Per Joar Hansen är förvånad!

I dagens morgontidningar i Sundsvall ondgör sig GIF Sundsvalls tränare över att publiken uteblir från hemmamatcherna med hans lag. Bara 3 148 personer infann sig under gårdagskvällen.
- Det är bedrövligt, klagar han. Man kan fråga sig om den här staden är värt (sic!) att ha ett allsvenskt lag.
Om han nu frågar sig vad får han då för svar? Med tanke på det utbud vi idag har av fotboll i världsklass via TV är det snarare förvånande att över 3 000 personer trotsar vinterkvällen, betalar lika mycket som en hyfsad biljet på San Siro, Camp No etc för att se Per Joars lag spela mot Ljungskile.
Jag tror vi måste inse att tiden är förbi, då publiken kom för att den var utsvulten på fotboll. Idag är den snarare övergödd! Det måste till och med Per Joar inse så småningom, så den utbyggnad han häromdagen ansåg vara nödvändig borde nog snarare vara en krympning.

Herbert von Karajan föddes för 100 år sedan

HERBERT VON KARAJAN föddes den 5 april 1908 i Salzburg, Österrike. I morgon är det alltså jämnt 100 år sedan han föddes, så det finns all anledning att läsa programtablåerna för musikradion lite extra, för givetvis kommer SR att uppmärksamma denne musikaliske gigant.
Redan i fyraårsåldern började den lille Herbert att studera piano och året efter hade han kommit så långt att han med bravurkunde uppträda i en välgörenhetskonsert. Från 1916 och tio år framåt studerade han så vid Mozarteumkonservatoriet i hemstaden, och här uppmuntrades han av en av lärarna att studera dirigering, och det fortsatte han med vid musikhögskolan i Wien.
Den 22 januari 1929 dirigentdebuterade han så i Salzburg, 1933 dirigerade han i festspelen i Salzburg och redan året efter var han redo för Wienfilharmonikerna.
Herbert von Karajan var inte mer än trettio år när han 1938 inledde sitt långa samarbete med Berliner Philharmoniker, den orkester som hans namn främst förknippas med, och där blev han 1956 musikalisk ledare. Samtidigt var han artistisk chef för statsoperan i Wien och under några år i slutet av 1950-talet också för Salzburgfestivalen. Arbetet vid Wienoperan förde honom också i intimare kontakt med La Scala i Milano, där han varit en regelbunden gäst från 1948.
Som ytterligare en milstolpe i von Karajans liv måste man se påskfestivalen i Salzburg, som han startade 1967.
Det var ändå framför allt det långa samarbetet med Berlinfilharmonikerna som gjorde honom världsberömd. Med den orkestern gjorde han otaliga inspelningar och turnéer världen över, inte minst ett hundratal konserter i USA.
Under en resa till Milano i förra veckan lyckades jag komma över en CD-box med inte mindre än tio CD till ett fantasilågt pris, och ändå handlade det om en rad annars svåråtkomliga inspelningar von Karajan gjorde redan på 1940-talet med Philharmonia Orchestra i London. Här finns utsökta inspelningar av en rad Beethovensymfonier och en fantastisk tolkning av Griegs pianokonsert i a-moll med ingen mindre än Walter Gieseking vid flygeln.
Det kan också noteras att von Karajan ständigt var intresserad av den nya tekniken och han arbetade bland annat tillsammans med den franske filmregissören Henri-Georges Clouzot. Och då har jag bara snuddat vid hans berömda operauppsättningar, t ex en digital version av Mozarts ”Trollflöjten” i början på 80-talet.
Det finns många skäl att ägna den kommande helgen åt denne musikaliske gigant, vilket inte hindrar att åtminstone jag ständigt har hans inspelning nära mig.
Den 16 juli 1989 avled Herbert von Karajan strax utanför Salzburg i Anif, som han ständigt hade som replipunkt.

Domaren ordnade oavgjort för Liverpool

DET ÄR TRIST när man skall behöva uppleva att en domare avgör en fotbollsmatch, för det var just det som hände i gårdagens match i Champions League mellan Arsenal och Liverpool. Liverpools holländare Dirk Kuyt drog solklart ner Arsenals Alexander Hleb i Liverpools straffområde, men det bekymrade inte den holländske (!!!) domaren Peter Vink, som i stället för straff blåste för hörna. Och det trots att han bara var ett par meter från situationen.
Om Peter Vink vågar visa sig på en fotbollsplan i fortsättningen utan vit käpp och ledarhund, måste det betraktas som oerhört våghalsigt!

Reklamavbrott är att kränka upphovsmännen

Vilgot Sjöman och Claes Eriksson

JUST NU PÅ TISDAGSFÖRMIDDAGEN meddelar Högsta domstolen i sin dom att regissörerna Vilgot Sjöman och Claes Eriksson hade rätt när de hävdade att deras upphovsrätt kränktes, när TV 4 visade Claes Erikssons Hajen som visste för mycket (med två reklamavbrott) och Vilgot Sjömans Alfred (med tre reklamavbrott). TV 4 har därmed alltså fällts i alla instanser. HD skriver i sin dom att TV 4 inte hade rätt att avbryta för reklam och att "intrången har skett av oaktsamhet”
Båda regissörerna hävdade att reklamavbrotten kränkte egenarten i deras verk, men varken Granskningsnämnden eller Justitieombudsmannen gav dem rätt. Det gjorde emellertid tingsrätten.
I det läget överklagade TV 4 till hovrätten, som i sin dom konstaterade att "de aktuella reklamavbrotten inte bara har brutit kontinuiteten och dramaturgin i filmerna utan också fogat in miljöer som är främmande och omotiverade. I något fall har avbrotten vidare inneburit att den eftersträvade dramatiska effekten av växlingen mellan två scener suddats ut".
Efter den domen överklagade TV 4 alltså till Högsta domstolen, som dömde på samma sätt som underrätterna. Claes Eriksson skall ersättas med drygt 150 000 kronor och lika mycket skall tillfalla Vilgot Sjömans dödsbo.
Högsta domstolens utslag är principiellt viktigt och alla vi som inte vill ha reklam för kattmat i en dramatisk film gläds idag. Viktigart i sammanhanget är att rättsfallet fått TV4 att införa rutiner där man på förhand, i avtal med filmdistributörer och -regissörer, säkerställer rätten att avbryta tv-sändningar med reklam.
Reklamen flyttas kanske med andra ord, men helt slipper vi naturligtvis inte de stupida reklammakarnas dumheter. Ingen vettig människa kan väl med fog anse att TV-reklamen är begåvad. Och vad värre är, de som producerar ”dumheterna” får dessutom betalt. Vi lever i ett underligt samhälle.
·

Schlagerfestival – Svensktoppen i TV

Benny Andersson eminenta orkester med Helen Sjöholm
FÖR FÖRSTA GÅNGEN i mitt liv har jag avsatt drygt två timmar av mitt liv till något totalt meningslöst, dvs den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest, och det var ju inte mer upphetsande än att slå på radions P4 en söndagsmorgon, efter att ha avnjutit Vassilis Bolonassis högklassiga musiktimmar i P2. Eftersom jag är gammaldags nog att tycka om melodiös musik och meningsfyllda texter har jag under senare år försökt ratta in P4 på söndagsförmiddagen för att avnjuta två bra artister på Svensktoppen, Helen Sjöholm och Tommy Körberg. Det de framför är signerat av Benny Andersson/Björn Ulvaeus, och dessa båda herrar kan ju tillsammans med duktiga artister skapa verk som är värda att lyssna till. Det visade många igår kväll att de inte är.
Naturligtvis hade jag mina aningar om vad jag skulle möta under dessa timmar på bästa sändningstid i public service-radion, och mina aningar kom verkligen inte på skam. Hur många gånger har man inte hört samma ”låt” (man vågar klokt nog inte använda melodi, och det skall de ju hållas räkning för) mot bakgrund av ett stereotypt maskinmässigt komp, som man nu bjöds.
Nog om detta, vill svenska folket ha det här så skall de givetvis ha det. Själv kommer jag att undvika tillställningar av det här slaget som pesten i fortsättningen.
Till sist: då och då dök en ung man – Björn Gustafsson – upp för att säga något roligt. Att han kallas komikerkomet är ytterligare en pinsamhet, som svenska folket tar till sitt hjärta. Vad det roliga bestod av lyckades jag aldrig utröna, men det beöver ju inte bero på mig.

Bröderna Coen har lyckats igen

EFTER ETT BESÖK i de före detta zeppelinarhangarerna numera enorma hallar för strängt taget allt ätbart i Riga en lite gråkall och duggregnig eftermiddag beslutade vi, min fru och jag, oss för att se bröderna Joel och Ethan Coens senaste mycket uppmärksammade film No Country for Old Men, och vi kunde snabbt konstatera att uppmärksamheten inte på något sätt är överdriven.
Redan i inledningsscenerna möter vi jägaren Jägaren Llewelyn Moss (Josh Brolin), som under en jakttur råkar på något oerhört märkligt. Ute i det ökenliknande landskapet på gränsen till Mexico stöter han på ett antal demolerade lik, en massa vapen, tomhylsor och inte minst ett stort parti heroin på ett lastbilsflak och en väska med några miljoner dollar. Här ser han sin chans och behåller pengarna, men han får ganska snart klart för sig att han inte ensam känner till den enorma förmögenheten, och snart startar en katt och råttalek, när han jagas av den mystiske och psykopatiske lönnmördaren Anton Chigurh, som gestaltas av Javier Bardem och som ni säkert lagt märke till fick en välförtjänt Oscar för sin rolltolkning.
På det temat har bröderna Coen gjort en gastkramande och i långa stycken oerhört våldsamma film som man sent kommer att glömma, och vet man med sig att man har svaga nerver kanske man helst bör avstå från att se filmen, som den här gången inte har gjorts efter ett originalmanuskript utan bygger på Cormac McCarthys roman med samma titel som filmen.
Är No Country for Old Men, som tar oss med till ett svettdrypande landskap, där polismakten har svårt att inse hur brutalt samhället efterhand har blivit, en bra film? Svaret måste obetingat bli ja, eftersom den i högsta grad visar fram en sida av det amerikanska samhället som vi inte kan blunda för. Hur många unga mördare har inte gjort skräckfyllda, våldsamma raider i ett antal amerikanska skolor på senare år med en massa döda unga människor som resultat?
Och skådespelarmässigt kan vi notera en rad utomordentliga prestationer. Utöver de redan nämnda Josh Brolin och Javier Bardem lägger vi också märke till Tommy Lee Jones porträtt av den trötte, tämligen oförstående sheriffen Bell, en liten men fint utmejslad och nedtonad roll av Woody Harrelson. Som titeln antyder är bröderna Coens nya film en film om män, men det hindrar inte att det finns en liten utomordentlig rollprestation av Kelly Macdonald som Lllewylyn Moss’ hustru.
Innan jag lämnar filmen vill jag också konstatera att fotografen Roger Deakins bilder av de agerande personerna utan också det i mångt och mycket synnerligen gudsförgätna landskapet. Skall ni inte se så många filmer i år, så är det här ändå en som bör ses – om man har nerver som står rycken vill säga!

Den nygamla Filmrutan 50 år

Omslaget på sista numret från Sundsvall

UNDER DRYGT ETT KVARTS SEKEL gavs filmtidskriften Filmrutan ut från Sundsvall. I februari 2006 fick jag träda tillbaka som redaktör, eftersom tidskriften en längre tid hade behövt en förnyelse, om man får tro ägarens, Sveriges förenade filmstudios, hemsida. Vad den förnyelsen består i är fortfarande ganska svårt att säga. En förändring är att man inte längre kan hålla utgivningstiderna och ge ut samtliga nummer för ett år under ett och samma kalenderår. En kvinna är numera redaktör, och det är ju åtminstone en könsförändring.
Om den stolta målsättningen, att tidskriften skulle bli ännu mer attraktiv med en ny layout, nya medarbetare och vars artiklar om film, analys av film, filmhistoria, debatt kring film och filmpolitik samt recensioner skall nå ut till en ännu större läsekrets, kan jag inte bedöma, men skall man fortsätta att sända tidskriften till de ”gamla” prenumeranterna, som inte längre prenumererar håller man naturligtvis skenet uppe, även om det är ekonomiskt förödande.
Det är nu två år sedan ”förändringen” skedde och man borde väl efter så lång tid inte längre behöva mötas att man skall ge sig till tåls eftersom hemsidan är under uppbyggnad. Det måste vara ett förskräckligt byggande, och man undrar om det är bristen på byggnadsjobbare som är anledningen.
Hur som helst i år är det 50 år sedan tidskriften startades, och det skall bli spännande att se vad det kommer att innebära – är det vital femtioåring, eller har ålderskrämporna börjat göra sig gällande. Skribenterna är andra, de gamla fick inte ens ett tack av styrelsen för sin långvariga medverkan, men innehållet är förbluffande likt, även om tidskriften har blivit lite mer av föreningsblad.