En målare och en plankstrykare

Inledningen till kubismen – Picassos "Flickorna från Avignon"

PABLO PICASSO och ADOLF HITLER var bittra fiender. Michael Carlo Klepsch visar i sin bok "Picasso und der Nationalsozialismus" (Patmos, Düsseldorf. 200 s., 19,90 Euro) hur det spanska konstnärsgeniet satte sig till motvärn mot diktatorn och dilettanten Adolf Hitler.
Picasso kom till Paris som 20-åring och tillbringade mycket tid på kaféerna tillsammans med parisbohémen, som levde upp vid middagstid. Man diskuterade i timmar, vandrade längs kajerna på kvällarna, åt på enkla syltor, sjöng berusade för full hals längs de tomma gatorna och återvände hem först på morgontimmarna. Från sitt enkla logi, där han gillade att raka sig i det öppna fönstret, inspirerades han av de regnvåta gatorna, båtarna på Seine men ännu inga lampor på Eiffeltornet. Trots de påvra logit älskade han vad han såg.
Så småningom hyrde han emellertid en liten dammig ateljé i ett skjul på Rue Ravignon 13. Här luktade staden äventyr och billig parfym, fuktiga gatstenar och cigarrettrök. I fantastiska blåtoner återgav Picasso vad han upplevt under nattliga strövtåg i staden: harlekiner, cirkusfolk, vanställda tiggare, absintdrinkare, horor.
På dagarna stängde han beslutsamt sina fönsterluckor, tog sin svarta slokhatt, stoppade några mynt i byxfickan och gav sig ut på stan.
”Längd 1,69, långt hår, ljusbrun mustasch och iklädd svart kostym”, citerar Klesch ur ett polisprotokoll i sin bok, där han undersöker Picassos och Hitlers utveckling från början av 1900-talet till andra världskriget.
Adolf Hitlers ”konstintresse” och hans strävan att bli konstnär är allom bekant. Vi vet att han avvisades för andra och sista gången från Wiens konstakademi 1908 – bara ett år efter att Picasso var färdig med ”Flickorna från Avignon”, som fortfarande ses som ett av den moderna konstens viktigaste verk, och som gav honom inte bara konstnärligt erkännande utan också bättre ekonomi. Från och med nu gällde Picasso – i högre grad än Georges Braque – som grundare sv det kubistiska formspråket.
Från 1912 började Picasso inspirerad av sina regelbundna möten med Braque införliva tidningsnotiser, biobiljetter etc i sina verk och förvirrade därmed konstförståsigpåarna. I februari ägde den första retrospektiven av den 32-årige Picasso rum i Galerie Thannhauser vid Odenplatz i München, där framgången blev skandalartad och betydde det definitiva genombrottet för kubismen.
Bara några meter därifrån lär Hitler enligt Klepsch upplevt ett stort ögonblick när han i augusti följande år jublade över första världskrigets utbrott. Vid krigsslutet återvände han till München och banade väg mot toppen av det tyska arbetarpartiet, där han länge titulerade sig som konstnär. Under större delen av 20-talet kallade han sig konstmålare och skisserade i stort sett på egen hand den nazistiska hakkorsfanan. För Picasso betydde världskriget personliga förluster – vännen Guillaume Apollinaire dog i spanska sjukan, Georges Braque återvände svårt sårad från fronten.
Trots sina konstnärliga framgångar behöll Picasso länge sin älskade gamla studio, men så småningom flyttade han med den unga Olga Koklova i i en högborgerlig våning på högra stranden.
I samband med ”bildstormen” (framför allt de ’långa knivarnas natt’) då moderna konstverk beslagtogs och förstördes av nazisterna på 30-talet började Picasso ganska systematiskt måla mot barbariet. Skakad av de europeiska diktatorernas brutalitet skapade han den meterhög ”Guernica” som bidrag till världsutställningen i Paris. Året därpå stod han som beskyddare för ”Banned Art” i London, en reaktion på den av tyskarna arrangerade ”Entartete Kunst”.
På ett övertygande sätt förtydligar Klepsch bilden av Picasso och avfärdar den vanliga och ofta förkommande bilden av honom som opolitisk. Hos Klepsch framstår han en klar position mot Hitler.
I sex kapitel skildras övertygande förbindelsen mellan Hitlers och Picassos liv, också med hänvisningar till samtida konstnärer som Oskar Kokoscha, Paul Klee och Wassily Kandinsky. Sammanfattningsvis kan konstateras, att Klepsch grundligt har beskrivit den viktigaste strömningen i den moderna konsten och visat på den dominerande betydelsen av konsten som framställande medium före andra världskriget.