GLAD PÅSK och njut av den eventuella våren

Det går bra att ställa krav när det handlar om viktiga världshändelser

JAG LÄSTE JUST FÖLJANDE meddelande som naturligtvis har stort internationellt intresse, det handlar ju Gudbervars om Melodifestivalen.

Petra Mede, 43, ska om mindre än två månader leda finalen av "Eurovision Song Contest" i Malmö. Och det krävs en hel del förberedelser för att programledaren ska vara nöjd.

Enligt Aftonbladet kräver Mede specialbehandlingar för sin nervskada i ryggen. På kravlivstan står även en extra varm loge, upplyst med specialbelysning, som är utrustad med säng för ryggens skull. Schemat görs med plats för många vilopauser.

– Ryggen har faktiskt sakta blivit bättre de senaste åren. När man blir äldre stelnar ju ryggen och det gagnar faktiskt min skada. Men jag har ju backuper där också. Massörer och sjukvårdare finns ju alltid på plats, inte bara för mig, säger Petra till Aftonbladet.

Programledaren kommer även ha fyra personer på plats som hjälper till att ta hand om hennes fem månader gamla dotter Adeline - Petras mamma och syster, pojkvännen Mattias Günther, 34, och hans mamma finns till hands i Malmö Arena.

Petra har dessutom varit extra tydlig med att hon inte vill ha några schemaändringar i slutskedet.

Vilka kostnader kommer detta att innebära? Fanns det ingen anna att välja än denna Mede?

Plötsligt händer det - inte bara på Svenska Spel

NÄSTAN DAGLIGEN hamnar en massa ointressanta notiser och artiklar i mina mailboxar utan att jag bett om dem. Jag har ofta undrat hur allt skräp kommer dit, men hittills har jag inte fått något svar.

Nu senast handlade det om något som kallades Lisas blogg och som visade bilder på en spetig tjej med överdrivet intresse för sig själv. Kan någon förklara för en fåkunnig hur man skall bära sig åt för att slippa trams av det här slget? Ett sätt är naturligtvis att kasta ut datorn eller säga upp internetabonnemanget, men skall man verkligen behöva gå så drastiskt tillväga för att slippa undervegetationen?

Har man inget vettigt att säga borde det vara en gyllene regel att hålla tyst, alternativt att hålla fingrarna borta från tangentbordet.

Datorer och internet borde kunna fungera som verkliga giganter ifråga om folkbildning, för en sådan är verkligen av nöden idag i det svenska samhälle där vi har en skola utan styrsel. Den store skolmarodören Göran Persson lyckades med konststycket att göra den svenska skolan jämbördig med Tanzania och andra länder i den underutvecklade världen, och så har man från sossehåll mage att anse att det är Björklund som är boven! Nedrustningen började redan med den numera ikoniserade Palme, fortsatte med Ingvar Carlsson och avslutades av "nedrustningsgiganten" Persson.

Och resultatet av dessa tre herrars strävanden ser vi bland annat nu i alla möjliga och omöjliga bloggar!

Glöm alla kriser - problemet är löst!

JAG INBILLADE MNIG I MIN ENFALD att den stora begivenheten idag skulle vara att vi firar en av världens främsta, kanske den allra främste,kompositören - Johann Sebastian Bach. Men icke så! Den stora nyheten är i stället att Carola är kär. Nu kan alltså alla läsare av de kungliga blaskorna och hit räknar jag givetvis också vår kvällspress andas ut. Vem blir först med en stor intervju med stort bildreportage? Världen väntar med spänning!

Dags för Sverige att avskaffa monarkin

Låt kungen bli Carl den siste Gustaf I höst är det 40 år sedan Carl Gustaf Bernadotte blev Sveriges statschef. Att han fick vårt lands högsta offentliga ämbete berodde inte på att han utsågs på demokratisk väg eller ens efter kompetens och duglighet. Den enda anledningen till att Carl Gustaf Bernadotte blev kung är att rollen som statschef går i arv inom en och samma släkt. I regeringsformen står det att "vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet." I en demokrati ska inte statliga uppdrag ärvas, men trots det ärvs fortfarande det högsta ämbetet. Att Sverige nu har haft samma icke-valda statschef i 40 år - i strid med demokratins grundprinciper - är alltså inget att fira. I dag inleder ändå Carl Gustaf Bernadotte en PR-turné, en så kallad Eriksgata, med målet att besöka samtliga svenska län. Vi hoppas att denna kringresande cirkus är början till slutet för den kvarleva som monarkin utgör. Förhoppningsvis kommer ännu fler svenskar att inse det orimliga i att ett i övrigt demokratiskt land har en kung på det högsta offentliga ämbetet. Uppmärksamhet av kungahuset har på senare år, i samband med exempelvis bröllop och barnafödsel, väckt en ökad debatt om statsskickets grunder. Det har bidragit till att stödet för monarkin har minskat och antalet organiserade republikaner har ökat. Denna Eriksgata bör få motsvarande effekt. Med all sannolikhet är Carl Gustaf Bernadotte medveten om det sjunkande stödet för monarkin och även sin egen svaga popularitet. Vi ser här en öppning för ett statsskick i tiden. Om Carl Gustaf Bernadotte abdikerar och får med sig sin familj kommer han att bli historisk. Kungar och drottningar hör inte hemma i ett modernt samhälle, men däremot i historieböckerna. Där kan han i framtiden bli ihågkommen som Carl den siste Gustaf, ett historiskt namn som lämpar sig oavsett om han själv väljer att stiga ner från tronen eller om vi inför republik efter en folkomröstning. Utropandet av Republiken Sverige kommer att innebära en mängd positiva förändringar. Låt oss ge fyra exempel: För det första fullbordas demokratin. För hundra år sedan pågick ännu kampen för allmän och lika rösträtt, och i den traditionen fortsätter vi arbetet för republik - för att inga offentliga ämbeten ska gå i arv. I Republiken Sverige kommer grundlagens skrivelse om att "all offentlig makt i Sverige utgår från folket" äntligen att bli verklighet. För det andra kommer vi att uppnå jämlikhet inför lagen. Det blir ingen särbehandling av en grupp individer bara för att de råkar födas inom en utvald familj. I dag har den som råkat ärva tronen straffrihet utom i civilrättsliga frågor, samtidigt som personen enligt grundlagen saknar religionsfrihet. För det tredje blir samhället mer modernt och rakryggat. I en monarki frodas fjäsk och personkult kring kungligheterna. Grundidén med nuvarande statsskick är ju att monarken är satt över alla andra människor. För det fjärde blir Sverige trovärdigare internationellt. Dagens statschef har inget politiskt mandat att lyfta frågor om demokrati och mänskliga rättigheter när han är på statsbesök. Han kan bara utväxla trevligheter, även om han möter en diktator i Brunei eller Saudiarabien. Ska vi ta demokrati på allvar och stärka vår roll som internationell förebild är det republik som gäller. Det finns många goda anledningar att låta Carl Gustaf Bernadotte bli Carl den siste Gustaf!

Konstig konst av dilettant

KAN MAN INTE ÅSTADKOMMA riktig konst får man försöka sig på något annat. Tyvärr är det alltför många som tror sig vara konstnärer och som vi "dumma svenskar" skall begapa och vara med och betala konstnärslöner till. Bengt Lindström, salig i åminnelse, behövde vi inte ge konstnärslön. Han var ju ingen konstnär utan blott och bart en plankstrykare, även om "konstkännarna" är fulla av beundran för hans groteska skapelser. Att kungaparet nu har vänt sig till PO och PON tycker till och med jag som är är antirojalist och medlem i Republikanska föreningen är helt riktigt. Hoppas nu bara att tidningarna och den "fantastiska" konstnären åker på ett rejält skadestånd, som kungaparet kan skänka till välgörande ändamål.

Déjà vu i Globen

EFTERSOM DET INTE FANNS någon intressant fotboll under måndagskvällen, beslutade jag mig för att ge Guldbaggegalan ytterligare en chans och sitta kvar framför TV-apparaten de två timmar "galan" höll på. Jag har ju i alla fall sysslat med film hela mitt vuxna liv och lite till.

Men jag måste erkänna att jag har svårt att klara av att sitta kvar. Nu hade jag som sagt ändå beslutat mig för att vara ståndaktig och jag ställer mig verkligen frågan: har de svenska TV-tittarna verkligen någon behållning av denna slafsiga tillställning? Och då tänker jag inte enbart på "klädprakten".

Vem kan ha någon behållning av att våra psedokändisar kommer in, oftast två och två, kläcker ur sig några meningar som de tror skall gå fram i stugorna och sedan snällt står bredvid och lyssnar till alla uppräkningar av släkt och vänner. Inte en gång utan många gånger. Ingen tycks ha en aning om att de möjligen skulle kunna vinna en "fuling". I varje fall har de knappast förberett sig.

Nu räddades den här kvällen så småningom av Hasse Alfredson, som verkligen vågade släppa loss och berätta några skrönor. Vore det inte något att ta efter? Låt oss i övrigt dra en tystnadens slöja över den återupplevelse av mängder av "galor".