Hur mycket övervakning tål kärleken?

“Je crois que je l’aime” med Sandrine Bonnaire och Vincent Lindon ställer den romantiska komedins lagar på huvudet

FRÅGAN I RUBRIKEN ställer den franske regissören Pierre Jolivet i kärlekskomedin “Je crois que je l’aime” (Jag tror att jag älskar henne, 2007) med Vincent Lindon (Lucas) och Sandrine Bonnaire (Elsa). Pierre Jolivet har gjort film sedan mitten av 1980-talet men ingen har ännu såvitt jag vet visats i Sverige.
Den nya filmen har haft premiär i Väst- och Mellaneuropa under våren och försommaren, och den upptäcks förhoppningsvis av någon i den minskade svenska importörsskaran. Vi skall kanske inte skall ha alltför stora förhoppningar, tyvärr, eftersom filmen inte är engelskspråkig och framför allt inte kommer från USA.
I Lucas liv är allt invant och i ordning och så måste det vara för att han skall kunna behålla sinnesfriden, och kärleken ger honom verklig ångest. Han är företagare i high-tech-branschen och måste till varje pris ha absolut kontroll över allt i sitt liv. Passerar något oförutsett som inte går att kontrollera med den nya övervakningsteknologin, blir han genast nervös. När han så möter skulptrisen Elsa för första gången, råkar han direkt i gräl med henne. Men på något sätt tilltalar det honom, eftersom ingen tidigare vågat säga emot honom. Hennes egensinne gör henne snarare ännu attraktivare, men samtidigt växer med fascinationen hans ångest för att bli besviken.
“Je crois que je l’aime” är regissören Pierre Jolivets och hans manusmedarbetare Simon Michaëls femte film och den följer i stort den franska romantiska komedins konventioner. Duon avstår inte från stereotypa vändningar och förvecklingar, men de undviker skickligt de för genren vanliga klichéerna. Inom den sagoaktiga ramen tar de sig förvånande friheter.
Naturligtvis slutar allt lyckligt, det rör sig ju om komedi. Men vägen dit är inte bara stenig, den för oss också genom en värld som ligger oss närmare än vad man är van vid i den här genren. Elsa och Lucas har inte bara sina känslor att arbeta med, Elsa måste dessutom ständigt ta hand om sin sjuka kusin som bor hos henne. Och Lucas kommer underfund om att det sitter en spion i hans firma. Lucas låter också sin säkerhetschef Roland Christin (François Berlèand) installera kameror och mikrofoner i Elsas våning för att kunna spionera på skulptrisen efter alla konstens regler, och mycket i filmen kommer mer och mer att handla om Christins agerande, och det är till slut han som håller alla trådarna i sin hand.
Lucas kontrollbehov är i viss mån sjukligt, och det betonar Vincent Lindon i varenda scen. Denne företagare är ett mänskligt vrak, men det är bara av den anledningen han är så framgångsrik i sitt yrke. I den globaliserade och digitaliserade värld som han representerar är kärleken ett lika störande som revolutionerande moment. Kärleken hör för Lucas till det förgångna, men ändå är den hans enda möjligthet i framtiden.