Legenden, visionären och plågoanden

Regissören Elisabeth Wicki-Endriss har gjort en dokumentär om maken Bernhard Wicki: "Verstörung - und eine Art von Poesie. Die Filmlegende Bernhard Wicki".

DEN TYSKE REGISSÖREN Bernhard Wicki fick sin största succé redan tidigt med sin antikrigsfilm ”Bron” (Die Brücke, 1959). Om hon har det berättats att han knappast skonade sina skådespelare, bl a kastade han sand i ögonen på barnen för att få dem att gråta.
Berhard Wicki (1919-2000) var österrikare men verksam som skådespelare och regissör i Västtyskland. I en film har hans änka, Elisabeth Wicki-Endriss, nu försökt dokumentera makens liv. ”Verstörung – und eine Art von Poesie. Die filmlegende Bernhard Wicki” (Förstörelse – och ett slags poesi. Filmlegenden Bernhard Wicki).
Bernhard Wicki var en av de mest älskade efterkrigsskådespelatna och sedan en av de mest btydande tyska regissörerna. Framgången med ”Bron” förde honom till Hollywood, där han emellertid blev skändligt ignorerad och gjorde länge enbart TV-film. Tills han 1989 hade premiär med sin sista stora kraftansträngning, den över tre timmar långa ”Das Spinnennetz” (Spindelväven) efter en roman av Joseph Roth och med Klaus-Maria Barndauer, Elisabeth Endriss, Armin Mueller-Stahl och Ulri Mühe i några av rollerna.
Elisabeth Endriss lärde känna legenden och visionären Wicki 1977 (hennes far hade spelat polis i ”Bron”). Wicki var då gift med Agnes Fink, som han aldrig lämnade och vid alla offentliga tillställning förde han båda damerna med sig. Först efter Agnes död 1994 gifte sig Wicki med Elisabeth, som han levde tillsammans med de 23 sista åren av sitt liv och medverkade i hans filmer och kikat över hans axel på hur han arbetade. Efter inspelningen av ”Das Spinnennetz” drabbades han av en hjärnblödning och hon vårdade honom, men ytterligare ett planerat filmprojekt (Die Sirene) blev aldrig realiserat.
Så uppkom idéen att göra en dokumentär om hans liv. ”Lilla vän, vem kan det intressera? undrade han. Hon måste därför använda trick och övertalningar, och resultatet har blivit en mycket personlig film, som borde vara något för Sveriges Radio att köpa in och visa för den svenska filmpubliken