreningen för kyrkans färdigställande, Joan Rigol, hotade redan i april med rättsliga åtgärder och färespråkade en alternativ sträckning.
Byggnationerna av kyrkan påbörjades 1882 i nygotisk stil av arkitekten Antonio Gaudí (1852-1926). Då låg kyrkan på ett öppet fält långt från centrum. Gaudí arbetade med kyrkan i över 40 år och påpekade skämtsamt ”Min kund har ingen brådska”.
Ju längre arbetet framskred desto mer fantastiskt blev det, slingrande torn som på en borg, tak vars form är inspirerade av kubismen och en massa utsmyckningar i spansk Jugendstil. 1926 dog Gaudí och bygget avbröts och låg nere under inbördeskriget. 1940 återupptogs arbetet under ledning av arkitekterna Francesco Quintana, Isidre Puig Boada och Lluís Gari.
På 199o-talet blossade en häftig strid upp om kyrkan. En grupp moderna arkitekter och stadsplanerare ville förbjuda fortsatt arbete. Formen och materalet var omstritt och man menade att det skulle bli omjöligt att fulfölja byggnadsverket. Man lyckades emellertid inte hindra fortsatt arbete och nu räknar man med att kyrkan skall stå klar 2026.

Hollywoodnytt

Meg Ryan vinkar begeistrad, trots att hennes filmkarriära inte längre fungerar så bra

DET HAR BLIVIT en alltför vanlig trend att göra remakes av gamla berömda filmer i stället för att arbeta med originalmanus, och som vi vet kommer remaken ytterligt sällan upp på samma nivå som originalet. I ”Variety” läser jag att regissören Diane English skall göra en remake av George Cukors klassiker ”Kvinnorna/The Women” (1939). Ni minns filmen med Norma Shearer, Joan Crawford, Rosalind Russell, Mary Boland, Paulette Goddard och Joan Fontaine. Nu skall motsvarande roller spelas av Meg Ryan, Annette Bening, Eva Mendes, Jada Pinkett Smith, Debra Messing och Candice Bergen.
Det påstås att projektet varit aktuellt i tio år, tidvis med en önskan om att ha Julia Roberts i en huvudroll. Jag har inga större förhoppningar, eftersom det vill mycket till för att övertrumfa Cukors version, men osvuret är som alltid bäst.
Budgeten lär ligga på cirka 140 miljoner kronor, pengar som skulle ha kunnat användas på ett vettigare sätt!

Fritz Lang skapade filmthrillern

Fritz Lang var den förste som iscensatte en månlandning

FILMREGISSÖREN FRITZ LANG återuppväckte på 1920-talet thrillern som filmgenre med agenter, sammansvärjningar,science-fiction, jakter och spioner – och resa till månen. Återupptäckten kan avläsas i tre av hans klassiker som just kommit på DVD: ”Dr. Mabuse, der Spieler” (1922), ”Spionen/Spione” (1928) och ”Månraketen/Die Frau im Mond” (1929).
Tyskarna var först på månen, fyrtio år före amerikanerna, åtminstone i filmstudion. Lang utnyttjade inte minst dramatiken i samband med nedräkningen, men det var inte den enda innovationen, som gav Fritz Lang hans rykte. I bagaget hade han dessutom verk som ”Nibelungen” (1922/24) och ”Metropolis” (1926), och han skapade också en av de första ljudfilmerna ”M/M – Eine Stadt sucht einen Mörder” (1931), som ledde till att han blev en av de få tyskarna som kunde hävda sig i Hollywood.
I den tvådelade filmen om Mabuse ville Lang ge en bild av och förståelse för den tid han levde i, och det gjorde han på ett sätt som får oss återuppleva det tyska 20-talet. Men filmerna har hamnat i skuggan av den fulländade ”Metropolis” och ”Spionen” och ”Månraketen”.
Den mest sensationella av filmerna skulle Langs sista stumfilm ”Månraketen” bli. För att inte bara skapa science-fiction utan också ett faktiskt underlag arbetade Lang och hans manusförfattarinna Thea von Harbou nära tillsammans med Hermann Oberth. Lang och UFA finansierade en egen verkstad, och vid utruppförandet i oktober 1929 skulle han till och med tända på en äkta raket.
Även om planen inte blev verklighet, blev den ett typexempel på tidig marknadsföring av film. Hur nära filmen egentligen var verkligheten skulle visa sig när de fruktade V2-raketerna tillverkades. I det sammanhanget liksom i samband med den första månlandningen 1969 deltog en av Oberths assistenter, nämligen Werner von Braun.

Fritz Lang Collection: Dr. Mabuse, der Spieler/Spione/Die Frau im Mond. Transit Classics - DeLuxe Edition 6 DVD Set.

Morgan Freeman har givit Gud ett ansikte

Clint Eastwood och Morgan Freeman i "Million Dollar Baby"

I SLUTET PÅ FÖRRA VECKAN fyllde skådespelaren som givit Gud ett ansikte, Morgan Freeman, 70 år. Han är en av de största och mest respekterade skådespelarna i Hollywood för tillfället, och i hans rollgalleri finns både domare, mördare, fånge och president.
När John Huston avled skrev man i eftermälet: ”Mannen som var Gud”. Han hade spelat Noak och lånat sin stämma till Gud. Morgan Freeman däremot har givit Gud ett ansikte, och det gjorde han första gången 2003 i Tom Shadyacs ”Bruce den allsmäktige” iklädd vit kostym i ett tomt kontorsrum. Vi såg alltså en svart som högsta instans. Rollen som Gud återkommer han i nu igen i samme regissörs ”Evan Allmighty”.
Morgan Freeman föddes den 1 juni 1937 i Memphis, Tennessee. På 1960- och 70-talen gjorde han småroller och var med i TV-serier och var flitig på teaterscenerna, men redan från tidigt 1980-tal kom filmrollerna som gjorde honom till en av Hollywoods främsta aktörer. Vi har sett honom som officer för en svart enhet i ”Glory”, som Nelson Mandela och som amerikansk president. Han är alltid mannen man har förtroende för, även när han spelar mördare eller tvivelaktiga personer.
Freeman har inte bara spelat film utan som sagt ägnat mycket stor del av sitt liv som skådespelare åt teatern, t ex i en helt igenom svart uppsättning av ”Hello, Dolly”, och som nämnts har han också varit i flitig gäst i TV-studios.
Sitt egentliga genombrott fick han som Jessica Tandys chaufför i Bruce Beresfords ”På väg med Miss Daisy”, en roll som han redan gjort på Broadway, och plötsligt började man inse spännvidden i hans register.
Sin första och hittills enda Oscar fick han 2004 för sin utomordentliga rolltolkning i Clint Eastwoods ”Million Dollar Baby”.

Vad tycker du?

VILKA ÄR de bästa filmerna som någonsin gjorts? Åsikterna om detta är givetvis många, men gå in på www.nytimes.com/ och klicka på Arts/Movies så hittar du den här omslagsbilden, som du klickar på och du har listan på din skärm. Stämmer den med din egen lista? Du kan ju för skoj skull också jämföra med Steven Jay Schneiders bok ”1001 filmer du måste se innan du dör” (Wahlström & Widstrands).
Spara ner filen så att du har den tillgänglig i alla lägen. Du kan aldrig veta när du behöver den!
Hann du inte med att plocka hem den ovan angivna filen kan du höra av dig till mig så skickar jag över den till dig. Välkommen!

Jean-Claude Brialy - den charmante skrävlaren är död

Jean-Claude Brialy i en typisk pose på 1960-talet

JEAN-CLAUDE BRIALY, som dog häromdagen 74 år gammal, spelade ironiker, cyniker och vivörer, och han var en nära vän till Romy Schneider. Ända till slutet stod Brialy på scenen för att anklaga samhället, men jag minns honom framför allt som ett markant ansikte i den nya vågen.
På våren 1958 hade den franske producenten Michel Safra den goda smaken att engagera tre unga talanger, den 19-åriga Romy Schneider som redan var Tysklands kelgris men föga bekant utomlands, den 22-årige Alain Delon, som såg oförskämt bra ut och som fick en inbjudan av David O. Selznick till Hollywood trots att han inte hade mycket hum om skådespeleri och slutligen den 24-årige Jean-Claude Brialy, som skaffat sig viss erfarenhet tillsammans med ambulerande teatrar. Sin egentliga filmdebut gjorde han i Ingrid Bergman-filmen ”Elena och männen”, som Jean Renoir regisserade 1956.
Brialy hade studerat vid konservatoriet tillsammans med namn som Jean-Paul Belmondo och Annie Girardot. Alla tre fascinerade oss som var gamla nog att få vara med om den franska nya vågen, där de klart lysande regissörsnamnen var François Truffaut, Eric Rohmer, Claude Chabrol och Jacques Rivette.
Jean-Claude Brialy var med i en rad av dessa regissörers nya vågen-filmer: ”Vännerna”, ”Kusinerna”, ”En kvinna är en kvinna”, ”Bruden bar svart”, alla på 1960-talet. Bland Brialys filmer från 70-talet märks ”Claires knä” och ”Frihetens fantom” och av hans 1980-talsfilmer sticker framför allt ”Natten Varennes” ut.
Brialy försökte sig också på att skriva ett antal manus och regissera själv utan större framgång. Framför allt kommer vi att minnas honom från nya vågen-filmer på 1960-talet.