fredag 10 oktober 2014

Den tyske författaren Siegfried Lenz är död


 Siegfried Lenz


EN AV MINA ABSOLUTA FAVORITER i den tyska i  Sverige sorgligt försummade tyska samtidslitteraturen – alla slätstrukna deckare och tantromaner från den engelskspråkiga världen ska ju gudbevars få plats – är den nyligen avlidne Siegfried Lenz. Han blev 88 år.

Siegfried Lenz kom från Ostpreussen, där han föddes 1926. Under andra världskriget tjänstgjorde han i flottan, men innan kriget var slut deserterade han och hamnade via Danmark i engelsk fångenskap. Efter frigivningen läste han litteraturvetenskap och filosofi i Hamburg. Slutet av 1940-talet började han skriva noveller, som han fick publicerade i tidningar och tidskrifter och var en tid även redaktör för Die Welt. 1951 romandebuterade han och från och med nu levde han som fri författare i Hamburg och på Als i Danmark.

När Gruppe 47 bildades av ett antal tyskspråkiga författare, som samlades och diskuterade och kritiserade varandras verk under ledning av  Werner Richter och som kom att dominera den västtyska litteraturvärlden fram till 1960-talet, var Lenz en av de tongivande medlemmarna. Tillsammans med författarkollegan Günter Grass engagerade han sig också i förbundskansler Willy Brandts östpolitik.

Det definitiva genombrottet fick Siegfried Lenz med Tysktimmen 1968 (på svenska 1970). Lenz väjde aldrig för problemet med den tyska skulden för vad Hitler och hans anhang hade åstadkommit eller snarare misslyckats med under den i och för sig korta men mycket dystra perioden i den tyska historien. Romanen är fylld av både vemod och allvar, men den rymmer också en underfundig humor. I Svenska Dagbladet skrev Åke Janzon apropå romanen, att den ”i en skärva speglar en fruktansvärd era i Europas historia”.
Tre år senare återkom Lenz med Förebilden, som fortsätter hans stora moraliska romanbygge om den europeiska efterkrigstiden. Läs de här två romanerna, och jag lovar att ni inte ångrar er!

Som en introduktion till hans författarskap kan man lämpligen välja den lilla romanen En tyst minut (2011) om Christian och Stella som en varm sommar befinner sig på en badort vid kusten. Det är en ömsint och träffsäker skildring av två unga människors slumpvisa möte en sommar som skulle bli den sista för Stella.

Allt som allt skrev Lenz Siegfried Lenz skrev 14 romaner, 13 novellsamlingar, fyra teaterpjäser, tre essäer och en barnbok. Han var med andra ord synnerligen produktiv, men kvantiteten inkräktade aldrig på kvaliteten, vilket ni själva kan konstatera, om ni inte redan gjort det!





onsdag 10 september 2014

Roy Andersson blev som bekant Sveriges första vinnare av Guldlejonet i Venedig

Roy Andersson vann härom dagen med sin senaste film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, det första svenska Guldlejonet någonsin vid filmfestivalen i Venedig.

Kort uttryckt handlar den om två försäljare av skämtartikler, men ingen av dem har någon speciell framgång i sitt jobb. Filmen erbjuder mycket komik, absurda skeenden, lakoniska idéer och den börjar med tre scener på temat döden.



Roy Andersson gör V-tecknet i Venedig

ROY ANDERSSON ägnades en stor intervju i den tyska dagstidningen Die Welt, vilken återges här för den bildade, tysktalande allmänheten.

Der schwedische Regisseur Roy Andersson hat mit seinem Film "Eine Taube saß auf einem Zweig und dachte über ihre Existenz nach" den Goldenen Löwen der 71. Filmfestspiele in Venedig gewonnen. Stilistisch ungewöhnlich, beharrt Andersson in jeder Sequenz auf einer einzigen Einstellung und lässt Menschen auftreten, die mit blass geschminkten Gesichtern an Clowns erinnern, sich aber absolut überzeugt und ernsthaft geben.
Die Handlung dreht sich um zwei Scherzartikelverkäufer, die in ihrem Job keinen Erfolg haben. Doch es gibt auch Kneipenkeller, in denen plötzlich gesungen wird. Außerdem hat Karl XII., der wiederum gerne Milch trinkt und sich zu Männern hingezogen fühlt, samt seiner Armee einen Auftritt.
Der Film bietet viel Komik, strotzt von absurden, lakonischen Ideen und beginnt mit drei Szenen zum Thema Tod. Der 71-jährige Regisseur hat in den letzten 40 Jahren nur fünf Spielfilme, aber sehr viele Werbespots gedreht.
Die Welt: Kann es sein, dass Sie von den großen Komikern der Filmgeschichte beeinflusst worden sind?
Roy Andersson: Ich schätze Charlie Chaplin und Laurel und Hardy. Das waren für mich von Anfang an Verlierer. Sozial stehen sie auf der niedrigsten Stufe und versuchen immer wieder die nächste zu erklimmen. Sie hoffen auf die Mittelklasse, träumen von der Oberklasse und verlieren immer wieder. Mit sechs oder sieben Jahren habe ich sie zum ersten Mal wahrgenommen, empfand sie gleichzeitig als lustig und traurig, aber sie waren immer fantastisch. Ich habe Chaplins Stil kopiert.
Die Welt: Was heißt das genau?
Andersson: Ich arbeite immer nur mit einer Kamera, einer Einstellung und einer Brennweite. Das war bei Charlie Chaplin genauso. Er hatte die Kamera immer in einer Position und arbeitete mit Tableaus, die sich bewegten. Ihm wurde vorgeworfen, dass er sich wiederholt. Er nahm sich das zu Herzen, änderte sich, scheiterte und kehrte zur festen Kameraposition und den Totalen zurück. Ich mag diesen Stil und sehe keinen Grund, zu einem anderen zu tendieren. Für mich haben die heutigen Filme ihre visuelle Qualität verloren. Wenn man im Museum einen Rembrandt sieht, kann man eine halbe Stunde davor verbringen. An welche Bilder aus Filmen erinnert man sich noch, und welche will man sich nochmals ansehen?
Die Welt: Erschaffen Sie diese Bilder alleine?
Vier Jahre lang hat Roy Andersson an dem Film "Eine Taube saß auf einem Zweig und dachte über ihre Existenz nach" gearbeitet
 Andersson: Ich arbeite mit einem Team, zumeist mit Set-Designern. Ich habe vier Jahre lang an dem jüngsten Film gearbeitet. Jede Szene benötigt einen bis zwei Monate. Man muss viel Geduld mitbringen.
Die Welt: Der Spaß und die Trauer waren auch bei den Stummfilmkomikern schon Teil des Konzepts.
Andersson: Das ist bei mir auch so. Es gibt immer zwei Seiten einer Medaille, und die stecken in allen von uns drin. Ich möchte vor allem Klarheit. Ich schätze den französischen Soziologen Pierre Bourdieu und einen seiner Schüler, der später in den USA Gastprofessor war. Ihre Studien waren an den Strukturalismus angelehnt. Mir geht es sowohl um Klarheit, als auch um Zeitlosigkeit. Deswegen ist mir die Malerei so wichtig.
Für mich gibt es keine Barrieren zwischen den Zeiten der Geschichte. So ist auch die Sequenz mit Karl XII. entstanden. Es ist für mich ein Anachronismus, eine Vermischung der Vergangenheit und der Gegenwart. Er ist ein Symbol der rechtsgerichteten Parteien und reflektiert die aktuelle Homophobie. Karl XII. mochte keine Frauen, hatte nur männliche Assistenten und schlief mit ihnen im Zelt.
Jahrhundertelang wurde diese Seite von ihm in Schweden nicht bekannt gemacht. Stattdessen hat man ihn als einen Macho dargestellt. Gleichzeitig geht es mir um eine Internationalität. Es ist egal aus welchem Land wir kommen, wir sind alle sehr ähnlich. Das ist schön. Man lernt jemanden vom anderen Ende der Welt kennen, stellt fest, dass man dieselben Dinge mag und dieselben Gefühle teilt. Man fühlt sich gut oder traurig und hat die gleichen Wunden. Das muss man bedenken, wenn man an einer Zukunft für uns alle arbeitet. Ich will kein lokaler Regisseur sein, sondern die ganze Welt erreichen.
Die Welt: So wie Maler auch.
Andersson: Ich schätze die Malerei sehr, vor allem die Bilder des Deutschen Otto Dix, der seine Erfahrungen aus dem Ersten Weltkrieg in seinen Gemälden verarbeitet hat, aber auch die von George Grosz. Ihr Stil nannte sich "Die neue Sachlichkeit". Sie waren deutlich und klar. Heutzutage gibt es zu viele Aggressionen gegenüber dem klaren Denken.
Die Welt: Muss die Kunst auch wieder klarer werden?
Andersson: Ich bin von Matisse beeinflusst, der ja die Haltung vertrat, alles, was für das Bild nicht notwendig ist, rauszulassen. Man muss nur das Allerwichtigste behalten. Das entspricht meinem Stil: aufräumen, weglassen. Man muss sowohl die Dialoge als auch die Bilder verdichten. Daher mag ich auch "Warten auf Godot" von Samuel Beckett. Meine Ideen für Dialoge beziehe ich von ihm.
Die Welt: Verdanken Sie Ihre Ideen auch dem Besuch der Filmhochschule in Stockholm, die damals von Ingmar Bergman geleitet wurde?
Andersson: Nein, denn er hatte leider überhaupt keinen Humor. Als in den 60er-Jahren der Vietnamkrieg tobte, protestierten wir Studenten dagegen, aber er warnte uns davor, damit weiterzumachen. Er setzte mich unter Druck und sagte, dass ich, wenn ich weiter demonstriere, niemals einen Spielfilm unter seiner Leitung machen werde. Ich hatte keine Angst vor ihm.
Ich hatte aber große Probleme, denn ich musste das technische Equipment von der Schule leihen. Zweimal pro Jahr wurde ich in sein Büro zitiert und spürte, wie sauer er war, dass wir Studenten die Kameras der Hochschule benutzten und damit auch Bilder von den Demonstrationen gegen den Vietnamkrieg drehten. Er warnte mich eindringlich, aber manchmal haben Revolutionen auch etwas Gutes.
Die Welt: Und dann entstand "A Swedish Love Story", der 1970 auf der Berlinale vier Preise gewann.
Andersson: Ja, mein erster Film war gleich mein größter Erfolg. Die Jury mochte diese besondere Art der Erzählung. Ich bin kein Freund des linearen und traditionellen Geschichtenerzählens. Filme mit Geschichten empfinde ich als langweilig. Man sieht Komplikationen, löst sie, und alle leben glücklich und zufrieden. Ich möchte über das Verhalten der Menschen erzählen, das ja sehr reich ist. Ich benutze dafür einen bestimmten Stil, um damit etwas über uns alle zu erzählen.
Die Welt: Sie zeigen die Menschen immer nur von vorn.
Andersson: Ich mag Profile nicht. So kann man dem Leben besser ins Gesicht schauen. Außerdem habe ich Angst vor dem Tod, wollte zeigen, wie banal der Tod sein kann, und mich ein bisschen über diese Angst lustig machen. Eine Flasche Wein aufzumachen kann ja schon gefährlich sein und unter Umständen zum Tode führen. Ich sammle Ideen für diese Szenen in der Wirklichkeit, und dann übertreibe ich sie. Das alltägliche Leben und die Kunst sind meine wichtigsten Inspirationsquellen.
Die Welt: Mit welchen menschlichen Eigenschaften können Sie am wenigsten anfangen?
Andersson: Mit Stupidität. Sie ist zumeist ein Resultat von fehlendem Wissen und fehlender Empathie. Der Holocaust ist für mich das schlimmste Ergebnis fehlender Empathie. Ich liebe das Leben und die Menschen, aber sie haben einige Seiten, die ich wirklich hasse.
Die Welt: Seit dem Jahr 2000 sind nur drei Filme von Ihnen entstanden, und die gelten als zusammenhängende Trilogie.
Andersson: Ich habe nicht von Anfang an eine Trilogie gedacht. Das hat sich erst später so ergeben. Momentan bereite ich einen weiteren Film vor. Ich werde ihn den "vierten Teil einer Trilogie" nennen.


                                     En överlycklig Roy Andersson med Guldlejonet i Venedig

onsdag 11 juni 2014

Ännu ett belägg för den svenska skolans förfall

JAG VILL BARA REKOMMENDERA mina medmänniskor om en artikel i Dagens Nyheters Kulturbilaga idag. Där berättar en välutbildad FD om sina erfarenheter av från ett fem månaders vikariat i Botkyrka.

Det är inga "söndagsskolebarn" han mött!

Läs och begrunda vad våra politiker ställt till med sedan 1970-talet. Huvudansvaret har givetvis sossarna, men det vill de givetvis inte vidgå. Det är lättare att lägga skulden på stackars Björklund, som väl har det mest otacksamma arbetet idag i den svenska regeringen.

onsdag 28 maj 2014

Äntligen kommer vårt flyttlass att gå söderut

Fastigheten Statorvägen 1 i Aseastaden, Västerås

DET FINNS NÅGRA VERKLIGT STORA DAGAR I LIVET, när man skaffar sin första bostad, när man blir förälder för första gången eller när man inser att man bor fel och måste röra på sig. Det är just vad min hustru Margareta och jag gjort. Äntligen har vi kommit till skott och lämnar i sommar vår norra hemvist - vi tycker båda oerhört illa om snö - och flyttar till den leende Mälardalen. Vår adress kommer efter sommaren att vara Statorvägen 1, 722 24 Västerås, och vi kommer att bo i fastigheten på bilden längst upp till höger.

DET ÄR MED STOR LÄTTNAD vi äntligen fattat vårt beslut att flytta söderut. Kontraktet är skrivet och nu återstår att packa våra pinaler och dra söderöver.

måndag 19 maj 2014

Sundsvalls politiker tycks äntligen ha vaknat

I SLUTET AV FEBRUARI 2012 skrev jag i Sundsvalls Tidning nedanstående insändare.

Hedbergska skolans aula förfaller
Nästan dagligen skriver ortspressen om dyra projekt, som de stackars skattebetalarna får stå för. Himlabadet blev en dyr historia, Scenkonstbolaget slukar pengar och får bidrag förmodligen för att dess företrädare är högröstade.
Det i sin tur medför att annat i stället får stå tillbaka, för att inte säga förfalla.

Låt mig ställa en enkel fråga till ansvariga för kommunens fastigheter. När besökte en ansvarig politiker Hedbergska skolans aula, som år ut och in hyrs ut för olika ändamål utan att bristerna uppmärksammas? Om någon varit där, vad ansåg hon/han om aulans status, och vad gjordes för att påtala renoveringsbehovet?
Inget utöver små detaljer har mig veterligt gjorts sedan aulans tillkomst i början på 1960-talet. Vem som för tillfället har majoritet i fullmäktige är tydligen också utan betydelse: alla är lika ointresserade och likgiltiga.

Filmstudion har i två och ett halv decennium visat film tjugo gånger per år och kunnat konstatera att man inte ens brytt sig om att reparera alla trasiga fåtöljer. Det enda som gjorts är att man plockat upp alla sitsar som lossnat och ramlat bort och satt in dem i ett förråd. Naturligtvis har de inte ersatts.

Filmduken är knappast acceptabel och ljudet är undermåligt. Vår publik har frågat efter en hörslinga, och vi har bara kunnat konstatera avsaknaden.
Mörkläggningen har varit under all kritik i åratal, scenen ser oftast ut som ett skrotupplag, trasig bänkbelysning där kablarna hänger fria kan medföra skador på publiken och de beslag som gjorde att dörrarna kunde ställas upp har varit borta i åtskilliga år.
Dessutom drar man ofta ner värmen under den tid skolan inte är i gång, varför vår tålmodiga publik får klä på sig rejäla vinterkläder för att klara en långfilm under ett par timmar. Det handlar från vår sida hela tiden om uppehållande strid mot förfallet.

Har man på ansvarigt kommunalt håll tänkt sig att åtgärda den fallfärdiga aulan? Och om det till äventyrs är så: blir det under tiotalet månne, eller kanske under tjugotalet, eller väntar man helt enkelt på att det skall bli dags att riva Lennart Uhlins skapelse?

Roger Teréus

IDAG PÅ MORGONEN läser jag i båda ortstidningarna att man nu drygt två år senare äntligen har insett att något måste göras. Under de senaste två åren har förfallet givetvis accelererat så långt att till och med kommunpolitikerna har insett att något måste göras.

torsdag 27 mars 2014

Henrik Rydström till division 2-nykomling


 Henrik Rydström fortsätter. I IFK Berga.
– Jag ser mig som en backup, säger 38-åringen.

Berga har ryckt i Henrik Rydström tidigare under försäsongen. Nu är Kalmar FF-legendaren klar för division 2-nykomlingen – med ett förbehåll.
– Både IFK Berga och jag ser mig som en backup. Andra spelare är förstaalternativ. Min nya arbetssituation som ansvarig för Kalmar FF:s U 17 har första prioritet, säger Henrik Rydström. 
Bergatränaren Ola Petersson:
– Om vi skulle drabbas av skador och avstängningar så är det tryggt att ha "Henke" i truppen. Allt beror på hur han får ihop sin sociala situation.