Den tyske tonsättaren och violinivirtuosen Louis Spohr

Ni som tröttnat på det anglosaxiska skvalet i den ”svenska” radion och televisionen rekommenderas att stifta bekanskap med den tyske tonsättaren och violinisten Louis (Ludwig) Spohr föddes 5 april 1784 i Braunschweig, död 22 oktober 1859 i Kassel. Han växte upp i ett musikaliskt hem och han fick lärare i musikens teori och violinspel. 1799 blev han anställd som kammarmusikus hos hertigen av Braunschweig, som bekostade hans vidare utbildning, och slutligen som elev anförtrodd åt violinisten Franz Eck (av Mannheimskolan). Spohr tog också starkt intryck av violinvirtuosen Pierre Rode. Som kompositör väckte Spohr tidigt stor uppmärksamhet bl a i Leipzig och Gotha. Han gifte sig 1806 med den framstående harpisten Dorette Scheidler, med vilken han företog konsertresor. I Wien blev han kapellmästare vid Theater an der Wien. År 1815 lämnade han denna plats, för att efter en konsertresa till Italien, där han tävlade med Niccolo Paganini, och 1817 övertog hankapellmästarbefattningen vid Frankfurts stadsteater. År 1820 företog Spohr, tillsammans med sin maka, en lysande turné i England och därefter till Paris. Efter ett års uppehåll i Dresden kallades Spohr 1822 som hovkapellmästare till Kassel, där han högt ärad och ansedd tillbringade sin återstående levnad. Vid sitt 25-årsjubileum som kapellmästare erhöll han titeln generalmusikdirektor, blev hedersborgare i staden Kassel och rönte andra utmärkelser. År 1834 blev han änkling, men två år senare äktade han den framstående pianisten Marianne Pfeiffer. Hans senaste levnadsår förbittrades en aning genom att han ofrivilligt pensionerandes 1857, dessutom drabbades han av ett armbrott som tvingade honom att sluta spela violin och frånsäga sig sina elever. Utan föregående sjukdom avled han av ålderdomssvaghet. I Kassel restes 1884 en staty över honom. Spohr var sedan 1840 ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm. Som violinvirtuos blev Spohr berömd för sin stora, sjungande ton - den spohrska stråken blev en "terminus technicus" -, sitt klassiskt lugna, själfulla föredrag och en fulländad teknik. Den nobless, den kärlek till det gedigna i konsten, som i så hög grad utmärkte hans kompositioner, uppenbarade sig även i hans violinspel. Även som dirigent var Spohr begåvad och omtyckt. Spohr skrev musik redan i barnaåren. Han komponerade totalt cirka 150 verk. Bland hans 10 operor kan nämnas Faust (1814), Zemire und Azor (1819; "Zemir och Azor", uppförd i Stockholm 1828), Jessonda (1823; uppförd i Stockholm 1826), Der berg geist (1825) och Die kreuzfahrer (1845). Endast Jessonda har ett drägligt libretto. Av de 5 oratorierna, som åtminstone i England gjorde stor lycka, kan nämnas Die letzten Dinge (1826) och Der Fall Babylons (1842), bland de 9 symfonierna Die Weihe der Töne, Irdisches und göttliches, Historische Symphonie och Die vier Jahreszeiten. Vidare komponerade han 3 konsertouvertyrer, ouvertyr till "Macbeth", mässor, kantater och ett stort antal sånger. Bland de 17 violinkonserterna är de i A-dur ("sångscenen"), E-moll och D-moll mest kända och omtyckta. Därtill kommer 34 stråkkvartetter, 4 dubbelkvartetter, 6 stråkkvintetter, en stråksextett, en pianoseptett, 2 pianokvintetter, 5 pianotrior, en mängd violinsonater, en oktett och en nonett för stråk- och blåsinstrument, 4 klarinettkonserter med mera. Han utgav också en populär violinskola i 3 delar (1831). Hans självbiografi utgavs 1860-61 i 2 band. Biografier över Spohr skrevs av W. Neumann (1854), Hans Michel Schletterer (1881) med flera.