Den 21 mars 1933 hedrade rikspresidenten Paul von Hindenburg nationalsocialisternas "Tag von Potsdam" med sin närvaro, och därmed räknade NSDAP med att maktövertagandet var definitivt. Hitler tackade presidenten med en artig bugning och en handtryckning
PAUL VON HINDENBURG hjälpte Adolf Hitler 1933 till makten, och i allmänhet har hans agerande tytts som ett tecken på ålderssenilitet, men den tyske historikern Wolfram Pyta motsäger detta och konstaterar att Hindenburg var fullt medveten om vad han gjorde när han den 30 januari 1933 utnämnde Hitler till rikskansler.
Wolfram Pyta är född i Dortmund 1960 och innehar en professur vid universitetet i Stuttgart och leder ett forskningscentrum i Ludwigshafen, där allmänne åklagarens akter mot naziförbrytarna förvaras. Pyta räknas som en av de bästa kännarna av Weimarrepubliken och har vid sidan av sin nyligen publicerade Hindenburg-biografi (Hindenburg. Siedler, Berlin. 1117 S., 49,95 Euro) lagt fram talrika bidrag till den tyska 1800- och 1900-talshistorien.
Häromdagen intervjuades Wolfram Pyta av den tyska dagstidningen Die Welt, och man kom direkt in på frågan varför Paul von Hindenburg utnämnde Adolf Hitler till rikskansler. Det är enligt Pyta en kardinalfråga, eftersom den tyska författningen inte på något sätt tvingade presidenten att utnämna ledaren för det största riksdagspartiet till rikskansler. Weimarrepubliken var inte parlamentarisk, varför Hindenburg fritt kunde välja kansler. Dessutom hade Hitlers båda företrädare, Franz von Papen och Kurt von Schleicher, brutit av mot den nationalsocialistiska majoriteten. Hindenburg skulle ha varit tvungen att genomdriva en grundlagsändring, där regeringsbildningen tog hänsyn till riksdagsmajoriteten, och då hade Hitler varit den enda tänkbara. Även om den möjligheten hade erbjudits Hindenburg så hade det krävts att han varit villig att i nödfall kringgå bestämmelser i författningen.
Några dagar före den 30 januari hade Hindenburg försäkrat att han aldrig skulle göra den ”österrikiske korpralen” varken till försvarsminister eller rikskansler och man undrar naturligtvis varför han ändrade uppfattning på så kort tid.
Ända sedan oktober 1931 hade Hitler i Hindenburgs ögon blivit alltmer möjlig för en ministerpost, anser Pyta, och i november 1932 kunde han till och med tänka sig honom som rikskansler, men givetvis på Hindenburgs villkor. Hitler meddelade att han var beredd att acceptera presidentens eventuella krav, och därmed kom förverkligandet av ett gemensamt mål, som skulle kunna kallas projekt folkgemenskap, allt närmare, dvs den inre enighet man skenbart hade lyckats åstadkomma i augusti 1914. Hindenburg kände sig som den politiske mannen att genomföra den folkgemenskap.
Nazisterna hade visserligen råkat ur för en tillbakagång i novembervalet 1932, men det förändrade ingenting, eftersom nazisterna tillsammans med kommunisterna fortfarande kunde blockera allt riksdagsarbete, och det finns inget som tyder på att valutgången skulle ha fått Hindenburg att ändra sig. Han var fortfarande beredd att acceptera Hitler som kansler.
Vad hos Hitler tilltalade den gamle rikspresidenten? Ett entydigt svar är svårt att ge, men von Papen och Hindenburg var inga såta vänner, och von Schleicher hade han sett som en nödlösning i juni 1932. Hindenburg kände knappast den nye rikskanslern och ett förtroendefullt förhållande fanns det bara såtillvida att presidenten i december 1932 och januari 1933 betrodde von Papen med den vanskliga uppgiften att bakom von Schleichers rygg få till stånd en koalition med den nationella högern.
Rikspresidenten var enligt Pyta ingen marionett i händerna på sina rådgivare, utan den karismetiske Hindenburg hade redan under första världskriget verkat som politiker och militär, och Pyta anser sig kunna slå fast att ingen politiker under perioden 1914 till 1934 har haft större inflytande än han. Den 30 januari överlämnade han stor makt till Hitler, men den strängt taget fullständiga makten över Tyskland fick NSDAP först under de följande månaderna, då den politiska och kulturella historien blev mycket nära sammanflätade. Sedan mötet i Potsdam var han övertygad om att närmandet mellan rikskanslern var riktigt. Hitler gav Hindenburg möjlighet att befästa rollen som symbol för rikets enhet, men utan tvekan var redan 1933 en diktatur och man får inte blunda för att större delen av tyska folket frivilligt avhände sig den politiska friheten.
PAUL VON HINDENBURG hjälpte Adolf Hitler 1933 till makten, och i allmänhet har hans agerande tytts som ett tecken på ålderssenilitet, men den tyske historikern Wolfram Pyta motsäger detta och konstaterar att Hindenburg var fullt medveten om vad han gjorde när han den 30 januari 1933 utnämnde Hitler till rikskansler.
Wolfram Pyta är född i Dortmund 1960 och innehar en professur vid universitetet i Stuttgart och leder ett forskningscentrum i Ludwigshafen, där allmänne åklagarens akter mot naziförbrytarna förvaras. Pyta räknas som en av de bästa kännarna av Weimarrepubliken och har vid sidan av sin nyligen publicerade Hindenburg-biografi (Hindenburg. Siedler, Berlin. 1117 S., 49,95 Euro) lagt fram talrika bidrag till den tyska 1800- och 1900-talshistorien.
Häromdagen intervjuades Wolfram Pyta av den tyska dagstidningen Die Welt, och man kom direkt in på frågan varför Paul von Hindenburg utnämnde Adolf Hitler till rikskansler. Det är enligt Pyta en kardinalfråga, eftersom den tyska författningen inte på något sätt tvingade presidenten att utnämna ledaren för det största riksdagspartiet till rikskansler. Weimarrepubliken var inte parlamentarisk, varför Hindenburg fritt kunde välja kansler. Dessutom hade Hitlers båda företrädare, Franz von Papen och Kurt von Schleicher, brutit av mot den nationalsocialistiska majoriteten. Hindenburg skulle ha varit tvungen att genomdriva en grundlagsändring, där regeringsbildningen tog hänsyn till riksdagsmajoriteten, och då hade Hitler varit den enda tänkbara. Även om den möjligheten hade erbjudits Hindenburg så hade det krävts att han varit villig att i nödfall kringgå bestämmelser i författningen.
Några dagar före den 30 januari hade Hindenburg försäkrat att han aldrig skulle göra den ”österrikiske korpralen” varken till försvarsminister eller rikskansler och man undrar naturligtvis varför han ändrade uppfattning på så kort tid.
Ända sedan oktober 1931 hade Hitler i Hindenburgs ögon blivit alltmer möjlig för en ministerpost, anser Pyta, och i november 1932 kunde han till och med tänka sig honom som rikskansler, men givetvis på Hindenburgs villkor. Hitler meddelade att han var beredd att acceptera presidentens eventuella krav, och därmed kom förverkligandet av ett gemensamt mål, som skulle kunna kallas projekt folkgemenskap, allt närmare, dvs den inre enighet man skenbart hade lyckats åstadkomma i augusti 1914. Hindenburg kände sig som den politiske mannen att genomföra den folkgemenskap.
Nazisterna hade visserligen råkat ur för en tillbakagång i novembervalet 1932, men det förändrade ingenting, eftersom nazisterna tillsammans med kommunisterna fortfarande kunde blockera allt riksdagsarbete, och det finns inget som tyder på att valutgången skulle ha fått Hindenburg att ändra sig. Han var fortfarande beredd att acceptera Hitler som kansler.
Vad hos Hitler tilltalade den gamle rikspresidenten? Ett entydigt svar är svårt att ge, men von Papen och Hindenburg var inga såta vänner, och von Schleicher hade han sett som en nödlösning i juni 1932. Hindenburg kände knappast den nye rikskanslern och ett förtroendefullt förhållande fanns det bara såtillvida att presidenten i december 1932 och januari 1933 betrodde von Papen med den vanskliga uppgiften att bakom von Schleichers rygg få till stånd en koalition med den nationella högern.
Rikspresidenten var enligt Pyta ingen marionett i händerna på sina rådgivare, utan den karismetiske Hindenburg hade redan under första världskriget verkat som politiker och militär, och Pyta anser sig kunna slå fast att ingen politiker under perioden 1914 till 1934 har haft större inflytande än han. Den 30 januari överlämnade han stor makt till Hitler, men den strängt taget fullständiga makten över Tyskland fick NSDAP först under de följande månaderna, då den politiska och kulturella historien blev mycket nära sammanflätade. Sedan mötet i Potsdam var han övertygad om att närmandet mellan rikskanslern var riktigt. Hitler gav Hindenburg möjlighet att befästa rollen som symbol för rikets enhet, men utan tvekan var redan 1933 en diktatur och man får inte blunda för att större delen av tyska folket frivilligt avhände sig den politiska friheten.
1 kommentar:
Pytas bok om Hindenburg är oerhört intressant läsning. Dren är på många sätt aktuellt eftersom den a) problematiserar ansvaret för maktövertagandet 1933, b) beskriver elitens demokratiförakt och c) skapar en bra grund för att t.ex. granska Rysslands utveckling. Putins Ryssland på+minner förskräckande mycket om Hindenburgs Tyskland.
Skicka en kommentar