"Den brustna själen", en av Frida Kahlos mest berömda tavlor, tematiserar henne smärta
FRIDA KAHLO en av världens mest berömda konstnärer och en ikon för feminismen. Den 6 juli skulle hon ha fyllt 100 år.
En feminismens affischflicka har hon kallats och knappast någon konstnärinna har blivit avbildad oftare, och som ingen annan konstnär krävde mexikanskan rätten att bestämma över sig själv. I det klart mansdominerade måleriet kämpade hon under 1900-talets första hälft för sin plats och beundrades av till och med av mansgrisarna.
Picasso prisade hennes talang, surrealisterna beundrade henne och André Breton beskrev hennes konst som ett ”ett färgrikt band runt en bomb”. Men sådant smicker gjorde inget intryck på den övertygade marxisten. ”De får mig att kräkas” skrev hon 1939 om Breton och hans gelikar.
Konstnärinnan från Mexico City gick alltid sina egna vägar och det surrealistiska bildspråket knöt hon samman med element i den traditionella mexikanska folkkonsten och upplevelser i sitt eget liv.
1944 målade hon sin berömda tavla, självporträttet ”Den brustna själen”. Tavlan visar Kahlos blottade, uppskurna kropp, som bara hålls ihop av ett par bälten.
Frida Kahlos förvanling från autodidakt till världsstjärna är ett exempellöst fenomen, som redan under sin livstid fick egna utställningar i Mexiko, USA och Frankrike, vilket var synnerligen ovanligt för en kvinna för 1960.
Men verkligt berömd världen över blev hon först efter sin död, när feministerna återupptäckte henne på 1980-talet, då miljontals kvinnor slukade hennes biografi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar