Kjell Albin Abrahamson

Kjell Albin Abrahamsons lysande skildring av kommunismens vardag i boken Låt mig få städa klart!: om kommunister, kryptokommunister och antikommunister (Hjalmar Högbergs Bokförlag) spolierade härförleden min nattsömn, men jag klagar inte då jag fick valuta för varje vaken minut. Se det alltså som något positivt och uppskattande.

Nu är det väl alltid så, att man känner sig styrkt i sina åsikter när man får dem besannade på detta utomordentliga, lättlästa, roande och för föremålen naturligtvis förargande sätt.

Liksom Abrahamson har jag alltid under min livslånga gymnasielärartid hävdat den stora diskrepansen mellan den svenska journalistkåren och våra dagstidningars påstådda politiska färg och public relations s k objektivitet. Den åsikten får jag ytterliga stärkt av Abrahamsons bok.

Jag skall inte trötta ut dig ytterligare eventuelle läsare – det räcker med att säga: tag och läs! Och gör det grundligt för det är boken värd. Den borde få en och annan enögd att spärra upp båda korpgluggarna och kanske till och med börja tänka självständigt. 

Tack Kjell Albin för din utmärkta genomgång av den svenska vänsterns krumbukter!

Konkurrensen ifråga om att tramsa kring familjen Bernadotte hårdnar

Svensk Damtidning – den kungliga tidningen som man kallar sig – lever farligt. Konkurrensen om att skriva slask kring kungafamiljen har verkligen hårdnat. Expressen har länge innehaft en tätplacering ifråga om sliskjournalistik, men nu har även den socialdemokratin närstående Aftonbladet tagit upp konkurrensen. Och märk väl att socialdemokatin sedan väl ett sekel haft republik på sitt partiprogram utan att ha förverkligat den. Och sanningen är väl att om man förde fram frågan i en valrörelse skulle det väl betyda den sista spiken i kistan.

Grattis på 100-årsdagen Svend Asmussen – en dag i efterskott

"Konstnären och hantverkaren"

Den världsberömde violinisten, som väl många förknippar med trion Swe-Danes med Alice Babs och Ulrik Neumann, fyllde hundra år i går – alltså den 28 februari. Efter att ha drabbats av en stroke lade Svend Asmussen visserligen fiolen och stråken på hyllan, men man kan ändå för sitt inre öra ständigt höra hans eminenta fiolspel, inte minst i den melodi June night, som kom att bli hans verkliga signum. Men givetvis kan vi ständigt uppleva hans speciella sound på mängder av skivor.

När Svennd Asmussen fyllde 90 år gav han ut sin självbiografi och den var givetvis betitlad  June nights. Under sin långa karriär samarbetade han med en rad stora stjärnor inom jazzmusiken, Benny Goodman, Duke Ellington, Lionel Hampton, Victor Borge och Putte Wickman, för att bara nämna några i den långa raden.

Svend Asmussen inledde alltid sina konserter med den amerikanska evergreenen June night och anledningen kunde vi läsa i Dagens Nyheter 2005 i en intervju:

”Så klart att det är rörande att låten förknippas med mig. Juninatten är ju något lovande, doftande och nyskapande. Den är ljus och lång och vidunderlig. Och jag har varit med om tusentals sådana nätter i mitt artistliv.”

Svend Asmussen föddes alltså den 28 februari 1916 i Köpenhamn och redan som tolvåring 1928 gav han en konsert och spelade då bland annat Singin' in the rain, dvs långt innan Gene Kelly 1952 gjorde den odödlig i filmen med samma namn.

Asmussens långa musikerliv finns finns för oss musikälskare dokumenterat på en rad skivor, så även om han inte kunde spela längre efter stroken, som han drabbades av för fem år sedan, så finns han ändå levande på skiva och kommer så att förbli. Högerarmen hänger inte längre med har han sagt. ”Högerarmen är konstnären och vänsterarmen är hantverkaren”, som Svend Asmussen har påpekat och vi får väl tro honom på hans ord för vem skulle kunna veta bättre.

För ett halvår sedan intervjuades Svend Asmussen i Danmarks radio P1och sa då på tal ålder:

”Jag har egentligen aldrig spekulerat över min ålder. Men det kommer jag nog att göra.” Han kastade också fram tanken att hans höga ålder möjligen kan ha att göra med att han varje dag ätit lite honung. Det kanske finns skäl att pröva.

De mest sedda svenska filmerna enligt Svenska Filminstitutet

Lasse Åberg

Svenska Filminstitutet har presenterat de mest sedda filmerna enligt följande lista:

1. Sällskapsresan (1981)  - 2 038 589

2. Att angöra en brygga (1965)  -  1955 725

3. Emil i Lönneberga (1971)  -  1 652 791

4. Ronja Rövardotter (1984)  -  1 645 776

5. En man som heter Ove (2015)  -  1 585 348

6. Utvandrarna (1971)  -  1 585 042

7. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013)  -  1 567 851

8. Tjorven och Skrållan (1965)  -   1 545 405

9. Sällskapsresan II - Snowroller (1991)  -  1 538 958

10. Den ofrivillige golfaren (1991)  -  1 525 347

Av siffrorna kan vi dra en rad slutsatser. Den svenska publiken vill tydligen framför allt se roliga filmer och Lasse Åberg är den i särklass främste svenske underhållaren. Inte mindre än tre filmer främst riktade till barn finns bland de tio mest sedda. Under andra hälften av 1900-talet var det trots allt populärt att gå på bio, och de svenska  filmerna stod sig relativt väl mot allt amerikanskt.

I övrigt kan ni själva dra fler slutsatser, eller varför inte se om filmerna - de finns flertalet tillgängliga på DVD/Blue ray.

August var suverän ifråga om att slå huvudet på spiken

Behövs någon kommentar?

Dick Harrison: Högre utbildning ett haveri

NI SOM FORTFARANDE tror att den svenska universitetsutbildningen gör själ för ordet utbildning bör med det snarare ge er ut och införskaffa ett exemplar av dagens Svenska Dagbladet (26/1) och ta del av Dick Harrisons jag vill nästan ta till uttrycket "avrättning" av utbildningen vid förmodligen inte enbart den historiska institutionen i Lund. Den debattartikeln borde få nackhåren att resa sig på alla som för ett antal decennier sedan läste vid något de svenska universiteten medan man fortfarande höll fanan högt, då det inte bara gällde att skaffa sig utbildning utan väl så viktigt även bildning.

Dagens paroll är "den heliga genomströmningen". Den är den enda som ger pekuniär ersättning - ju fler som avlägger examen desto mer pengar. Studenternas kunskaper kommer i en sådan situation i andra hand.

Är det verkligen så vi vill ha det?

Obildbara pampar och giriga politiker – det finns det gott om

DAG UT OCH DAG IN läser vi i tidningar, hör i radio och ser i TV om nya skandaler kring våra fackpampar och politiker, som roar sig på medlemmarnas surt förvärvade pengar, och skaffar sig lyxigt renoverade lägenheter, inte minst i huvudstadens centrala delar.

Att vara riksdagsledamot har tydligen för de sittande kommit att framstå som ett yrke. Att det är ett förtroendeuppdrag och att DE ÄR TILL FÖR VÅR SKULL och inte tvärt har de sorgfälligt glömt eller förpassat till Freuds undermedvetna, där det får vila i frid. Man vet ju att det snart stormar över och man sedan lugnt kan fortsätta på redan upptrampade stigar. Det gäller bara att hitta en "målvakt" som mot gedigen ersättning tar på sig skulden.

Frågan är bara hur länge alla underbetalda skall finna sig i detta svinaktiga beteende, och gör de det får de skylla sig själva.