Miljöpartiets ständigt synnerligen dåliga omdöme borde få Löfven på andra tankar

 En bekymrad Löfven?

STEFAN LÖFVEN ser bekymrad ut, och det har han ju all anledning att vara. Och skälet är givetvis att han i sin suktan efter regeringsmakt hade det oerhört dåliga omdömet att liera sig med Miljöpartiet och med understöd i bakgrunden av ett parti med rötterna i de kommunistiska avarterna under idolerna Lenin och Stalin.

Resultatet av detta dåliga omdöme har vi gång på gång kunnat avläsa i Åsa Romson grodsamling, nu senast om 9/11, som en henne var en ”olycka”. Vilka krav har ”vice statsministern” (det har ju Löfven omdömeslöst utnämnt henne till) egentligen på olyckor? Och vilka krav har Löfven på en vice statsminister?

Så har vi då Kaplan, denne olycksfågel för MP, som inte går lottlös trots sitt dåliga omdöme.

Sammanfattningsvis: att rösta på MP måste även det betyda dåligt omdöme.

Vuxenvärldens kapitulation

Dagens ledare i VLT slår verkligen huvudet på spiken!

Allas ansvar blir ingens

Det är svensklektion. Läraren, som är en person som säger sig vara stolt över sitt yrke och den roll skolan har, försöker undervisa. Samtidigt sitter eleverna med mobilerna påslagna.

De spelar spel, sms:ar och svarar på samtal. Dörren ut till korridoren öppnas och stängs med jämna mellanrum när ungdomar går in och ut ur klassrummet lite som de vill.

Allt dokumenteras av SVT:s kameror och visas i programserien Mitt Sverige, som i sista avsnittet för säsongen synar den svenska skolan.

Det är inte utan man undrar över hur det ser ut när Sveriges Television inte är på plats? Är den nonchalans som tillsynes alldeles vanliga ungdomar i en helt ordinär gymnasieklass behandlar sina lärare med än värre då?

Det allvarligaste som framkommer under programmets gång är dock inte elevernas bristande respekt för skolan och de kunskaper som de tack vare generationers gemensamma ansträngningar har förmånen att få ta del av.

Det mest skrämmande är lärarens svar på de frågor som reportern Ylva Hällen ställer med anledning av vad hon ser.

Läraren medger att elevernas språkkunskaper är otillräckliga och att mobiltelefonerna tar fokus från undervisningen. Samtidigt säger hon att hon som ”enskild lärare” har svårt att bestämma att eleverna inte får ha telefonen på.

Hon efterfrågar en ”policy” och hänvisar till ”politikerna”. Tydligare än så kan vuxenvärldens kapitulation från det ansvarstagande som borde vara en självklarhet inte bli.

Det är smärtsamt. Hur kunde vi hamna här?

I en situation där vuxna individer, både i sina professioner och som medborgare, inte förmår axla rollen som auktoriteter och markera för det uppväxande släktet vad som är rätt och fel.

Visst lever vi i en demokrati och därtill en där barn och ungas rättigheter tas på största allvar. Det är något vi skall vara stolta över.

Men demokrati som statsskick betyder inte att alla alltid har lika mycket att säga till om, eller att vuxenvärlden bör lägga sig platt.

Vilket är vad som faktiskt i hög grad har skett. Inte bara i skolan.

Häromdagen berättade Sydsvenskan om en busschaufför som förlorat jobbet för att han tillrättavisat ett barn som kladdade på bussen. Det var det inte tillåtet att göra. Och allt oftare framkommer det hur föräldrar skjuter över sitt uppfostringsansvar på skola och förskola.

För att vuxna skall kunna säga ifrån behövs tydligen numera en policy, en lag, ett politiskt beslut. Det som borde vara den enskilda vuxnes självklara ansvar blir allas och i slutänden ingens.

Det är fegt och framförallt ett enormt svek mot alla barn och unga som förleds att tro att det är okej att uppföra sig hur som helst utan att ta hänsyn till andra. För det är det inte.

Ansvaret ligger på de föräldrar, lärare och andra vuxna som uppfört sig som ryggradslösa vuxenbarn i offerkoftor.

Hur länge kan han och hans parti sitta kvar vid köttgrytorna?

Herr Kaplan

VAR HITTADE LÖFVEN alla stolpskott, när han bildade det han kallar regering, kan man ju undra, men när man konstaterar att han lierar sig med Miljöpartiet kan ju resultatet bara bli ett: misslyckande!

En vice statsminister med en tunga som slinter. En utbildningsminister som väl knappast kan stava till ordet utbildning. En nu senast en bostadsminister som tillbringat tid i glada vänners lag, dvs dåligt sällskap. Vem står på tur?

Och dessa nollor skall ha inflytande på mitt och svenska folkets välbefinnande. Och till råga på allt har vi ett antal partier som kallar sig ”opposition”, men som lägger sig platt för S, MP och inte minst Jonas Sjöstedt och han anhang, genom att lägga ner rösterna när vårbudgeten kommer upp i riksdagen. Och vi som jobbat ett långt liv och lojalt betalat vår skatt skall dessutom stå tillbaka för en massa människor, som inte bidragit med en krona!

NÄR SKALL SVENSKA FOLKET inse att utvecklingen går spikrakt ner? Med det snaraste borde det ske, eller hur?

TT bygger enligt en uppgift idag en robot

Roboten ska utifrån statistik producera skräddarsydda texter. "Ska vara klart innan sommaren", säger Daniel Kjellberg, redaktionschef på TT.

Många av oss som är trogna papperstidningsläsare har säkerligen inbillat sig att "robotskrivare" har funnits länge!

Allianspolitikernas svek mot väljarna, som trodde att Decemberöverenskommelsen dött

Huvudpersonerna bakom en huvudlös uppgörelse

Anders Königsson och Josefin Utas – ordförande respektive ledamot av styrelsen för Borgerlig Framtid publicerade i lördags en debattartikel i Svenska Dagbladet, som väljarna borde läsa noggrant redan nu och absolut inte vänta till valet 2018.

De skriver bland annat, att ”Politikernas kappvändande och ovilja att tala öppet om Sveriges problem har orsakat en förtroendekris för partierna och för demokratin som helhet. Den kommer bli svår att laga.”

Allianspartierna låtsas att DÖ är historia. ”Men i praktiken lever den kvar. Med separat lagda budgetar från allianspartierna vinner regeringens budget. Resultatet blir detsamma som om DÖ hade fortsatt att gälla. Därmed lever effekten av DÖ vidare, trots att överenskommelsen ska ha avvecklats”.

Allianspartierna påpekar envetet att sittande regering saknar handlingskraft och glömmer bort de problem i samhället som verkligen finns. Man har bara ett mål i sikte, att utestänga SD från politiskt inflytande. Att man i stället släpper fram Jonas Sjöstedts anhang till makt utan ansvar har alliansen tydligen glömt – eller vill i varje fall glömma.

Man konstaterar att:

”Hela politiken i Sverige har de senaste åren kretsat kring vad SD tycker och gör. Detta skeva fokus har politikens framdrift lidit stor skada av. Med ett sakligt och rationellt synsätt från övriga partier hade detta inte behövt ske.

På grund av de ledande politikernas oförmåga att tänka framåt och agera proaktivt har viktiga beslut fördröjts och man har i stället behövt syssla med brandsläckning i fråga efter fråga.

Nu sänder regeringen och Allianspartierna ut små testballonger bestående av nya politiska förslag. Men varför skulle befolkningen lita på att de nu vet vad Sverige behöver?

Politikernas kappvändande och ovilja att tala öppet om vilka problem landet står inför har orsakat en förtroendekris för partierna och för demokratin som helhet. Den kommer bli svår att laga.”

De etablerade politikerna lever i ett parallellt universum där vanligt sunt förnuft, ärlighet och öppenhet inte längre finns, skriver man vidare, och påpekar det sanna i att: ”Politikerna har i allt högre grad kommit att bli ett eget släkte som huvudsakligen arbetar med att positionera sig för framtida jobb och inkomster.”

MOT ETT SÅDANT SYNSÄTT reagerar Borgerlig Framtid, som anser att ”det borde vara politikens innehåll och medborgarnas bästa som den folkvalda politikern har för ögonen, inte sitt eget välbefinnande. För att visa respekt för de väljare som har röstat på oss är det därför så vi kommer att agera efter nästa val. Detta genom att driva den blågröna politik vi står för. Den innefattar bland annat ett säkert och tryggt samhälle, en långsiktigt hållbar miljö, ett starkt försvar, en välfungerande kunskapsskola och en jobbskapande näringspolitik som ger möjligheter för människor att själva hitta en egen försörjning

Vi kommer också att fokusera på de förändringar inom partipolitiken som så väl behövs. Det innebär att vi självklart kommer att samtala med alla partier som har blivit demokratiskt invalda.

Det finns ingen tid att förlora. Sverige står nu och framöver inför enorma problem inom en rad samhällsområden. I det läget behövs inte mer av ansvarslöst parlamentariskt spel och låsta konstellationer utan i stället öppna samtal och pragmatiska lösningar, vilket är just vad vi i Borgerlig Framtid kommer att arbeta för.”

Borgerlig Framtid är en medborgarrörelse av helt vanliga människor från olika delar av samhället, som valt att engagera sig för att de tröttnat på övriga partiers bristande vilja och förmåga att ta ansvar för landet.

En av Sveriges mest kända kulturpersonligheter, Lars Gustafsson, har avlidit

EFTER EN TIDS SJUKDOM har den mycket mångsidige och flerfaldigt prisbelönte författaren och filosofen Lars Gustafsson gått bort.

            

Lars Gustafsson föddes i Västerås 1936 där han tog studenten och fortsatte sedan sina studier vid universitetet i Uppsala, där han läste litteraturhistoria, estetik, sociologi och filosofi. 1960 tog han sin fil lic-examen och disputerade 1978 i teoretisk filosofi på avhandlingen Språk och lögn.

Redan som 18-åring hade Lars Gustafsson fått ett stipendium ur Kung Gustaf Adolfs jublesumsfond, vilket gav honom möjligheter att studera vid universitet i Oxford. Vid 21 års ålder debuterade han med romanen Vägvila, men själv såg han Poeten Brumbergs sista dagar och död (1959) som sin verkliga debut.

Tidigt, 1962, blev Lars Gustafsson redaktör för Bonniers Litterära Magasin (BLM), som han under ett decennium gjorde till landets ledande tidskrift för litteraturkritik och idébatt. Efter disputationen inledde han en akademisk karriär vid det prestigefyllda University of Texas at Austin, där han var verksam som professor i filosofi och germanska studier mellan åren 1983 och 2006.

Med tiden blev Lars Gustafsson alltmer kritisk inställd till det svenska samhället i allmänhet och den socialdemokratiska regeringen i synnerhet. Vi minns hans kanske mest kända begreppEn av hans mest kända begrepp  problemformuleringsprivilegiet, som ett sätt att vetenskapligt definiera makten hos den som kan styra och sätta agendan för det politiska och intellektuella samtalet.

Under slutet av sitt liv bodde Lars Gustafsson på Södermalm i Stockholm, där han var en uppskattad och frispråkig kulturpersonlighet. Han engagerade han sig i debatten kring digitalisering och upphovsrätt, och var tidigt en varm anhängare av internets roll för spridning av information, konst och kultur. Nästan dagligen kunde vi via facebook ta del av hans alltid lika intressanta åsikter om det svenska samhälle som han mot slutet av sitt liv åter bosatte sig i. Sitt mångsidiga författarskap fortsatte han ständigt med diktsamlingar, essäböcker och romaner. Hans sista bok blev Doktor Wassers recept, som kom 2015.

Få svenska intellektuella har fått så många internationella utmärkelser som Lars Gustaf: det italienska Una vita per la letteratura (1989), amerikanska John Simon Guggenheim Memorial Fellow of Poetry (1994) samt förra året det mycket prestigefyllda tyska Thomas Mann-priset (2015), som han enligt motiveringen erhöll för ”det stora inflytande han haft i Tyskland".

Att försöka välja ut några speciella verk i Lars Gustafsson mångsidiga författarskap är inte lätt, men låt mig nämna t ex Tennisspelarna (1977), Bernard Foys tredje rockad (1986) eller den stora  romansviten Sprickorna i muren (1971-1978).

Jag kommer att sakna Lars Gustafsson alltid väl genomtänkta och välformulerade inlägg i dagsdebatten via facebook, men saknaden kan med fördel ersättas med omläsning av hans rika litterära produktion.