Den 19 juli 1937 öppnade nationalsocialisternas smädeutställning "Entartete Kunst" (Degenererad konst) i Hofgarten-Arkaden i München. Tavlor av moderna mästare som Kirchner, Dix och Nolde visades, och för konstnärerna hade utställningen allvarliga följder.
”KONSTEN ÄR FRI” är ett vanligt uttryck som många talare har låtit komma över sina läppar. Också Joseph Goebbels har en gång använt det, men då gjorde han visserligen ett betydelsefullt tillägg: ”Konsten skall förbli fri, men den måste vänja sig vid vissa normer”, förklarade den nya naziregimens propagandaminister i mars 1933.
Fyra år senare visade det sig hur dessa normer såg ut, närmare bestämt i samband med öppnandet av den nämnda utställningen i München 1937, där konstnärer som Otto Dix, Wassily Kandinsky, Marc Chagall, Paul Klee eller Ernst-Ludwig Kirchner blev offentligt hånade på grund av sitt moderna sätt att måla. Det var kulmen för den konstnärliga ofriheten.
Vad utställningen beträffar var den väl förberedd av ett långvarigt plundringståg, som de regimtrogna utställningsansvariga hade gjort till 32 tyska muséer. I runda tal 700 målningar, skulpturer och grafiska blad konfiskerades, huvudsakligen verk av expressionister. Ett stort antal av dessa verk visades under expon.
Utställningen omfattade nio salar på två våningar. Den nazistiska ideologin avsåg att skapa ett folk för krig, och av den anledningen smädade man allt som inte motsvarade det idealet. Med facit i hand kan man kanske skratta åt nazisterna oförståelse, men ”Entartete Kunst” är ingen lustifikation. Den hätska propagandan nådde sitt mål och konstnärerna fick lida för dess följder. Yrkesförbuden haglade redan 1933 och situationen blev bara värre, och åtskilliga konstnärer drevs i landsflykt. Andra konstskapare dog i de nazistisk förintelselägren eller begick självmord.
Utställningen ”Entartete Kunst” blir inte bara en nödvändig påminnelse om det lidande den medförde, den handlar också om dagens rättstrid om återlämnande av det nazistiska bytet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar