En sorgens dag för femtio år sedan

DEN 7 AUGUSTI för femtio år sedan var en sorgens dag för alla älskare av situationskomik. Då nådde oss nämligen budet från Hollywood att Oliver Hardy, dvs Helan, hade dött, och därmed existerade inte det oförlikneliga och av så många avgudade radarparet Helan och Halvan längre.
Egentligen ville den musikaliske Hardy, som föddes i Harlem, Georgia, 1892 ägna sig åt sång, och i Atlanta tog han sånglektioner för att skola sin inte föraktliga tenorstämma. Det ledde till att han redan som barn kom att stå på scenen i revysammanhang, men ständigt skolkade han från undervisningen för att sjunga reklamslogans på en stumfilmsbio. De rörliga bilderna fascinerade honom, och därför började han arbeta som biografmaskinist och sångare i sin lilla hemstad Milledgeville.
Snart insåg han emellertid att han helst ville befinna sig på vita duken själv. Han flyttade därför till Florida där en filmindustri höll på att växa fram och för ett gage på fem dollar per dag spelade han framför allt ”Heavy”, en tungviktig och tölpaktig skurk. Utslagsgivande var inte minst hans ansenliga vikt på nästan 150 kilo. På grund av sitt runda barnakrikte gav kollegerna honom öknamnet ”Babe”.
När ”Babe” så anslöt sig till studiobossen Hal Roach 1926, hade han redan spelat med i runt tal 200 komedier. I Roachs studio träffade han Stan Laurel. Den två år äldre engelsmannen hade också han många filmer bakom sig. ”På något sätt fann vi genast varandra”, har Stan Laurel, som även var befryndad med Hardy privat, sagt.
Det omaka paret fick ohyggligt många fans; i skenbart oändliga variationer lyckades den spenslige Laurel skapa situationer i vilka den värdige och korpulente Hardy drevs till att börja bråka. I nästan alla filmerna fick Hardy lida av missförstånd, orättfärdighet och absurditeter i omvärlden.
Hardys legendariska blick var inte ren skådespelarkonst. Stan Laurel hade som regissör och manusförfattare till mer än hundra gemensamma framgångsrika produktioner raffinerade trick på lager för att få Hardy i stämning. Han förlade ofta inspelningarna till tretiden på eftermiddagarna, då Hardy egentligen ville ha ledigt för att så snabbt som möjligt komma ut till golfbanan. Frustrationen i blicken var därför äkta, och till slut hade Hardy förlorat sitt rykte som Hollywoods främste golfare.
I viss mån tyckte Hardy att han alltid spelade andra fiolen bakom den kreative Laurel, men utan Helan hade Halvan inte varit mycket, och Hardy tog alltid sitt arbete på allvar.
1929 lyckades paret, som nästan de enda stumfilmskomikerna vid sidan om Charlie Chaplin, gå över till talfilmen. Turligt nog hade båda röster som passade för den talade filmen.
På höjden av popularitet 1932 fick båda Oscar för ”Pianoexpressen” (The Music Box), där de de skall flytta upp ett piano genom en skenbart ändlös trappa.
På 1940-talet var de rena slapstick-filmernas tid förbi och paret försörjde sig bland annat genom att uppträda på scenen i England.
Som komikerparet Helan och Halvan var de oslagbara på 1920- och 30-talen. På tisdag är det alltså ett halvsekel sedan paret splittrades, när den 65-årige Oliver Hardys liv ändades av ett slaganfall och en av filmhistoriens mest talangfulla komiker lämnade jordelivet. Stan Laurel tog hans död så hårt att hans läkare förbjöd honom att övervara begravningen. Han överlevde Hardy med åtta år och avböjde alla vidare filmroller.
Det finns det alla skäl att minnas Helan och Halvan genom att plocka fram några av de många DVD som numera finns tillgängliga med deras oförglömliga filmer. Själv skall jag se om och se om min absoluta favorit, ”Affär är affär” (Big Business) från 1929, ni vet filmen där de två kumpanerna agerar julgransförsäljare med känt resultat och får sin bil fullständigt demolerad av en stridslysten James Finlayson, som i sin tur får sitt hus i stort sett raserat av de påstridiga försäljarna.
En roligare film har jag just nu svårt att tänka mig.