DEN FRANSKE REGISSÖREN ERIC ROHMER (eg.Jean-Marie Maurice Scherer), en centralgestalt i den ”den nya franska vågen” avled igår efter en kort tids sjukdom 89 år gammal. Men han hade under sitt långa liv inte bara sysslat med film utan han hade också en bakgrund som romanförfattare och språklärare i franska och tyska.
Bakom sig hade han ett femtiotal filmer av vilka många hade tagits väl emot av både kritik och publik. Många av hans filmer har visats på våra svenska biografer. Mest känd är förmodligen hans som bästa utländska film Oscarsnominerade Min natt med Maud (1969), som är den tredje och av många ansedd som den absolut bästa bästa av hans s k ”moraliska berättelser”. Den tilldrar sig under några vinterdagar i den franska landsortsstaden Clermont. Jean-Louis Trintignant spelar ingenjören som under en högmässa ser en studentska (Marie-Christine Barrault), som han bestämmer sig för att gifta sig med trots att han aldrig talat med henne.
I den långa raden av filmer vill jag gärna framhålla hans film från 1992, Tre män och en kärlek, som ingår i hans s k ”årstidssvit” och som också den utspelas på vintern. I mångt och mycket påminner den om Min natt med Maud.
Av hans övriga filmer minns nog många den finstämda Claires knä (1972), Kärlek på eftermiddagen ((1976), Pauline på stranden (1984) eller Fullmånenätter (1987), alla värda att ses och ses om.
I Venedig 2001 mottog Eric Rohmer ett välförtjänt Guldlejon för sin samlade filminsats.
Den franske presidenten Nicolas Sarkozy konstaterade I New York Times i samband med Rohmers bortgång att Rohmer skapade en egen ”Rohmerstil”, som kommer att leva länge efter hans död. Det är så sant som det är sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar