REGISSÖREN INGMAR BERGMAN har i dag avlidit i sitt hem på Fårö. Han blev 89 år gammal.
Döden kom lugnt och stilla, uppger hans dotter Eva Bergman.
Att det är svårt att bli profet I sitt eget land fick Ingmar Bergman då och då uppleva, men jag minns under mina festivalbesök med vilken vördnad man utomlands betraktade honom. Före varje avresa måste jag läsa på och informera mig om det senaste om denne vår filmhistorias i särklass främste regissör, eftersom jag visste att så snart någon insåg att jag kom från Bergmans hemland skulle frågorna om vad vi eventuellt hade att vänta från honom hagla. Och när han beslutade sig för att sluta filma sörjde en hel filmvärld.
Idag skrivs och sägs åtskilligt om Ingmar Bergman, därför skall jag nöja mig med några enkla konstateranden. Utan honom hade den svenska filmen inte varit oerhört fattig och provinsiell. Bergman kunde konsten att vidga perspektiven och närma sig de stora livsproblemen, som det stora flertalet svenska skyggar för och i stället ägnar sig åt såpor och lyssnar på struntprat i TV-soffor och sommarpratare i radio. Vi behöver ju bara se vad som presteras idag, när Jan Troell och Kjell Grede sällan gör film och Bo Widerberg är död. Mer behöver inte sägas.
Som bekant var ju Bergman i kanske ännu högre grad teaterregissör, och jag erinrar mig med glädje att jag hade turen att läsa i Lund samtidigt som Bergman firade sina triumfer på dåvarande Malmö Stadsteater med Max von Sydow, Åke Fridell, Naima Wifstrand, Toiwo Pawlo, Thommy Berggran, Bibi Andersson, Gaby Stenberg för att bara nämna några. Utan tvekan var det som hände på teatern i Malmö under dessa år på 50-talet det intressantaste i det svenska teaterlivet. På den tiden kändes Dramaten, där Bergman så småningom blev chef, oerhört provinsiell.
Om det fortfarande finns något uns av kulturintresse på Sveriges Radio bör vi kunna vänta oss en rad repriser av hans teateruppsättningar och filmer. Blir det inte så finns det anledning att emigrera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar