EFTER ETT BESÖK i de före detta zeppelinarhangarerna numera enorma hallar för strängt taget allt ätbart i Riga en lite gråkall och duggregnig eftermiddag beslutade vi, min fru och jag, oss för att se bröderna Joel och Ethan Coens senaste mycket uppmärksammade film No Country for Old Men, och vi kunde snabbt konstatera att uppmärksamheten inte på något sätt är överdriven.
Redan i inledningsscenerna möter vi jägaren Jägaren Llewelyn Moss (Josh Brolin), som under en jakttur råkar på något oerhört märkligt. Ute i det ökenliknande landskapet på gränsen till Mexico stöter han på ett antal demolerade lik, en massa vapen, tomhylsor och inte minst ett stort parti heroin på ett lastbilsflak och en väska med några miljoner dollar. Här ser han sin chans och behåller pengarna, men han får ganska snart klart för sig att han inte ensam känner till den enorma förmögenheten, och snart startar en katt och råttalek, när han jagas av den mystiske och psykopatiske lönnmördaren Anton Chigurh, som gestaltas av Javier Bardem och som ni säkert lagt märke till fick en välförtjänt Oscar för sin rolltolkning.
På det temat har bröderna Coen gjort en gastkramande och i långa stycken oerhört våldsamma film som man sent kommer att glömma, och vet man med sig att man har svaga nerver kanske man helst bör avstå från att se filmen, som den här gången inte har gjorts efter ett originalmanuskript utan bygger på Cormac McCarthys roman med samma titel som filmen.
Är No Country for Old Men, som tar oss med till ett svettdrypande landskap, där polismakten har svårt att inse hur brutalt samhället efterhand har blivit, en bra film? Svaret måste obetingat bli ja, eftersom den i högsta grad visar fram en sida av det amerikanska samhället som vi inte kan blunda för. Hur många unga mördare har inte gjort skräckfyllda, våldsamma raider i ett antal amerikanska skolor på senare år med en massa döda unga människor som resultat?
Och skådespelarmässigt kan vi notera en rad utomordentliga prestationer. Utöver de redan nämnda Josh Brolin och Javier Bardem lägger vi också märke till Tommy Lee Jones porträtt av den trötte, tämligen oförstående sheriffen Bell, en liten men fint utmejslad och nedtonad roll av Woody Harrelson. Som titeln antyder är bröderna Coens nya film en film om män, men det hindrar inte att det finns en liten utomordentlig rollprestation av Kelly Macdonald som Lllewylyn Moss’ hustru.
Innan jag lämnar filmen vill jag också konstatera att fotografen Roger Deakins bilder av de agerande personerna utan också det i mångt och mycket synnerligen gudsförgätna landskapet. Skall ni inte se så många filmer i år, så är det här ändå en som bör ses – om man har nerver som står rycken vill säga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar