JEAN SIBELIUS föddes den 8 december 1865 i Tavastehus i Finland och är den vid sidan av Edvard Grieg mest internationellt spelade nordiske tonsättaren.
Sibelius modersmål var svenska, men han lärde sig finska som ung och blev tvåspråkig. Han studerade komposition i Helsingfors, Berlin och Wien under perioden 1885-91. Hans mest kända verk bör vara tondikten Finlandia, Karelia-sviten och Valse triste, samtliga för orkester. Han komponerade sju symfonier och andra orkesterverk (bland annat en violinkonsert) och räknas i kraft av dessa som en av Nordens främsta tonsättare. De många romanserna bör också nämnas.
Sibelius var också aktiv som dirigent av sina egna verk. Några gånger gästade han orkesterföreningen i Göteborg, sedermera Göteborgs Symfoniker, där hans vän Wilhelm Stenhammar var dirigent. Han dirigerade även i Stockholm, bland annat uruppförandet av sin sjunde symfoni den 24 mars 1924.
Av Sibelius symfonier har den första, den andra och den femte vunnit störst popularitet, antagligen mycket på grund av deras heroiska karaktär och romantiska tonspråk. Även om alla symfonierna är omisskännligt personliga brukar de två första sägas vara påverkade av Tjajkovskij. Den tredje symfonin blev ett steg mot ett mer avskalat och klassicistiskt påverkat tonspråk.
Symfonierna nr 4-7 brukar skattas allra högst av musikkännare. Den fjärde, som ger ett inåtvänt, expressionistiskt och ganska kärvt intryck, började komponeras kort efter att Sibelius hade överlevt en cancertumör. Den femte symfonin har högromantiskt grandiosa drag, som dock balanseras av en relativt stor förekomst av dissonanser. Ett tema i dess finalsats är inspirerat av sjungande svanar, medan det triumferande slutet ofta tolkats som en spegling av Finlands frigörelse 1917.
Symfoni nr 6 är den minst ljudstarka. Här sparade Sibelius in mycket på bleckblåsinstrumentens kraft, och resultatet blev en luftig och avskalad klangbild. Verket tillägnades Wilhelm Stenhammar. Den sjunde symfonin är skriven i en sats och bar ursprungligen namnet Fantasia sinfonica innan den fick benämningen symfoni. Sibelius hade inte tänkt att detta skulle bli hans sista verk i symfonigenren, men dess karaktär gör det lätt att tolka den som en "upphöjd" slutsummering av Sibelius symfoniska alstring.
Från slutet av 1920-talet till sin död 1957 offentliggjorde Sibelius enbart ett fåtal mindre verk, ofta bearbetningar av tidigare kompositioner. Snart efter fullbordandet av den sjunde symfonin påbörjade han arbetet med den åttonde, men kompositionsarbetet drog ut på tiden. Han var vid denna tid en symfoniker med världsrykte, och han hade lovat bort rätten att uruppföra sin nya symfoni till den berömde dirigenten Sergej Kusevitskij, verksam i Boston. Flera gånger sköt Sibelius upp leveransen av partituret till den nya symfonin; utsikten att den skulle presenteras för världen av en annan dirigent än han själv tycks ha väckt olust och nervositet. Vid uruppförandena av alla sina tidigare större orkesterverk hade han själv dirigerat, enda undantaget var Tapiola. Sibelius självkritik och oro stegrades inför varje nytt uruppförande under 1920-talet, och den kan ha förvärrats av alkoholproblem och av att yngre tonsättare på kontinenten nu ansåg honom för en passerad romantiker, samtidigt som han aldrig fick tillfälle att möta den entusiasm hans musik nu väckte i England och USA.
I maj 1930 gjordes en grammofoninspelning av Sibelius 1 och 2 symfoni med London Symphony Orchestra. Inspelningen utfördes av brittiska EMI-Columbia med finansiellt understöd av finska staten. Kompositören insisterade på att finländaren Robert Kajanus skulle dirigera. Kajanus dirigerade också symfoni 3 och 5 som spelades in 1932. Inspelningarna var av god kvalitet och gjorde att Sibelius symfonier fick en bredare spridning än som annars hade varit fallet.
Sensommaren 1933 skickade han första satsen av sin åttonde symfoni till sin notkopist Paul Voigt i Helsingfors för att få den renskriven, och Sibelius tackbrev och anteckningar från denna tid antyder att han var på god väg med de andra satserna. Men tanken på sin första större premiär på flera år, och den granskning det skulle innebära, fyllde honom med oro, trots att han hade stort förtroende för Sergej Kusevitskijs förmåga som dirigent, och till slut tycks han ha gett upp hoppet om att kunna leva upp till förväntningarna, även om han aldrig erkände detta. Något decennium senare brände Sibelius upp en mängd skisser och opublicerade verk och bland dem troligen symfonin, i vilket skick den än kan ha befunnit sig.
