EN MARSDAD i början på 1960-talet, en av de första dagarna
då det droppade från taken, vandrade jag upp på Dagbladets redaktion, som då
låg på Köpmangatan 1 och knackade på chefredaktör Ewert Söderbergs dörr och
ställde den raka frågan om han behövde någon som recenserade skönlitteratur.
Ewert tittade på mig en stund, så svängde han runt och tog Olle Holmbergs
senaste del i den stora biografin över den svenske skalden Carl Gustaf af
Leopold (hur många svensklärare känner till honom, mycket mindre talar med sina
elever om honom?). ”Prova på den här”, sa Ewert utan några längre preludier och
räckte över den digra luntan.
Jag tackade, skyndade hem och sträckläste. Dagen efter skrev
jag min första recension, som direkt antogs, och därmed inleddes ett samarbete
som kom att vara drygt ett par decennier. Bokrecenserandet utökades så
småningom även till att omfatta film, och när det knep till teater och referat
från författarbesök. Under ett antal år hade jag en hel filmsida på fredagar,
vill jag minnas.
Nu sitter jag här i Västerås och läser med bestörtning att
Dagbladet går i graven. Det känns trist, eftersom Dagbladet var en betydligt
mer alert tidning än den åtminstone ifråga om prenumeranter betydligt större. En
nyhet i Dagbladet ena dagen blev nästan med tomtens punktlighet en ”nyhet”
i Sundsvalls Tidning.
Under mina femtio år i Sundsvall kunde jag aldrig sluta
förvånas över Dagbladet lilla prenumerantstock. Under minst 90 % av tiden hade
vi socialdemokratiskt styre i kommunen. Det borde väl ha kunnat göra Dagbladet
till Sundsvalls ledande tidning. Men icke så!
SOCIALDEMOKRATERNA SKÄMS TYDLIGEN FÖR ATT LÄSA SIN EGEN
PRESS, ja, då går det som det går. Det har vi sett tidigare på andra orter och
det understryks ytterligare i och med Dagbladet nedläggning.
Frid över dess minne! Nu får sundsvallsborna hålla till godo
med ST- Jag avundas dem inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar