Kjell Bergqvist genomled tre långa timmar
JOHAN GLANS är rolig – tycker han själv. Vi andra med en gnutta krav på humor delar inte alltid hans uppfattning. Under gårdagens baggegala kunde man också se ett antal personer i publiken som absolut inte delade hans uppfattning. Och direkt pinsam var sketchen med förvandlingsskåpet, där han låtsades bli förvandlad till kvinna – ett inslag en bra bit under plimsollarmärket.
Har man någon gång sett en Oscars- eller Emmygala eller varför inte en utdelning av de tyska filmpriserna, kan det inte undvikas att man gör jämförelser – och de utfaller knappast till baggegalans fördel. Allt är stereotypt och likadant år från år. Och begreppet tacktal har knappast någon fattat innebörden i. De flesta kanske skulle kunna betecknas som ”tacktack” till höger och vänster. Alla namn som rabblas i mikrofonen kan knappast vara kända för särskilt många. Är man nominerad bör man vara beredd på att man kan vinna en bagge och förbereda sig åtminstone en aning. Flertalet kommer upp och pustar och sätter igång att rabbla. En pristagare var i går kväll så förberedd att personen ifråga hade en lång lista och läste namn från. Det är tydligen svensk spontanitet... Trist, över hövan trist. Jag förstår dem som lämnade TV-galan och till exempel roade sig med kvinnornas detektivbyrå.
Men eftersom jag har ett drag av självplågare i mig stannade jag kvar och den belöning jag fick var Kjell Bergqvist, som visserligen också tackade – men sig själv, och dessutom med det sällsynta inslaget ironi. ”Det blir lite segt att sitta här i tre timmar. Om man inte fick en sådan här”, konstaterade han och höjde sig bagge.
Segt var ordet, och det tyckte även jag som TV-tittare, även om jag slapp sitta tre timmar. Två räckte fuller väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar