Michelangelo Antonioni har avlidit

DÖDSBUDEN duggar tätt. Knappt har man hämtat sig efter budet om att Ingmar Bergman stilla avlidit i kretsen av sina kära ute på sitt älskade Fårö, så erfar man att ytterligare en av ens stora husgudar gått ur tiden. Den här gången rör det sig om den store italienske filmregissören Michelangelo Antonioni som avlidit 94 år gammal.
Vi är säkert många som får något nostalgiskt i blicken när vi ser filmtitlar som ”En kärlekshistoria” (Antonionis utmärkta debut), ”Skriet”, ”Äventyret”, ”Natten”, ”Feber” och ”Den röda öknen”, ”Blow up – förstoringen”, samtliga gjorda på 1950- och 60-talen och uppgörelser med den italienska borgarklassens främlingskap.
På den tiden visades till skillnad från idag nästan alla italienska kvalitetsfilmer på svenska biografer, till och med på mindre orter. Det var nu vi lärde oss namn som Monica Vitti, Alida Valli (som kanske gjorde sin främsta filmroll i Carol Reeds ”Den tredje mannen”), Marcello Mastroianni, Vittorio De Sica, Aldo Fabrizi, Vittorio Gassman, Stefania Sandrelli, Lea Massari, Irene Papas, för att bara nämna några.
För ”Blow up” fick Antonioni en Oscarsnominering 1966. I slutet av 60-talet gjorde han också ”Zabriskie Point”, och mitt i 70-talet ”Yrke reporter” på engelska med Jack Nicholson i huvudrollen.

Ingmar Bergman är död

REGISSÖREN INGMAR BERGMAN har i dag avlidit i sitt hem på Fårö. Han blev 89 år gammal.
Döden kom lugnt och stilla, uppger hans dotter Eva Bergman.
Att det är svårt att bli profet I sitt eget land fick Ingmar Bergman då och då uppleva, men jag minns under mina festivalbesök med vilken vördnad man utomlands betraktade honom. Före varje avresa måste jag läsa på och informera mig om det senaste om denne vår filmhistorias i särklass främste regissör, eftersom jag visste att så snart någon insåg att jag kom från Bergmans hemland skulle frågorna om vad vi eventuellt hade att vänta från honom hagla. Och när han beslutade sig för att sluta filma sörjde en hel filmvärld.
Idag skrivs och sägs åtskilligt om Ingmar Bergman, därför skall jag nöja mig med några enkla konstateranden. Utan honom hade den svenska filmen inte varit oerhört fattig och provinsiell. Bergman kunde konsten att vidga perspektiven och närma sig de stora livsproblemen, som det stora flertalet svenska skyggar för och i stället ägnar sig åt såpor och lyssnar på struntprat i TV-soffor och sommarpratare i radio. Vi behöver ju bara se vad som presteras idag, när Jan Troell och Kjell Grede sällan gör film och Bo Widerberg är död. Mer behöver inte sägas.
Som bekant var ju Bergman i kanske ännu högre grad teaterregissör, och jag erinrar mig med glädje att jag hade turen att läsa i Lund samtidigt som Bergman firade sina triumfer på dåvarande Malmö Stadsteater med Max von Sydow, Åke Fridell, Naima Wifstrand, Toiwo Pawlo, Thommy Berggran, Bibi Andersson, Gaby Stenberg för att bara nämna några. Utan tvekan var det som hände på teatern i Malmö under dessa år på 50-talet det intressantaste i det svenska teaterlivet. På den tiden kändes Dramaten, där Bergman så småningom blev chef, oerhört provinsiell.
Om det fortfarande finns något uns av kulturintresse på Sveriges Radio bör vi kunna vänta oss en rad repriser av hans teateruppsättningar och filmer. Blir det inte så finns det anledning att emigrera.

"Utan Ulrich Mühe ingen Oscar"

Florian Henckel von Donnersmarck med den Oscar-statyett han avsåg att deponera hos Ulrich Mühe

FÖRFATTAREN OCH REGISSÖREN Florian Henckel von Donnersmarck konstaterar att hans Oscarbelönade film ”De andras liv” aldrig skulle ha blivit vad den blev utan den nyligen avlidne Ulrich Mühe, som han såg som en helt genial skådespelare.
”Utan Ulrich Mühe hade jag ingen Oscar”, sade regissören i en intervju med Bild am Sonntag. Han berättade också att han talat med Mühe tre dagar innan han dog och lovat att han inom kort skulle skicka statyetten som en lyckobringare.
Donnersmarck hade redan skrivit ett kort med följande rader: ”Käre Ulrich. Här är Oscar. Den tillhör dig så länge du lever, och jag hoppas inget hellre än att jag får tillbringa de närmaste 40 åren utan statyetten.”
Så nådde honom dödsbudet.
Från deras sista telefonsamtal refererade Donnersmarck: ”Han berättade att Tom Cruise hade besökt honom i hemmet och konstaterat hur mycket denna uppmärksamhet hade betytt för honom.”
Donnersmarcks sista besök hos Mühe ägde rum i vintras, innan han reste till USA. ”Han bjöd in mig till sitt hem, hämtade ur sitt bibliotek en pytteliten utgåva av Goethes 'Faust' och sade ’den hade min far under hela kriget i sin ränsel, den skulle jag vilja ge dig, kanske skulle du kunna göra en film av den.”
På frågan vad Donnersmarck gärna skulle ha velat säga Mühe, svarade han: ”Att fler människor älskat honom, än att han hade kunnat tro. Tyvärr visar vi i Tyskland inte våra stora skådespelare tillräcklig beundran. Han hade behövt och var värd mer av det.”

Skådespelaren Ulrich Mühe är död

ULRICH MÜHE, den tyske skådespelaren som vi minns från Florian Henckel von Donnersmarcks Oscarsbelönade film ”De andras liv” (Das Leben der Andreen) dog häromdagen till stor saknad inte bara för den tyska filmen.
Ulrich Mühe, som blev 54 år, dog i söndags i Walbeck i Sachsen-Anhalt, där han levde tillsammans en del av sin familj. Dödsfallet bekräftades av DPA på onsdagen på uppdrag av stadens borgmästarinna. Mühe led av cancer, vilket han först offentliggjorde under veckoslutet.
Det var som Stasi-officer i ”De andras liv” han blev känd och berömd världen över sedan filmen erövrat en Oscarstatyett i år. Han deltog i firandet i Los Angeles, men efter hemkomsten genomgick han en svår magoperation.
Ulrich Mühe kom från Sachsen och studerade vid teaterhögskolan i Leipzig, och under DDR-tiden var han engagerad vid Berliner Volksbühne och Deutsche Theater. 1982 engagerades han av Heiner Müller för uppsättningen av ”Macbeth” på Volksbühne, och 1983 kom han att ingå i ensemblen vid Deutsche Theater, där han blev den stora stjärnan. Hela tiden arbetade han också med film och TV och 2005 fick han det stora tyska TV-priset.
Mühe var gift med sin kollega Susanne Lothar och de hade tillsammans två barn. En dotter hade han sessutom i ett tidigare äktenskap med skådespelerskan Jenny Gröllman, som han lämnade när det stod klart att hon samarbetat med Stasi.

Mona Lisas mörka hemlighet

DÖLJER SIG en djupt tragisk historia bakom det berömda leendet? Den frågan har den belgiske reaumatologen och konstälskaren Jan Dequeker ställt sig efter att ha analyserat en mängd tavlor I europeiska museer. Hos “Mona Lisa” upptäckte han tecken på ett otrevligt öde.
Det är redan ett problem med den här tavlan det kan man inte komma ifrån. Men det bekymrar inte Louvren, som hyser tavlan, utan man tar alla chanser att utnyttja den publicitet tavlan kan få, och miljontals människor varje år bekanta sig med den florentinska köpmanshustruns gåtfulla leende.
Nu har emellertid den berömda målningen fått en ny tragisk infallsvinkel. Den belgiske läkaren Jan Dequeker ställer i sin nya bok “De kunstenaar en de dokter” (Konstnären och läkaren) diagnosen att Leonardo da Vincis Mona Lisa led av en svår sjukdom, som medförde att hon dog endast 37 år gammal. Ser vi en dödssjuks leende?
Dequeker har i åratal besökt konstmuséer världen över för att styrka sin tes, och det är framför allt målarna som med sin ständigt skarpa blick och fina pensel har återgivit verkligheten. Det har resulterat i en konst- och medicinhistorisk resa, som har något att erbjuda båda disciplinerna.
Jan Dequeker tror sig kunna visa, att Mona Lisa led av en svår ämnesomsättningssjukdom med förhöjd fettkoncentration i blodet. Det medförde en ökad risk för kronisk hjärtsjukdom. Hur har Dequeker kommit fram till detta?
På hennes högra hand har han upptäckt en upphöjning, som tyder på en fettanhopning under huden, som är vanligare hos höns och undulater än hos människor. Dessutom upptäckte han en vitgul förändring i ett öga, som kan vara en harmlös hudavstötning. Om det inte bara är en ljusreflex.
Andra diagnoser är entydigare och lättare att förklara, struma och reumatiskt deformerade fingrar. Men oavsett de resultat Dequeker har kommit fram till måste man tillstå att ett besök på Louvren och då framför allt en stund framför Leonardo da Vincis mästerliga målning aldrig är bortkastad.
Konstverk har visserligen länge använts som medicinhistoriska källor men få har analyserats så noggrant som da Vincis ”Mona Lisa”. En översättning av Jan Dequekers bok skulle vara långt ifrån ovälkommen.

Kulturskymningen tätnar

Ovidius på väg ut

GÖRAN SKYTTE, denne gudabenådade debattör i den svenska ankdammen, där all ”visdom” numera skall presteras i TV-sofforna av Göran Greider och hans anhang, har i Svenska Dagbladet diskuterat vår alltmer urvattnade kultur, och han gör det under rubriken: ”Latinet ut, sexologin in”. Och anledningen är att våra kulturbevarande myndigheter vill avskaffa latinundervisningen vid mitt gamla universitet, dvs Lund, och ämnet skall ersättas av sexologi, är det tänkt.
Alltså: ”Ut med Ovidius och Julius Caesar, in med Malena Ivarsson och Katerina Janouch”, tolkar han planerna. Det är ett tecken i tiden, säger han vidare, och nog är vi många som är villiga att skriva under på det.
Men det är inte bara latinet som drabbas eller har drabbats. Allt som inte stryker medhårs och som ofta kallats smalt skall bort och ersättas av annat som är ”modernt och lättsmält”. Tankeverksamhet har ju som bekant blivit en allt vanligare bristvara i vårt samhälle. När jag växte upp värnade den svenska socialdemokratin (ABF) om bildningsidealen, eftersom man insett att utbildning och bildning var den bästa vägen till ett bättre liv. Idag håller man i stor utsträckning på med allehanda flum i god Göran Persson-anda. (Det var ju som vi vet han som rev det sista av den svenska utbildningsskolan). Den gamla hederliga TV-teatern har ersatts av USA-importerade såpor, radions P2 som för många var en lisa för själen har i mycket övertagits av Kjell Alinge och hans trams, osv, osv. Så kan det gå när man inte ens i public service vågar gå mot utslätningen, tramset och flummet. Man undrar oroligt var vi slutligen skall hamna!
”Det behövs fler utbildningar i sexologi eftersom sex är en del av livet”, utropar man yrvaket. Har det inte alltid varit det? Varför har ämnet inte funnits vid våra universitet. Svaret är givetvis att man tidigare inte lyssnade på alla gaphalsar, som nu får breda ut sig överallt och inte bara i våra medier. Och om man nu till äventyrs måste syssla med sex vid våra universitet och högskolor, måste det i så fall ske på t ex latinets bekostnad? Latinet talas visserligen inte längre, men att det fortfarande har stor betydelse i kultur- och bildningssammanhang står utom allt tvivel. Det skall bli verkligt spännande att så småningom kunna namnge den som tog död på latinet i Lund!
Det blir allt svårare för oss kvalitetsmedvetna att leva i dagens Sverige. Inte ens maktskiftet har avsatt några djupare positiva avtryck i det svenska kulturlivet, däremot redan ett antal negativa. Framtiden ser knappast kulturellt ljus ut. Kulturskymningen tätnar!

Hur mycket övervakning tål kärleken?

“Je crois que je l’aime” med Sandrine Bonnaire och Vincent Lindon ställer den romantiska komedins lagar på huvudet

FRÅGAN I RUBRIKEN ställer den franske regissören Pierre Jolivet i kärlekskomedin “Je crois que je l’aime” (Jag tror att jag älskar henne, 2007) med Vincent Lindon (Lucas) och Sandrine Bonnaire (Elsa). Pierre Jolivet har gjort film sedan mitten av 1980-talet men ingen har ännu såvitt jag vet visats i Sverige.
Den nya filmen har haft premiär i Väst- och Mellaneuropa under våren och försommaren, och den upptäcks förhoppningsvis av någon i den minskade svenska importörsskaran. Vi skall kanske inte skall ha alltför stora förhoppningar, tyvärr, eftersom filmen inte är engelskspråkig och framför allt inte kommer från USA.
I Lucas liv är allt invant och i ordning och så måste det vara för att han skall kunna behålla sinnesfriden, och kärleken ger honom verklig ångest. Han är företagare i high-tech-branschen och måste till varje pris ha absolut kontroll över allt i sitt liv. Passerar något oförutsett som inte går att kontrollera med den nya övervakningsteknologin, blir han genast nervös. När han så möter skulptrisen Elsa för första gången, råkar han direkt i gräl med henne. Men på något sätt tilltalar det honom, eftersom ingen tidigare vågat säga emot honom. Hennes egensinne gör henne snarare ännu attraktivare, men samtidigt växer med fascinationen hans ångest för att bli besviken.
“Je crois que je l’aime” är regissören Pierre Jolivets och hans manusmedarbetare Simon Michaëls femte film och den följer i stort den franska romantiska komedins konventioner. Duon avstår inte från stereotypa vändningar och förvecklingar, men de undviker skickligt de för genren vanliga klichéerna. Inom den sagoaktiga ramen tar de sig förvånande friheter.
Naturligtvis slutar allt lyckligt, det rör sig ju om komedi. Men vägen dit är inte bara stenig, den för oss också genom en värld som ligger oss närmare än vad man är van vid i den här genren. Elsa och Lucas har inte bara sina känslor att arbeta med, Elsa måste dessutom ständigt ta hand om sin sjuka kusin som bor hos henne. Och Lucas kommer underfund om att det sitter en spion i hans firma. Lucas låter också sin säkerhetschef Roland Christin (François Berlèand) installera kameror och mikrofoner i Elsas våning för att kunna spionera på skulptrisen efter alla konstens regler, och mycket i filmen kommer mer och mer att handla om Christins agerande, och det är till slut han som håller alla trådarna i sin hand.
Lucas kontrollbehov är i viss mån sjukligt, och det betonar Vincent Lindon i varenda scen. Denne företagare är ett mänskligt vrak, men det är bara av den anledningen han är så framgångsrik i sitt yrke. I den globaliserade och digitaliserade värld som han representerar är kärleken ett lika störande som revolutionerande moment. Kärleken hör för Lucas till det förgångna, men ändå är den hans enda möjligthet i framtiden.