GLAD PÅSK

SVT har tappat all känsla för proportioner

Jag börjar mer och mer förstå dem som ifrågasätter sin skyldighet att betala TV-avgiften. Och varför det, undrar kanske någon. Jo, jag menar att jag accepterar inte att de dryga avgifter vi måste betala till den s k public service-televisionen varje år skall användas till så perifera program som Ebba von Sydows dravel om några helt vanliga människor, som har beslutat sig för att gifta sig i sommar. För helt vanliga är de vad jag kan förstå, skillnaden är att de får sina pengar utan att själva behöva besöka socialen.
Visserligen ser de sig väl själva som annorlunda, även de (kungahuset) har en klart borgerlig bakgrund. Anfadern var ju militär i stridstuppen Napoleons armé och militärer brukar ju knappast utmärka sig intellektuellt.
Men det är inte nog med att sagda Ebba har en massa TV-tid till sitt förfogande, det finns också en hemsida, där man kan få veta om Daniel blir en kunglig hög (lägg märke till uttrycket i den förmenta demokratin Sverige) – fråga Herman Lindqvist han vet. Vi får också veta hur man förbereder kungaslupen, följa med när Ebba letar efter bröllopsklänning i New York (det duger ju inte med Sverige). Om Daniel skall ha Ockelbodräkt förtäljer däremot inte sidan. Men får ett videoarkiv, kungliga bilder, bröllopsparets bilder och som kronan på verket en massa frågor om vad vi vet om kungahuset.
Slutligen också en klocka som räknar ner dagar, timmar, minuter och sekunder till den ”stora dagen”.
Det ni! Gå in på sidan svt.se/detkungligabrollopet och slafsa i er. Det finns nämligen ingen hejd på snasket. Och jag får heller ingen känsla av att de som skall förenas skäms över all uppmärksamhet.

Språklig utarmning

VAD SOM EGENTLIGEN händer på våra journalistutbildningar vet jag inte, men jag anar att man inte lägger någon större vikt vid den språkliga utbildningen. Och det borde man ju inte behöva, den skall grundskolan och gymnasiet ha klarat av, men den är givetvis nödvändig sedan ämnet svenska i gymnasiet inte längre är vad det en gång var. Lärarutbildningen har försämrats, gymnasisterna läser mindre litteratur, vilket är en absolut nödvändighet om man vill skaffa sig en bättre språkkänsla, det erbarmliga dataspråket vinner terräng etc. Därför blir det ett sisyfosarbete på journalisthögskolorna att ta igen vad studenterna inte lärt på gymnasiet. Men det ansvaret vill man tydligen inte ta på sig för då skulle språket i de svenska massmedierna inte vara vad det nu är.
Numera heter det nästan genomgående centra i singularis när det rätteligen skall heta centrum. Det heter numera genomgående t ex medieutbildning i stället för mediautbildning. Det får vi naturligtvis skylla på att försvinnande få numera läser latin, som var ett absolut krav vid våra svenska universitet när jag läste litteraturhistoria och historia. Hör och häpna, inte ens de som läser moderna språk har längre det kravet på sig. Kalla mig konservativ, själv kallar jag mig kvalitetsmedveten!
Jag blir alltmer bekymrad över hur de enklaste språkreglerna nonchaleras. Det är allvarligt när det enfaldiga dataspråket får gripa omkring som det gör idag. Journalisterna har fullkomligt glömt bort att personliga pronomina har objektsformer – honom blir ständigt han, henne blir hon. Det skrivs numera genomgående för de som när det borde vara för dem som. Men ibland erinrar sig någon att formen dem verkligen finns och klämmer till med dem där det rätteligen borde vara de.
Vart bor du? Vart har du lagt boken? Det naturliga svaret blir givetvis dit! Med andra ord var har blivit vart, och vart blir ofta var. Vart/var skall det sluta? Man kan verkligen undra!
En gång i tiden ansåg jag att Svenska Dagbladet verkligen vårdade språket, men tyvärr har de nyutbildade journalisterna hamnat även där. När Expressen startade på 1940-talet gav man ut ett häfte med enkla skrivregler. Har våra journalistutbildare glömt det?
Vad det handlar om är en språklig likriktning och utarmning!

Dvärgen vid Ingmar Bergmans sida

NYUPPSÄTTNINGEN AV SOMMARNATTENS LEENDE på teatern får mig att tänka tillbaka på kritiken efter premiären på Ingmar Bergmans grandiosa film med en lång rad av Sveriges bästa skådespelare i rollerna.
Nu var det annandag jul 1955 och filmen hade premiär och flertalet kritiker var överväldigade av Bergmans nya alster. ”En av de bästa svenska filmerna någonsin”, skrev någon och jag är mer än villig att skriva under på det omdömet.
Men så hände något! Anledningen vet jag inte, men några dagar efter premiären bytte en del kritiker fot och påpekade att filmen inte alls hade de kvaliteter som förstadagsrecensionerna givit vid handen. Så ställde till exempel den annars så sansade kritikern Hanserik Hjertén ett öppet brev i Expressen en fråga till Bergman: ”Gör ni avsiktligt pornografi, eller har ni bara misslyckats med att göra något annat”. Pornografi??? I Sommarnattens leende? Det verkar ju fullkomligt perverst att läsa in det i Bergmans film. Frågan säger mer om Hjertén än om Bergman.
Så småningom fick Ingmar Bergman Folket i Bilds (den gamla kvalitativa tidningen) filmpris, vilket föranledde den ofta synnerligen illvillige, maosympatisören Olof Lagercrantz att spy sin galla över både Bergman och hans film. ”En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning är de makter som skapat denna ’komedi’”. Sagt av en av den svenska pressens största skitstövlar. En dvärg vid jätten Bergmans sida!
Fransmännen fattade i alla fall vad det handlade om, och 1956 fick Sommarnattens leende välförtjänt pris i Cannes, vilket väl måste ha retat dvärgen ytterligare.
Ingen blir profet i sitt eget land, det är så sant som det är sagt. Jantelagen råder ständigt!

Roy Andersson kritisk öppningstalare i Göteborg

ROY ANDERSSON var i år inbjuden som invigningstalare, när filmfestivalen i Göteborg öppnade i fredags kväll, och en bättre start kunde den väl inte ha fått. Roy Andersson skrädde nämligen inte orden och det fick chefen för kolossens på Gärdet i Stockholm (läs Svensks Filminstitutet) chef Cissi Elwin Frenkel att direkt gå i taket.
Roy Andersson dristade sig nämligen att kritisera dagens bidragsregler till den svenska filmen. Hans missnöje riktade sig framför allt mot att Filminstitutets bidrag i stor utsträckning går till synnerligen publika filmer, som är kommersiellt lönsamma och klarar sig bra utan bidrag. De nya stödreglerna innebär att filmer som Vi hade i alla fall tur med vädret – igen och Göta Kanal 3 får pengar, och han höll inte för otroligt att en ny golffilm med Tiger Woods eller åtminstone hans fru Elin skulle överösas med pengar.
Kanske vi till och med kan få en ny Åsa Nisse-film så småningom. ”Åsa-Nisses upphovsman var en fanatisk nazist och antisemit och deltog i tyska Waffen-SS under andra världskriget”. Det hade han möjlighet att vittna om, konstaterade Roy Andersson, men i stället skrev och regisserade han ”komedier” om stereotypa smålänningar och förteg sanningen, precis på samma sätt som nöjesindustrin idag gör genom att rikta folks uppmärksamhet på oväsentligheter i stället för på väsentligheter.
Att Roy Andersson har rätt i sin kritik kan Filminstitutet inte acceptera, utan dess chef talar i stället om att vi upplevt ett par spännande och framgångsrika filmår, hur framgångsrika är svårt att ännu bedöma, och hon menar att han hakat upp sig på marknadsstödet, men hans kritik riktades inte mot det utan framför allt mot att den kommersiella filmen får för mycket och den konstnärliga satts i strykklass.
Representerar man som Cissi Elwin Frenkel Svenska Filminstitutet hör det givetvis till bilden att försvara institutets verksamhet och gärna blunda för att Roy Anderssons kritik träffar i solar plexus.

Kultförfattaren J D Salinger är död

FÅ FÖRFATTARE har väl nått en sådan ryktbar som amerikanen J D (Jerome David) Salinger, som väl för de allra flesta någorlunda belästa människor enbart är känd för romanen Räddaren i nöden (Catcher In the Ray). Romanen kom ut första gången redan 1951 (i svensk översättning två år senare) och har för många generationer varit en kultbok. Fortfarande trycks den i stora upplagor. Det är knappast någon överdrift att påstå att Salinger är en av USAs mest kända författare, trots att hans produktion var ytterst knapphändig.
Jag behöver väl knappast påpeka att huvudperson är den unge Holden Caulfield, vars existentiella kamp och levnadsöde i New York snabbt blev en bestseller, och detta trots att litteraturkritikerna till en början var ganska ljumma i sina omdömen.
Men, som sagt, Räddaren i nöden blev snabbt en kultbok, även om den i många länder blev förbjuden på grund av sitt innehåll, sina svordomar, sina sexskildringar och sin samhällskritik, och fortfarande är den tämligen omstridd i Salingers hemland.
Men den trycks och säljs fortfarande och har ni inte läst den så gör det.
Salinger gillade inte den uppmärksamhet som hans roman medförde utan drog sig undan och skrev i fortsättningen mycket sparsamt, och redan 1965 skrev han sin sista originalnovell för New Yorker.

I onsdag avled J D Salinger i sitt hem i New Hampshire i en ålder av 91 år.

Vad gör en flugskit på en sotare?

Anser sig vara rolig

FRITIOF NILSSON PIRATEN myntade en gång den rubrikfråga som Nils Petter Sundgren citerade med anledning av åldersrasisten (Sundgrens uttryck) Johan Glans påhopp under den senaste Guldbaggegalan. Ifjol dummade sig Glans när det gällde Nils Petters ålder, och när han i år skulle försöka vara rolig och be Nils Petter om ursäkt för förra årets påhopp, gjorde han ytterligare ett klavertramp. Det är inte lätt att vara rolig, kommenterade Nils Petter och citerade Piraten.
Sundgren påpekar sedan mycket riktigt att humor knappast är någon bra svensk gren, eftersom vi saknar den brittiska och amerikanska traditionen. ”I Sverige blir det lätt bonnhumor”, konstaterar han mycket riktigt. Ni som någon gång sett Parlamentet förstår genast vad han menar.
För tillfället arbetar Sundgren med sina memoarer, som jag verkligen ser fram emot. Få idag levande bör ha så mycket att säga om film i allmänhet och svensk film i synnerhet.
På frågan om Johan Glans kommer med i memoarerna svarar Nils Petter: ”Nej, han är en för liten fjant för att komma med”.