Gdansk hyllar sin store son

DEN 16 OKTOBER är det 80 år sedan Günter Grass föddes i Danzig (nuvarande Gdansk). Sin barndom och uppväxt har han som bekant skildrat i Katt och råtta, Hundår och inte minst i Blecktrumman. Den sistnämnda vägde givetvis tungt när han fick Nobelpriset 1999.
I augusti förra året väckte Günter Grass åtskilligt rabalder, när han i en intervju i Frankturter Allgemeine Zeitung avslöjade att han 1944 enrollerats i Waffen-SS. Samtidigt gav han ut den självbiografiska Beim Häuten der Zwiebel (När man skalar löken), som handlar just om detta.
Från och med idag och några dagar framåt firar man i Gdansk sin store son, som också finns på plats, och det gör man med konserter, utställningar, debatter, filmer med anknytning till Grass' böcker och inte minst genom att premiäruppföra en teaterversion av Blecktrumman

David Lynch är tillbaka

Laura Dern Foto: Sonet Film

DAVID LYNCH långfilmsdebuterade 1967, men har varit mycket sparsmakad ifråga om filmproduktion. På de fyrtio år som gått har han bara gjort femton långfilmer, en kortfilm och TV-produktion ”Twin Peaks”. Av hans långfilmer minns jag främst kultfilmen ”Eraserhead”, ”Elefantmannen”, ”Blue Velvet”, Guldpalmsbelönade ”Wild at Heart”, ”Lost Highways” ”The Straight Story” om mannen på åkgräsklipparen och ”Mulholland Drive”.
I David Lynchs filmer har vi alltid försts in i en värld som ständigt är befolkad av både mystiska figurer och skräck och fasa. Sakta men säkert för han oss från den fasta och handgripliga verkligheten till en verklighet som har gungflyns karaktär, och det är väl just det som är det fascinerande i hans filmer.
I den nya – ”Inland Empire”, som har premiär den 19 oktober – möter vi skådespelerskan Nikki som får en efterlängtad roll i ett triangeldrama. Man har tidigare försökt göra filmen, men eftersom huvudrollsinnehavarna blev mördade fick man lägga ner hela projektet. Ju längre handlingen framskrider inser Nikki att hennes liv alltmer blandas samman med filmhandlingen, och hon frågar sig vad som är verklighet och vad som är fiktion när hon rör sig mellan sitt hem, filminspelningen, Polen och ett rum befolkat av strykande kaniner.
Kort, sagt verkar det vara en mycket typisk David Lynch-film, som jag med spänning ser fram emot.

Nya dokument om Rudolf Hess

TJUGO ÅR EFTER nazifunktionären Rudolf Hess’ självmord i Spandaufängelset i Berlin har nya dokument om hans fängelsetid offentliggjorts.
Rudolf Hess var född i april 1894 i Alexandria i Egypten. Fadern var affärsmannen Fritz Hess, som när sonen föddes var på en lång affärsresa i Egypten., men han växte upp i Wunsiedel i Fichtelgebirge i Tyskland. Rudolf var oerhört intresserad av astronomi, men fadern ansåg det självklart att han skulle ha ekonomisk utbildning. Som 15-åring kom han till München, där han studerade statsvetenskap.
Under första världskriget avancerade han till löjtnant i den tyska armén, och redan 1920 anslöt han sig till det nybildade NSDAP. Tillsammans med Adolf Hitler internerades han på fästningen Landsberg efter den berömda ölhallskuppen i München 1923, och efter Hitlers diktamen nedtecknade han här ”Mein Kamp”. Efter maktövertagandet utnämndes han till minister utan portfölj och blev så småningom Führerns ställföreträdare.
Under krigsförbrytarrättegången i Nürnberg efter kriget uppträdde han så förvirrat att han betraktades som sinnessjuk och dömdes därför till livstids fängelse och placerades i Spandaufängelset i Berlin, där han begick självmord 1987.
De nu offentliggjorda akterna i statsarkivet i London bekräftar de allierades oenighet om behandlingen av Hitlers ställföreträdare. Britterna, amerikanerna och fransmännen var inställda på en tämligen human behandling, men de mötte hårt motstånf från ryssarna, och därför bestod bevakningen från de fyra ockupationsmakterna.
Dokumenten visar också att britterna ivrade för ett frisläppande. Bland dokumenten finns också ett brev från Hess hustru, daterat 1974, där hon beklagar att hon sedan årtionden inte hade kunnat föra något privat samtal med maken.
De flesta dokumenten är från tiden 1973 och 1974, då Hess var den enda fången i Spandau.

Vattenglasstorm

OFTA FÅR JAG Fritiof Nilsson Piratens påstående att om man skriver om en synål så är det alltid någon enögd dj-l som känner igen sig. Det är inte mycket man kan göra i vårt land om man hamnat i beslutsfattande position. När nu Svensk Filmindusti har beslutat att lansera sin satsning på s k Smultronställen med en kvalitativt bra repertoar och man tar sig orådet för att engagera landets kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att säga några ord om detta på samtliga SFs biografer för att locka folk till biograferna, ja då är det inte bra eftersom det är illojal konkurrens.
Sällan har jag hört något så dumt! Här handlade det ju bara om att få fler människor att se kvalitetsfilmer och ni som var på bio vet att hon uttryckte sig ungefär så här: jag hoppas nu att väldigt många hittar till just det här smultronstället. Och vem hoppas inte det? Ja, inte sossarna, för det handlade ju inte om Folkets Hus-rörelsen. Hade det gjort det hade det varit helt i sin ordning. En politisk s k sakkunnig på sossarnas riksdagskansli börjar yra om att statsrådet är inne i en ”gråzon”. Visst, sossarna vet ju var dessa finns, där har de ofta befunnit sig!
Själv säger Lena Adelsohn Liljeroth att hennes avsikt givetvis inte var att göra reklam för SF utan att hon enbart ville få publiken att inse att det finns annat än den slätstrukna amerikanska undervegetationen.
Nu har man drivit frågan så långt att man börjar kräva KU-förhör och jag frågar mig verkligen om riksdagsfolket – som utan tvekan är alldeles för många i vårt lilla operettland – har så lite att göra att man har tid för bagateller av det här slaget.
Förmodligen driver sossarna den här frågan för att tysta ner rabldret kring godsägare Perssons ekonomiska affärer. Jag tycker man borde spilla krutet på dem i stället och låta folk se bra film!

Pantomimmästare

Den berömde pantomimikern Marcel Marceau har avlidit

DET ÄR INTE OFTA en hel konstart dör med en konstnär. Men i fallet Marcel Marceau, som avled häromdagen 84 år gammal i Paris, skulle man möjligen kunna påstå det. Man kan ju enkelt ställa frågan: hur många pantomimiker känner du till vid sidan om denne geniale fransman.
Marcel Marceau var utan tvekan en av det förra seklets stora kulturella ikoner, vid sidan av namn som Charlie Chaplin, Elvis Presley, Marilyn Monroe, Humphrey Bogart för att nämna några. Marcel Mangel, som var hans egentliga namn, föddes den 22 mars 1923 i Strassburg. Fadern var en judisk slaktare, som 1942 deporterades till Auschwitz där han avrättades. Av den anledningen anslöt sig sonen till den underjordiska franska motståndsrörelsen, och sitt falska pass antog han namnet Marceau efter en av Napoleons generaler.
När kriget väl var över utvecklade han figuren Bip, som han sedan gestaltade på scenen ända fram till sin död, vilket hade fördelen att man under sminket inte såg hur han åldrades.
Bip var en melankolisk clown, som kunde berätta ett helt drama enbart med sitt ansikte och gester. Hans förebilder var de stumma Harlekin och Pierrot på de årliga marknaderna under 1600- och 1700-talen, men han hade dessutom lärt mycket av den amerikanske stumfilmsgiganten Charlie Chaplin – de träffades visserligen personligen bara en gång som hastigast på Orly-flygplatsen 1967. Däremot var han länge god vän med ”Halvan” Stan Laurel. De stumma, långsamma förstörelseorgierna, som ofta var höjdpunkterna i Helan & Halvans filmer finns som ett eko i Bips komik.
Till Marcel Marceaus stora beundrarskara hörde bl a Bertolt Brecht och Helene Weigel, och den den populära Frankrikebilden i USA är framför allt präglad av Marceau, och idag påminner den i mycket om ”Simpsons”.
Vid andra världskrigets slut kom Marcel Marceau för första gången till Tyskland, där han deklarerade att han ”ståndigt av antinazistisk, men aldrig antitysk”. Sista gången gjorde han ett mycket bejublat framträdande i Tyskland 2005, då han visade ett antal sextio år gamla pantomimstycken.
Vad som händer med pantomimen efter Marcel Marceaus bortgång är svårt att sia om, men för dagen verkar det inte finnas någon självklar arvtagare.

Filmfestival

ÅRETS FILMFESTIVAL i Stockholm (15-25 november) invigs med Josef Fares nya film Leo, som berättar om det dramatiska händelseförloppet på Leos 30-årsdag. Familj, släkt och vänner firar honom och skålar med honom, men när han frampå nattkröken vandrar hem tillsammans med sin flickvän händer något, som i högsta grad skall förändra den framtid som man på festen talat så mycket om.
Huvudrollerna i denna trhillerbetonade film spelas av Leonard Terfelt, Shahab Salehi och Josef Fares själv.
Vi som sett och fascinerats av Fares tidigare filmer, Jalla! Jalla! (2000), Kopps (2003) och framför allt den mästerliga Zozo (2005) ser givetvis med spänning fram mot den 30 november - inte för att fira Karl XII, utan för biopremären på Leo.

Beppe Wolgers omläst

UNDER DET VÄRSTA ovädret i somras råkade vi befinna oss i Malmö, som under några dagar verkade vara en belägrad stad. Mellan de häftiga skurarna lyckades vi emellertid ta oss till en av Malmös främsta oaser, Hamrelius Bokhandel, som verkligen gör skäl för namnet bokhandel. Här handlar det om böcker och inte pappers- och kontorsvaror.
Efter en stunds botaniserande föll min blick på en tämligen oansenlig pocketbok, som vid närmare påseende visade sig vara Beppe Wolgers memoarer (Modernista), som tidigare gått mig spårlöst förbi, turligt nog eftersom den nu med sitt fylliga och inkännande förord av Kjell Häglund förgyllde åtskilliga reginga timmar.
För många är väl Beppe Wolgers framför allt mysfarbrorn i TV och låtskrivaren, men här visar han sig vara en mycket god stilist och prosaberättare. Beppe utlämnar sig så där lagom och vi får följa den unge mannen med konstnärsdrömmar, som tillbringar somrarna på Dalarö och på vintrarna går i Nya Elementär, men vi får också följa honom under hans Amerikaresa och hans besök på diverse klubbar. Det han i övrigt skildrar är livet i Stockholm på 50- och 60-talen, då huvudstaden var en idyll i jämförelse med dagens Stockholm.
Köp, läs och njut!