Jean-Claude Brialy i en typisk pose på 1960-talet
JEAN-CLAUDE BRIALY, som dog häromdagen 74 år gammal, spelade ironiker, cyniker och vivörer, och han var en nära vän till Romy Schneider. Ända till slutet stod Brialy på scenen för att anklaga samhället, men jag minns honom framför allt som ett markant ansikte i den nya vågen.
På våren 1958 hade den franske producenten Michel Safra den goda smaken att engagera tre unga talanger, den 19-åriga Romy Schneider som redan var Tysklands kelgris men föga bekant utomlands, den 22-årige Alain Delon, som såg oförskämt bra ut och som fick en inbjudan av David O. Selznick till Hollywood trots att han inte hade mycket hum om skådespeleri och slutligen den 24-årige Jean-Claude Brialy, som skaffat sig viss erfarenhet tillsammans med ambulerande teatrar. Sin egentliga filmdebut gjorde han i Ingrid Bergman-filmen ”Elena och männen”, som Jean Renoir regisserade 1956.
Brialy hade studerat vid konservatoriet tillsammans med namn som Jean-Paul Belmondo och Annie Girardot. Alla tre fascinerade oss som var gamla nog att få vara med om den franska nya vågen, där de klart lysande regissörsnamnen var François Truffaut, Eric Rohmer, Claude Chabrol och Jacques Rivette.
Jean-Claude Brialy var med i en rad av dessa regissörers nya vågen-filmer: ”Vännerna”, ”Kusinerna”, ”En kvinna är en kvinna”, ”Bruden bar svart”, alla på 1960-talet. Bland Brialys filmer från 70-talet märks ”Claires knä” och ”Frihetens fantom” och av hans 1980-talsfilmer sticker framför allt ”Natten Varennes” ut.
Brialy försökte sig också på att skriva ett antal manus och regissera själv utan större framgång. Framför allt kommer vi att minnas honom från nya vågen-filmer på 1960-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar